Källa:

                                                    

 

Inget uppsåt att döda vid uppsåtlig påkörning

Den 24-årige mannen körde i juni 2018 på en annan man i en parkeringsficka. Falu tingsrätt dömde 24-åringen för försök till mord till sju års fängelse. Nu ändrar hovrätten domen, och dömer mannen för grov misshandel till två år och sex månader. Hovrätten finner det visat att mannen avsiktligen kört på målsäganden – men anser det inte styrkt att han haft uppsåt att döda honom.

 

Publicerad: 2019-06-15


 

Våldtäktsdömd frias – DNA-bevisning räcker inte

Svea hovrätt ändrar en dom – där en idag 20-årig man dömts till ett års fängelse för våldtäkt. Enligt åtalet penetrerade han en kvinnas underliv med sina fingrar. Hovrätten finner dock inte att den DNA-bevisning som en del av tingsrättens dom vilade på är tillräckligt för fällande dom. 20-åringen frias därmed från åtalet.

 
Publicerad: 2019-06-14


 

Skickade faktura när förhållandet sprack – nekas ersättning

En 56-årig man i Skåne skickade en räkning på nära 300 000 kronor för arbete utfört åt sin tidigare särbo. Eftersom de hade en kärleksrelation anser Malmö tingsrätt att han inte kan ha varit där i egenskap av näringsidkare. Och något avtal kunde inte styrkas. Därför slipper kvinnan betala för arbetet


Publicerad: 2019-06-10


 

Bilfirma slipper p-böter trots att man stod som registrerad ägare

En bilfirma som sålde en bil till en man under falsk identitet är inte skyldiga att betala en felparkeringsavgift för fordonet i fråga – trots att man återregistrerats som ägare av Transportstyrelsen. Det konstaterar Högsta domstolen i en dom idag.

 

Publicerad: 2019-06-07


 

Nej till ersättning för motorhaveri efter sex veckor

En bil som gått knappt 9 000 mil och får motorhaveri efter sex veckor på grund av en sliten kamrem anses inte vara i sämre skick än vad köparen kunde förvänta sig. Svea hovrätt delar tingsrättens bedömning och köparen blir utan ersättning.


Publicerad: 2019-06-05


 

Högsta domstolen prövar inte bedrägerimål - advokat får drygt fyra års fängelse

Tre män, varav en 64-årig advokat, döms till fängelse för grovt bedrägeri och förskingring. Nu nekas de prövning i Högsta domstolen och fängelsedomarna står därmed fast.

 

Publicerad:  2019-05-20



Kvinna kallade domare för "inhabil" - döms för rättegångsförseelse

Kvinnan kallade rättens ordföranden för "inhabil" och menade att domstolen trakasserade henne.

Nu döms hon för rättegångsförseelse.

Publicerad:  2019-05-10


 

Mamma spelade in samtal mellan pappan och barnet under vårdnadstvist - frias av hovrätten

En mamma som spelade in ett telefonsamtal mellan sitt barn och dess pappa fälldes i tingsrätten för den olovliga inspelningen. Men Svea hovrätt friar mamman eftersom pappan måste ha förstått att mamman satt bredvid dottern och deltog i samtalet.


Publicerad:  2019-05-06


 

Arbetstagare som arbetade illegalt i Sverige får skadestånd för brott mot semesterlagen

Mannen, som vistades olagligt i Sverige, krävde skadestånd av arbetsgivaren - som nekade eftersom de menade att han ljugit om sitt arbetstillstånd. Nu ger tingsrätten mannen rätt - eftersom semesterlagen är att betrakta som en social skyddslag.

 

Publicerad:  2019-04-24


 

Hovrätten river upp rattfylleridom - inte visat att tilltalad faktiskt kört bil

Mannen dömdes i tingsrätten för grovt rattfylleri. Nu friar hovrätten honom, bland annat eftersom förhöret med honom hölls när han var kraftigt berusad.

 

Publicerad: 2019-04-29


 

Hovrätten river upp dom om ensam vårdnad - samarbete via sms tillräckligt

I tingsrätten fick kvinnan ensam vårdnad om hennes och ex-makens dotter på grund av samarbetssvårigheter. Nu konstaterar hovrätten att samabetet, via sms, fungerar - och att detta är tillräckligt.

Publicerad:  2019-03-21


 

Utvandrad förlorar Göteborgsetta - "inneboende" nyttjade lägenheten självständigt vid utlandsvistelse

Mannen blev uppsagd från sin hyreslägenhet eftersom en annan person var skriven i lägenheten sedan många år. Men hyrresrättsinnehavaren menar att han visst bott i lägenheten. Nu ger hovrätten värden rätt.


Publicerad:  2019-03-17



Kvinna vinner efter överklagande - får ex-makes hyresrätt i skilsmässan

Paret skilde sig, och mannen fick i bodelningen den gemensamma hyresrätten i Stockholm. Men kvinnan väckte talan mot bodelningen, och menade att hon hade större behov av lägenheten - nu får hon rätt.


Publicerad:  2019-03-08


 

Kroggäst frias i hovrätten - slag mot garderobiär inte avsiktligt

Mannen hamnade i bråk med en garderobiär om sin jacka. Han åtalades för att ha slagit garderobiären i ansiktet, men frias nu då han anses ha "slagit mannen av misstag".

Publicerad: 2019-02-20


 

Sa upp sig från Internationella åklagarkammaren - stämde facket på halv miljon

Kvinnan sa upp sig från internationella åklagar-kammaren men ansåg i efterhand att hon blivit för dåligt kompenserad - på grund av dålig facklig rådgivning. Hon stämde fackförbundet på en halv miljon - men förlorar i rätten.


Publicerad: 2019-02-19


 

Polis beordrade hund att bita man som filmade ingripande - frias

Polismannen beordrade sin tjänstehund att bita en man som filmade ett ingripande. Polismannen åtalades för tjänstefel men frias nu av tingsrätten som menar att det var "befogat att låta hunden bita mannen".

Publicerad: 2019-02-13


 

Ordningsvakt höll fast handfängslad man i benlås - hovrätten friar från åtal om tjänstefel

Ordningsvakten satte sig på den handfängslade mannen och höll honom fast i ett så kallat benlås. Nu frias han från åtalet om tjänstefel. Åtgärden var, enligt rätten, "såväl behövlig som försvarlig".

Publicerad: 2019-02-12


 

Inget umgänge med pappa mot tolvårings vilja - men hovrätten oenig om sonens bästa

Pappan ville få vårdnaden om sin 12-årige son. Men både tings- och hovrätten säger nej - eftersom pojken själv inte vill träffa sin pappa. "Omständigheterna är sådana att det saknas förutsättningar att tvinga fram ett umgänge mot sonens vilja", skriver rätten.

Publicerad: 2019-02-11


 

Mamma misshandlade sina barn - får straffrabatt eftersom hon inte visste att det var olagligt

Kvinnan slog sina barn regelbundet, och dömdes för flera fall av grov fridskränkning. Rätten menar att brottets straffvärde är "ett år och några månader", men sänker straffet avsevärt - eftersom kvinnan inte visste att det var olagligt att slå sina barn.


Publicerad: 2019-02-08 

 


 

Advokat var ordförande i bedrägeribolag - döms till fyra års fängelse och mångmiljonskadestånd

Advokaten var styrelseordförande i ett bolag som ingick i en bedrägerihärva. Mannen, som nu är utesluten ur Advokatsamfundet, döms av hovrätten till fyra år och fyra månaders fängelse för grovt bedrägeri. Han ska också betala 4,3 miljoner i skadestånd till ett försäkringsbolag. Ytterligare två män dömdes samtidigt till långa fängelsestraff.

Totalt fyra män, mellan 46 och 66 år gamla, åtalades vid Stockholms tingsrätt för bland annat grovt bedrägeri, grov förskingring och bokföringsbrott.

Åtalet rörde så kallade leasingaffärer som syftade till att skaffa kapital till en koncern där männen var verksamma.

Ansträngd ekonomi
Från 2008 rådde en alltmer ansträngd finansiell situation och en tilltagande likviditetskris och koncernledningen sökte då lösningar på problemen - bland annat genom att engagera 46-åringen som konsult.

Upplägget gick ut på att ”kapitalisera” maskiner genom att sälja dem till ett närstående bolag och få likvida medel genom så kallad factoring.

Sedan Skatteverket ställt frågor om momsredovisningen övergavs dock förfarandet och koncernen ägnade sig i stället åt leasingaffärer.

Falska affärer
Åklagaren menade att männen hade vilselett leasinggivarna genom att presentera en falsk köp-/leasingaffär med maskiner som en riktig sådan och gett sken av maskinerna skulle levereras till leasingtagaren i Sverige - trots att någon leverans inte var avsedd att ske.

Genom att presentera ett leveransgodkännande och en osann faktura hade leasingbolagen vilseletts.

En 64-årig advokat var ordförande i det investmentbolag som utgjorde moderbolag i koncernen. Mannen, som nu är utesluten ur Advokatsamfundet, dömdes i tingsrätten för grovt bedrägeri och grov förskingring till fängelse i fyra år och sex månader. Han fick också näringsförbud i sex år.

Maskinerna fanns i Kina
Bedrägerierna gällde affärerna där leasinggivare vilseletts om att maskiner fanns i Sverige när de i själva verket fanns i Kina. Åtalet för förskingring gällde pengar som skulle tillfalla minderåriga testamentstagare respektive deponerades vid en fastighetsaffär.

En 57-årig man som var koncernchef och VD i ett dotterbolag till investmentbolaget dömdes för grovt bedrägeri och medhjälp till grovt bedrägeri till två år och sex månaders fängelse. Han fick också näringsförbud i fyra år.

Brotten gällde samma slags vilseledanden som advokaten dömdes för.

Konsult inom finansiering
Den tredje åtalade mannen är konsult i finansieringsfrågor för koncernen. Han dömdes för grovt bedrägeri, medhjälp till försök till grovt bedrägeri, bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll till fängelse i fyra år och tre månader.

Bedrägerierna gällde samma slags vilseledanden som ordföranden och VD:n dömdes för. Medhjälpsbrottet gällde företagsstödet och övriga brott gällde konsultens eget bolag.

En 66-årig man som företrädde ett till koncernen närstående bolag åtalades för grovt bedrägeri men friades helt. Hans deltagande i affärerna var begränsat till att ha undertecknat leasingavtalen och leveransgodkännandena och att välja ut de maskiner som skulle omfattas av avtalen. Tingsrätten slog dock fast att hans namnteckning hade förfalskats på en del avtal och att han saknat uppsåt när det gällde förmögenhetsöverföring.

Hovrätten mildrar straffen
Domen överklagades till Svea hovrätt som nu mildrar den före detta advokatens straff något - till fyra år och fyra månaders fängelse för grovt bedrägeri. Han döms även att betala 4,3 miljoner i skadestånd till ett försäkringsbolag.

Hovrätten sänker också straffet för den 57-årige VD:n till två år och fyra månaders fängelse för grovt bedrägeri. Även näringsförbudets tid sänks till tre år. Han döms även att betala drygt 430 000 kronor i skadestånd till en bank varav drygt 345 000 kronor solidariskt med konsulten.

En frias helt även i hovrätten
Hovrätten sänker slutligen straffet för konsulten till tre år och sex månaders fängelse för grovt bedrägeri och medhjälp till försök till bedrägeri. Han frikänns samtidigt från åtalspunkten om försvårande av skattekontroll. Även konsulten får näringsförbud i fem år och ska betala 450 000 kronor i skadestånd till en bank, varav drygt 345 000 solidariskt med VD:n.

Den 66-årige mannen friades även av hovrätten.

 

Publicerad:  2019-01-08

 



Kvinna förlorar miljontvist mot ex-sambo i hovrätten - regelrätt överlåtelse av skuldebrev bevisad

Kvinnan har inte lyckats bevisa att skuldebrevet, på två miljoner, endast avspeglat en "preliminär överenskommelse" mellan henne och hennes ex-sambo. Hovrätten konstaterar därför att kvinnan har en skuld till ex-sambon i enlighet med vad som anges i skuldebrevet, och att det är visat att detta senare överlåtits till mannen.

 

I samband med att en kvinna och hennes sambo separerade under våren 2016 upprättades ett skuldebrev, som undertecknades av dem båda i oktober samma år, innebärande att kvinnan skulle betala två miljoner kronor till mannen senast i juni 2016.

Överenskommelsen grundades enligt ex-sambon på att kvinnan skulle kompensera honom för diverse utlägg som han gjort under deras 23 år långa samboförhållande.

Dellikvid för fastighetsköp
Enligt kvinnan har dock skuldebrevet avsett reglering av en så kallad dellikvid om två miljoner kronor som de båda betalade när de skulle köpa en fastighet av kvinnans styvfar.

Köpet kunde dock inte fullföljas eftersom banken inte accepterade ex-sambon som låntagare, och skuldebrevet motsvarade vad som betalats i dellikvid.

Kvinnan uppgav dock att hon aldrig överlämnade skuldebrevet till ex-sambon efter att hon skrivit under, och att det bara avspeglade en "preliminär överenskommelse" eftersom de senare kommit överens om att de inte hade några krav mot varandra.

Annan man ville ha två miljoner
En annan man yrkade senare att Nacka tingsrätt skulle förplikta kvinnan att till honom utge två miljoner kronor, eftersom han menade att hennes ex-sambo överlåtit skuldebrevet till honom.

Kvinnan har bestritt att hon har en skuld till sin ex-sambo, och anförde att det i vart fall inte har skett en regelrätt överlåtelse av skuldebrevet till mannen.

Visat att skuldebrevet har överlåtits
Tingsrätten gjorde bedömningen att kvinnans berättelse vinner visst stöd av utredningen, men att hon inte har lyckats styrka sin invändning om att skuldebrevet inte "avspeglar något bakomliggande rättsförhållande".

Domstolen konstaterade därför att kvinnan har en skuld till ex-sambon i enlighet med vad som anges i skuldebrevet, och att det är visat att skuldebrevet senare överlåtits till mannen.

Överlåtelse har skett
Svea hovrätt delar tingsrättens bedömning om att det är visat att en överlåtelse faktiskt har skett och att kvinnan underrättats om detta.

Inte heller hovrätten anser att kvinnan har förmått styrka att skuldebrevet inte avspeglar något bakomliggande rättsförhållande.

Hovrätten fastställer därför tingsrättens dom.


Publicerad:  2018-12-21

 



Sen betalning inte skäl för upphörande av hyresavtal - "prognosen" god för framtida betalningar i tid


En kvinna som betalat sin lägenhetshyra två dagar försent får behålla sitt hyreskontrakt. Hovrätten konstaterar att kvinnan trots allt betalat hyran i tid det senaste året samt att "prognosen är god" för att framtida betalningar ska ske i tid.

En värd sa upp hyresavtalet med en kvinna avseende en fyrarumslägenhet i utkanten av Stockholm, och tog tvisten till Hyresnämnden i Stockholm.

Hyresavtalet hade sagts upp en gång tidigare, men värden gick då med på att ett korttidsavtal skulle löpa under en prövotid.

Värden hävdade att kvinnan hade åsidosatt sina förpliktelser som hyresgäst genom att betala en månadshyra två dagar för sent.

Utsatt för misstänkt bedrägeri
Kvinnan medgav att hyran blev försenad, men hävdade att det berodde på händelser som låg utom hennes kontroll.

På förfallodagen hade hon nämligen, enligt egen uppgift, blivit tvungen att spärra sitt bankkonto på grund av ett misstänkt bedrägeri, och den hyresbetalning som hon redan hade lagt in via sin internetbank kunde därför inte utföras.

Hyresnämnden konstaterade att den skriftliga bevisningen gav stöd för kvinnans berättelse, och ansåg inte att den försenade hyresbetalningen utgjorde skäl för att hyresavtalet ska upphöra. Värdens ansökan avslogs därför.

"Prognosen god" för framtida betalningar
Svea hovrätt konstaterar nu, efter att värden överklagat dit, att det faktum att kvinnan har betalat hyran försent under prövotiden visserligen talar för att avtalet bör upphöra.

Hovrätten framhåller dock att kvinnan efter den aktuella förseningen har skaffat autogiro och att hon därefter har betalat hyran i tid under mer än ett år, samt att ”prognosen” för att hyrorna framöver ska betalas i tid är god.

Trots att en hyresvärd inte ska behöva tåla några försummelser av det slag som föranledde korttidsavtalet anser därför hovrätten att det vid "en samlad bedömning av omständigheterna inte vore proportionerligt att låta hyresavtalet upphöra".

Hovrätten avslår därmed värdens överklagande.


Publicerad: 2018-12-21

 



Att åtalad kommer från "bättre familj" saknar betydelse - hovrätten river upp nämndemannadom


Hovrätten river upp den dom från Solna tingsrätt där två nämndemän "körde över" rättens ord-förande och en tredje nämndeman och friade en man från åtalet om hustrumisshandel. Domen blev uppmärksammad eftersom nämndemännen bland annat motiverade sin dom med att den åtalade mannen kom från en "bättre familj".

Mannen, som är i 40-årsåldern, åtalades vid Solna tingsrätt för att ha misshandlat sin fru efter att hon flyttat ihop med honom igen efter att ha bott på skyddat boende tillsammans med parets dotter.

Tingsrättsdomen blev omdebatterad eftersom två nämndemän hade gått emot rättens ordförande och en annan nämndeman och sett till så att mannen friades enligt principen om att hellre fria än fälla när röstetalet (2-2) är lika mellan domstolens ledamöter.

"Polisanmälan minskar trovärdigheten"
Mannen och kvinnan är gifta och enligt domen konstaterade nämndemännen bland annat att "det normala i ’dessa kretsar’ är att en kvinna berättar för släkten att hon blir misshandlad om hon blir det så att saken kan lösas inom familjen".

Att kvinnan polisanmält saken minskade därför enligt nämndemännen hennes trovärdighet.

Skyddat boende
Nämndemännen misstänkte också att kvinnan kunde ha varit ute efter mannens lägenhet och i domen skrevs följande:

"Det är inte ovanligt att kvinnor felaktigt hävdar att de blivit misshandlade och hotade och på så sätt låtsas att de är i behov av ett skyddat boende för att få en lägenhet".

"Bättre familj"
Mest uppmärksammat blev dock domen eftersom nämndemännen också tog fasta på att mannen verkade komma från en "bättre familj" än kvinnan:

"X (mannens) familj verkar vara en bra familj, till skillnad från hennes, vilket också har betydelse för bedömningen av skuldfrågan."

Åklagaren överklagade till Svea hovrätt som nu river upp domen.

Hovrätten konstaterar att en persons bakgrund saknar självständig betydelse för trovärdighet och tillförlitlighet och att det är "uteslutet att tillmäta en viss utsaga större eller mindre betydelse på grund av att personen som lämnat den tillhör en viss samhällsgrupp eller släkt".

Stöd i utredningen
Hovrätten anser att kvinnans berättelse – trots en pågående konflikt med maken – är trovärdig och att den har "ett påtagligt stöd i utredningen".

Mannen döms därför för misshandel - brott som enligt hovrätten innefattar "kränkande inslag" och våld i en nära relation - till tre månaders fängelse och 14 000 kronor i skadestånd till sin hustru.


Publicerad:  2018-12-12

 


Försäkringskassan vinner i HFD - inte arbetsolycka när kvinna hade annat skäl att cykla hem

En olycka som inträffar mellan arbetsplatsen och hemmet har ett sådant "orsakssamband" med arbetet att den kan betraktas som ett olycksfall i arbetet och ge rätt till livränta. Orsaken till att kvinnan cyklade hem just den här gången - och råkade ut för olyckan - var dock att ta hand om sin dotter. Det slår Högsta förvaltningsdomstolen fast och går därmed på Försäkringskassans linje.

Kvinnan arbetade på en skola när hon år 2010 fick veta att hennes dotter hade skadat sig. Kvinnan tog cykeln från sin arbetsplats under lunchrasten för att möta upp dottern hemma. Hon cyklade dock omkull - och slog huvudet i marken så hårt att hennes cykelhjälm sprack.

På sjukhuset konstaterade läkaren att hon hade drabbats av hjärnskakning och så kallad hjärnkontusion. Efter olyckan har kvinnan inte kunnat återgå till sitt arbete på grund av skadorna.

"Privat karaktär"
Hon fick dock avslag från Försäkringskassan när hon ansökte om livränta till följd av arbetsskada. Försäkringskassan ansåg att färden med cykel hade varit av "privat karaktär" och att kvinnans skada därför inte kunde betraktas som en arbetsskada.

Kvinnan överklagade Försäkringskassans beslut till Förvaltningsrätten i Härnösand - som dock gick på Försäkringskassans linje.

Ta hand om dottern
Kvinnan överklagade till Kammarrätten i Sundsvall som däremot ansåg att "färden haft ett sådant samband med arbetet" att skadorna skulle anses vara arbetsrelaterade. Kvinnan brukade ta sin cykel till och från arbetet i samband med lunchrasterna - och skulle ha gjort det oavsett händelsen med dottern. Kammarrätten skrev:

"Att X (kvinnan) den aktuella dagen inte tänkte äta lunch i hemmet utan istället skulle köra sin dotter till sjukhus kan inte tillmätas någon avgörande betydelse. Hade hon, istället för att utnyttja sin lunchrast, valt att med arbetsgivarens godkännande avbryta sin arbetsdag för att ta hand om dottern hade frågan om syftet med hemfärden saknat betydelse."

Kammarrätten gick därför på kvinnans linje.

Nära samband med arbetet
Försäkringskassan överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen som nu slår fast att olycksfall under färd till eller från arbetet i och för sig kan betraktas som olycksfall i arbetet "om färden var föranledd av och stod i nära samband med arbetet".

HFD understryker dock att det krävs ett "orsakssamband" mellan färden och arbetet. Ett exempel på en färd med samband till arbetet är resan till och från arbetet och enligt HFD ska en bedömning göras utifrån syftet med färden.

HFD går emot kvinnan
I det aktuella målet var kvinnans syfte att åka hem och ta hand om sin dotter – och färden får därmed anses kopplad till "privata förhållanden". Olycksfallet kan därför inte anses vara ett olycksfall i arbetet, enligt HFD.

HFD river därför upp kammarrättens dom och går på Försäkringskassans linje.

 

Publicerad:  2018-12-11

 


"Om du inte är nöjd kan du flytta från Sverige" inte diskriminering - Försäkringskassan vinner i domstol

"Om du inte är nöjd kan du flytta från Sverige". Så sade en handläggare på Försäkringskassan till en man från Kosovo som var kritisk när han fick avslag på sin ansökan om sjukpenning. Mannen stämde Försäkringskassan på 50 000 kronor för diskriminering. Tingsrätten anser att uttalandet var "olämpligt" - men att det inte handlar om laga diskriminering.

Mannen, som kom från Kosovo till Sverige i början av 1990-talet, har sedan år 2015 varit sjukskriven på halvtid och arbetat resterande tid i en så kallad anpassad anställning med lönebidrag.

När mannen lämnade in en ny ansökan till Försäkringskassan om sjukpenning fick han dock avslag. I samband med detta hölls ett möte med mannen där en av Försäkringskassans handläggare, mannens fackliga ombud och en handläggare från Arbetsförmedlingen närvarade.

"Står alla fritt att lämna Sverige"
Enligt mannen ska Försäkringskassans handläggare då ha sagt att "om han inte är nöjd med de regler som vi har i Sverige, eller med Försäkringskassans beslut, så kan han flytta härifrån".

Handläggaren ska dessutom ha sagt att mannen har en skyldighet att följa de regler som vi har i Sverige "men att det står var och en fritt att lämna landet".

Enligt mannen blev han kränkt eftersom uttalandena syftade på hans etniska bakgrund och utgör diskriminering i form av trakasserier.

"Sågade lagstiftningen"
Handläggaren har, å sin sida, uppger att mannen "uttalade sig kritiskt om läget i Sverige och sågade lagstiftningen" - och att han då uttalade att "han i sitt beslutsfattande har att följa svensk lag, men att var och en har ett fritt val att bo i Sverige".

Enligt handläggaren ska detta dock ha varit riktat mot alla i rummet och inte syftat på mannens ursprung.

Stockholms tingsrätt slår nu, utifrån vad de närvarade har berättat, fast att handläggaren har sagt på det sätt som mannen påstår även om den exakta ordalydelsen inte har kunnat klarläggas. Tingsrätten skriver i sin dom:

"Sammantaget anser tingsrätten att det är styrkt att H (handläggaren) vid mötet uttalade att M (mannen), om han inte var nöjd med Försäkringskassans beslut, kunde flytta från Sverige samt att H därefter gjorde ett mer allmänt uttalande av innebörden att det står alla fritt att flytta vart man vill."

19 400 i rättegångskostnader
Detta har dock, enligt tingsrätten, inte inneburit trakasserier i diskrimineringslagens mening. Tingsrätten skriver:

"Att någon som är anställd hos en myndighet på det sätt som H har gjort föreslår att en person som är missnöjd med myndighetens beslut ska flytta från landet framstår som olämpligt, särskilt när uttalandet som i detta fall riktar sig till någon som inte är född i Sverige."

"Med hänsyn till det sammanhang i vilket uttalandena har gjorts anser tingsrätten dock inte att omständigheterna har varit sådana att det utan vidare måste ha stått klart för H att M till följd av uttalandena upplevde sig kränkt utifrån sin etniska tillhörighet." 

Tingsrätten går därför på Försäkringskassans linje. Mannen döms också att betala Försäkringskassans rättegångskostnader på 19 400 kronor.

 

Publicerad: 2018-11-23

 


Källa:

Får inte ersättning för fuktskada i hus

Hovrätten: Det förelåg visserligen fel i fastigheten efter att fuktskador uppstått i villans hall, men det är inte bevisat att säljarna känt till felen och det är därför inte visat att de agerat försumligt. Köparnas yrkande om prisavdrag ogillas därmed. Samtidigt sänker hovrätten ombudets i tingsrätten utdömda arvode från 615.837 kronor till 252.000 kronor.


Döms för hot mot anställda på Försäkringskassan

Tingsrätten: Kvinnans sjukpenning drogs in och hon hotade då två chefer och två handläggare på Försäkringskassan genom att bland annat säga ”vänta bara tills jag är färdig med dig”. Hon döms för olaga hot till villkorlig dom med samhällstjänst.


Måste ompröva ekonomiskt bistånd

Kammarrätten: Frågan var om kvinnan hade rätt till ekonomiskt bistånd. Såväl kommunen som förvaltningsrätten hade avslagit hennes ansökan med hänvisning till att hon inte hade sökt något jobb, men kammarrätten ändrar i sin dom detta.


Norsk läkarlegitimation erkänns inte i Sverige

Kammarrätten: En läkare och en tandläkare med norska legitimationer och utbildning från Polen nekas legitimation i Sverige. Ett automatiskt erkännande enligt patientsäkerhetsförordningen strider enligt kammarrätten mot unionsrätten.


Källa:

 

 

Vinner mot Försäkringskassan - orimligt kräva objektiva bevis för kronisk trötthet

Kroniskt trötthetssyndrom är en diagnos som i princip inte kan verifieras utifrån objektiva undersökningar. Det vore därför orimligt att ställa krav på "objektiva undersökningsfynd" för att beviljas sjukpenning. Det slår kammarrätten fast och river därmed upp Försäkringskassans och förvaltningsrättens avgöranden om sjukpenning för en 55-årig man.

Försäkringskassan beslutade att avslå mannens ansökan om sjukpenning och rätt till sjukpenningsgrundande inkomst, SGI.

Mannen överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm och pekade på att han hade en "komplex" sjukdomsbild med ett kroniskt trötthetssyndrom, ME/CFS, och att det inte finns någon möjlighet för honom att arbeta oavsett arbetets art.

Måste vila 18-20 timmar
Enligt ett läkarintyg har mannen visat "en uttalad trötthet, svårighet att fokusera, samt minnesstörning". Han tvingas också till vila i horisontalläge 18-20 timmar per dygn och efter överansträngning måste mannen vila i "ett eller flera dygn" för att kunna återhämta sig.

Läkaren uppgav också att mannen klarar av att koncentrera sig i maximalt fem minuter eller till exempel städa i 30 minuter innan han behöver vila.

Mannens egna uppgifter
Enligt läkarintyget saknar mannen helt arbetsförmåga - oavsett arbete. Förvaltningsrätten skrev  i sin dom:

"Det framgår emellertid inte hur läkaren funnit de aktivitetsnedsättningar som anges. Såvitt framgår har det inte gjorts några tester av X (mannens) funktions- och aktivitetsförmåga. Vidare beskrivs få observationer som läkaren gjort i detta avseende. De nedsättningar som anges förefaller därmed i stor mån bygga på X egna uppgifter."

Det medicinska underlaget gav enligt förvaltningsrätten inte tillräckligt stöd för att mannen verkligen har haft eller har en nedsatt arbetsförmåga. Förvaltningsrätten gick därför helt på Försäkringskassans linje.

Inga objektiva fynd
Mannen överklagade till Kammarrätten i Stockholm som nu gör en helt annan bedömning. Kammarrätten skriver i sin dom:

"Kammarrätten konstaterar att ME/CFS är en s.k. symptom- eller kriteriediagnos vilket innebär att det finns få eller inga objektiva undersökningsfynd som kan verifiera besvärsbilden. Avsaknaden av objektiva undersökningsfynd kan därför inte vara avgörande. Enligt kammarrättens mening har X symptom och hur de inskränker hans arbetsförmåga beskrivits utförligt i det medicinska underlaget, även om beskrivningarna till stor del bygger på X egna uppgifter."

"Symptomen och konsekvenserna av dem stämmer dock väl överrens med det som är känt om ME/CFS och har även bedömts av intygsskrivande läkare såsom typiska symptom."

Mannen vinner
Eftersom det inte har framkommit skäl att ifrågasätta vare sig mannens egen beskrivning av sina svårigheter eller läkarens slutsatser slåt kammarrätten fast att det är visat att mannens arbetsförmåga är helt nedsatt till följd av sjukdom.

Kammarrätten river därför upp förvaltningsrättens dom och går helt på mannens linje.

 

Publicerad: 2018-11-19

 

 


"Hederligt levnadssätt" trots grov brottslighet för 13 år sedan - domstol beviljar svenskt medborgarskap

Mannen är dömd för bland annat grov misshandel, narkotikabrott och rånförsök. Den senaste domen är 13 år gammal men han vårdas fortfarande inom rättspsykiatrin. Migrationsverket sade nej till svenskt medborgarskap eftersom mannen inte levde upp till lagens krav på "hederligt levnads-sätt". Migrationsdomstolen sade dock ja. Nu ska fallet prövas i högsta instans.

Migrationsverket avslog i februari den 40-årige mannens ansökan om svenskt medborgarskap med hänvisning till bland annat att han i juli 2005 hade dömts till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Enligt Migrationsverket uppfyllde han inte kravet på ett "hederligt levnadssätt" enligt lagen om svenskt medborgarskap.

Mannen överklagade beslutet till Migrationsdomstolen i Malmö och hänvisade till att det var 13 år sedan brotten begåtts.

Dömdes år 2005
Migrationsdomstolen konstaterade att mannen kom till Sverige i november 1991 och att han dömdes till rättspsykiatrisk vård i juli 2005. Efter detta vårdades han i öppen rättspsykiatrisk vård vid två tillfällen men återintogs i oktober 2014 till sluten vård där han numera befinner sig.

Mannen förekommer under åtta avsnitt i belastningsregistret och dömdes år 2005 för bland annat grov misshandel vid två tillfällen, olaga hot, narkotikabrott och skadegörelse. I brottmålsdomen slog tingsrätten fast att mannen skulle ha dömts till ett längre fängelsestraff om han inte hade dömts till rättspsykiatrisk vård.

Mannen var då sedan tidigare dömd för misshandel, snatteri, rånförsök, narkotikabrott, försökt till tillgrepp av fortskaffningsmedel och egenmäktigt förfarande.

Hederligt levnadssätt
Migrationsdomstolen konstaterade att bedömningen av en människas "hederliga levnadssätt" ska göras med tyngdpunkt på sökandens framtida levnadssätt - en bedömning som dock ska göras utifrån personens tidigare levnadssätt.

Domstolen skrev:

"Att ha gjort sig skyldig till brott kan medföra att kravet på hederligt levnadssätt inte anses uppfyllt. Det ska ha förflutit viss tid innan en utlänning som begått brott kan tas upp till svensk medborgare. Lagstiftaren har uttryckt vissa riktlinjer gällande hur lång tid det ska ha förflutit efter det att brottet begicks med utgångspunkt i den påföljd som utdömts. Om personen har begått brott vid flera tillfällen ska det ha gått längre tid än vid enstaka brott."

Slutlig utskrivning inget krav
Migrationsdomstolen hänvisade i sin dom till ett regeringsbeslut från 1989 där det krävdes att personen hade blivit utskriven från den rättspsykiatriska vården innan han det kunde bli aktuellt med svenskt medborgarskap.

Migrationsdomstolen delade dock inte regeringens uppfattning om att "slutlig" utskrivning måste ha skett och underströk att regelverket för rättspsykiatrisk vård har ändrats sedan dess.

Migrationsöverdomstolen ska pröva fallet
Migrationsdomstolen kom därför fram till att mannen ska beviljas svenskt medborgarskap:

"Vid en sammantagen bedömning anser migrationsdomstolen att X (mannen) numera uppfyller kravet på hederligt levnadssätt. Migrationsdomstolen beaktar därvid att tillräckligt lång tid har förflutit sedan han begick brottet och att han vistats i Sverige under mycket lång tid."

Migrationsverket överklagade domen till Migrationsöverdomstolen som nu beslutar att meddela prövningstillstånd. Frågan som ska prövas är om mannen uppfyller kravet på "hederligt levnadssätt".

 

Publicerad: 2018-11-13
 



Kvinna vinner mot Försäkringskassan - läkarintyg bevisar att hon var sjuk redan fyra år tidigare

Försäkringskassan beslutade att bevilja kvinnan sjukersättning från och med december 2014. Kvinnan hävdade att hennes sjukdom och nedsatta arbetsförmåga gick många år tillbaka i tiden. Både förvaltningsrätten och kammarrätten har nu gett henne rätt och sätter tidpunkten för försäkringsfallet till år 2010.

Försäkringskassan beslutade i oktober 2015 att den idag 53-åriga kvinnan skulle beviljas sjukersättning från och med december 2014.

Kvinnan själv protesterade och hävdade att hon i själva verket hade rätt till hel sjukersättning från år 2007. Hon överklagade därför Försäkringskassans beslut till Förvaltningsrätten i Jönköping.

Stadigvarande nedsättning
Kvinnan åberopade läkarintyg som visade att hon skulle ha haft en "stadigvarande nedsättning av arbetsförmåga" betydligt tidigare än år 2014, som Försäkringskassan hävdade.

Försäkringskassan stod dock på sig och pekade på att det var först under år 2014 som det stod klart att alla rehabiliteringsåtgärder var uttömda för kvinnan och den stadigvarande nedsättningen av arbetsförmågan kunde fastställas.

Ingen aktivitet utanför hemmet
Förvaltningsrätten gick dock till stor del på kvinnans linje och slog fast att tidpunkten skulle sättas till år 2010 eftersom ett av intygen visade att en läkare redan då hade bedömt att kvinnans nedsatta arbetsförmåga som "varaktig" – även om läkaren ansåg att det kunde finnas "en förhoppning" om att hon kunde bli bättre i sin sjukdom.

Förvaltningsrätten skrev i sin dom:

"Intyget är tydligt kring att X (kvinnans) funktionsnivå har varit så låg att hon trots behandling inte vid något tillfälle har kunnat återgå i någon aktivitet utanför hemmet. Det anger vidare att någon reell funktionsförbättring till följd av den medicinska behandlingen egentligen inte hade skett och att hon inte skulle komma att förbättras inom överskådlig tid utan att det är fråga om en stadigvarande sjukdomsbild."

Försäkringsfall från år 2010
Att man vidtog rehabiliterande åtgärder under de kommande åren 2011–2014 saknade betydelse eftersom detta inte i första hand handlade om att kvinnan skulle återfå sin arbetsförmåga utan att hon hade blivit utförsäkrad och omfattades av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Domen överklagades till Kammarrätten i Jönköping som slår fast att det medicinska underlaget visar att kvinnans arbetsförmåga redan år 2007 var nedsatt men att intyget från år 2010 visar att arbetsförmågan var "varaktigt nedsatt" från denna tidpunkt. Försäkringsfallet fastställs därför till år 2010.

 

Publicerad:  2018-10-23

 



Vinner mot försäkringsbolag om elva års sjukersättning - otydliga villkor bolagets fel


De 23 år gamla avtalsvillkoren ger inte stöd för vare sig försäkringsbolagets eller den försäkrades tolkning. Tingsrätten slog fast att det "allmänt fick uppfattas" som att försäkringsbolaget hade rätt. Hovrätten river nu upp domen och slår i stället fast att oklarheterna ska drabba försäkringsbolaget som är den som har tillhandahållit försäkringen och avtalet.

Den idag 56-årige mannen tecknade år 1995 - alltså för 23 år sedan - en pensions- och sjukförsäkring hos försäkringsbolaget SEB Pension & Försäkring AB. Ett par år senare blev mannen sjuk och fram till år 2007 beviljades han ersättning från sjukförsäkringen.

Därefter ansåg dock försäkringsbolaget att mannen inte kunde bevisa att han var arbetsoförmögen enligt villkoren i avtalet och ersättningen drogs in.

Vilken ersättningsnivå?
Mannen stämde försäkringsbolaget vid Göteborgs tingsrätt som slog fast att försäkringen fortfarande gällde och att mannen hade rätt till ersättning även för tiden efter år 2007.

Eftersom tingsrätten inte hade tagit ställning till vilken ersättningsnivå som skulle betalas till mannen - utan alltså bara fastställt att försäkringen gällde - stämde mannen ännu en gång försäkringsbolaget och begärde att den högre av de två tänkbara nivåerna skulle gälla.

Mannen och försäkringsbolaget var helt överens om att deras avtal var kopplat till det allmänna försäkringssystemet som skulle ligga till grund för deras bedömningar.

Gick ut i slutet av 2007
En lägre ersättning skulle utgå vid fullständig arbetsoförmåga och en högre nivå om arbetsoförmågan ledde till aktivitetsersättning eller sjukersättning.

Det var också ostridigt mellan parterna att mannens rätt till sjukersättning upphörde vid utgången av år 2007. Mannen hävdade dock att han ändå hade rätt till den högre nivån eftersom ersättning enligt avtalet ska utgå enligt de villkor som gällde vid "skadedagen".

Enligt försäkringsbolaget räckte det dock inte att mannen en gång tidigare hade tillerkänts sådan ersättning, om den sedan hade upphört.

Tingsrätten slog fast att ordalydelsen i avtalet varken gav stöd för den ena eller andra uppfattningen men att det "allmänt fick uppfattas" så att förändringar i rätten till sjukersättning skulle återverka även på ersättningens nivå. Tingsrätten gick därför på försäkringsbolagets linje och slog fast att mannen hade rätt till den lägre nivån.

Hovrätten går på mannens linje
Mannen överklagade till  Hovrätten för Västra Sverige som river upp tingsrättens dom och går på mannens linje.

Hovrätten skriver i sina domskäl:

"I likhet med tingsrätten finner hovrätten att ordalydelsen av försäkringsvillkoren inte ger ett stöd för någon av parternas tolkning av avtalet. Inte heller har det framkommit några andra tolkningsomständigheter som ger stöd för att den högre eller den lägre ersättningsnivån ska tillämpas i det nu aktuella fallet."

"Oklarheten bör enligt hovrättens mening falla tillbaka på försäkringsbolaget, som har tillhandahållit försäkringen och som gör gällande att en för försäkringstagaren mindre förmånlig ersättningsnivå skulle gälla."

Mannen har därför rätt till ersättning enligt den högre nivån även för tiden efter år 2007.


Publicerad:  2018-10-19


Källa:

 

Kommun måste betala 875 000 kronor efter otillåten direktupphandling
Under våren 2017 annonserade Södertälje kommun på sin hemsida i tre veckors tid att man sökte anbud för driften av en hamn i kommunen. Konkurrensverket stämde kommunen för förfarandet och menade att kommunen genomfört en otillåten direktupphandling. Skälet till detta angavs vara att värdet för den aktuella tjänstekoncessionen var över gränsvärdet för en direktupphandling och således borde upphandlingen ha skett genom det ordinära upphandlingsförfarandet. Kommunen menade å sin sida att det årliga omsättningsvärdet för koncessionen endast var på 630 000 kronor, vilket var långt under den i fallet aktuella gränsen för direktupphandling på runt 2,4 miljoner kronor. Förvaltningsrätten i Stockholm konstaterar i sin dom att enligt förarbetena till lagen om upphandling av koncessioner, LUK, ska värderingen av en upphandling grundas på en objektiv metod där omsättningsvärdet ska tillmätas stor betydelse. Enligt förvaltningsrätten borde kommunen ha förklarat hur man värderat koncessionen till just 630 000 kronor – framförallt med tanke på att koncessionens omsättning för året 2016 var på 2,8 miljoner kronor. Kommunen har anfört vissa planerade störningar runt hamnen som skäl för sin lägre värdering – men förvaltningsrätten menar att dessa uppgifter varit för ospecificerade för att kunna beaktas. Förvaltningsrätten finner därför att Konkurrensverkets beräkning, som utgått från tidigare årsomsättningar, är den mest rimliga. Kommunen anses därför ha brutit mot upphandlingsreglerna och påförs nu en upphandlingsskadeavgift. Angående upphandlingsskadeavgiftens storlek uttalar förvaltningsrätten att en otillåten direktupphandling är en av de allvarligaste överträdelserna inom upphandlingsområdet och att LUK ger möjlighet att i detta fall döma ut en avgift på 1,1 miljoner kronor. Att upphandlingen annonserats på kommunens hemsida är dock förmildrande. Med hänvisning till hemsidans begränsade spridning anser domstolen ändå att den omständigheten inte ska påverka avgiftens storlek. Förvaltningsrätten bestämmer istället att avgiften ska bestämmas i enlighet med Konkurrensverkets yrkande, det vill säga till 875 000 kronor.
Förvaltningsrätten i Stockholm 11218-18 - Upphandlingsskadeavgift
Offentlig upphandling
 
 
65-årig kvinna döms till fängelse för hets mot folkgrupp - HovR avfärdar inneboende som alternativ gärningsman
Göta hovrätt dömer en idag 65-årig kvinna till fängelse i tre månader för hets mot folkgrupp. Kvinnan åtalades för åtta inlägg i Facebookgruppen ”Stoppa maktmissbruket”, bland annat med innehåll som att ”Dessa parasiter finns nu i hela Sverige. Bort med svartmöglet”. I Jönköpings tingsrätt friades dock kvinnan. Under förhandlingen i tingsrätten hade kvinnan uppgivit att hon hade en inneboende och att hennes dator alltid var påslagen. Tingsrätten bedömde i och för sig hennes uppgifter som ”knapphändiga”, men menade ändå att det inte var så orimligt att den inneboende kunde ha skrivit inläggen att invändningen kunde avfärdas. Till förhandlingen i hovrätten åberopade därför åklagaren fler inlägg som publicerats på kvinnans Facebookkonto, samt ett vittnesmål från den person som anmält kvinnan till Polisen. Denna anmälare arbetar för en organisation som anmäler hets mot folkgrupp till Polisen. Enligt anmälaren utmärkte sig kvinnans konto på Facebook som ett av de mer aktiva inom den invandringsfientliga miljön. Kvinnan uppgav å sin sida att hennes mobil oftast ligger i hallen, olåst och påslagen, och att brotten därför även kan ha begåtts av hemtjänstens personal. Hovrätten inleder sin dom med ett principiellt resonemang, där man menar att om ett brott har begåtts från en tilltalads Facebookkonto, och det finns ytterligare omständigheter som talar för den tilltalades skuld, så bör detta ofta vara tillräckligt för en fällande dom. Enligt hovrätten är det i sådana situationer upp till den tilltalade att föra fram omständigheter som talar för motsatsen – och dessa omständigheter ska även vara kontrollerbara. I nu aktuellt fall konstaterar rätten att varken den inneboendes eller hemtjänstens närvaro sammanfaller med alla inläggen. Hovrätten pekar vidare på att inläggen har samma språkbruk och därför ger ett starkt intryck av att vara skrivna av samma person. Dessutom noterar domstolen att kvinnan våren 2018 skrev ett inlägg på Facebook där hon uppgav att hon kallats på förhör hos Polisen eftersom hon ”skrivit sanningen”. Sammantaget anser därför hovrätten att det är ställt bortom rimligt tvivel att de aktuella inläggen skrivits av kvinnan. Samtliga av de åtalade inläggen bedöms även som hets mot folkgrupp. Med hänvisning till kvinnans tidigare brottslighet, bland annat ett fall av utpressning, väljer nu därför hovrätten att bestämma påföljden till fängelse.
Göta hovrätt B 1025-15 - Hets mot folkgrupp
Brott mot samhället, Påföljd, Åklagare
 
 
Tidigare friad döms till fängelse för grov misshandel - strypgrepp orsakade andnings- och hjärtstillestånd
Göta hovrätt dömer en i dag 23-årig man för grov misshandel mot en jämngammal, numera avliden, man – tillika kompis. Händelsen inträffade i februari 2017, utanför en krog i Skövde. Männen hade enligt 23-åringens uppgifter träffats för att gå ut på krogen den aktuella kvällen, eftersom kompisen var ledsen efter att det ”hade tagit slut” med hans flickvän. Under kvällen ska 23-åringen ha fått ett samtal från kompisens ex-flickvän, som berättade att de hade gjort slut för att mannen hade försökt få 23-åringens flickvän i säng. Det uppstod då ett bråk mellan männen som resulterade i att kompisen hamnade i andnings- och hjärtstillestånd. Han räddades dock av att det fanns personer i närheten med kunskap i hjärt- och lungräddning. Skaraborgs tingsrätt friade 23-åringen, eftersom det inte ansågs bevisat att han hade orsakat kompisens andnings- och hjärtstillestånd. Nu döms alltså 23-åringen för misshandeln, som rubriceras som grov. Hovrätten konstaterar, utifrån 23-åringens egna berättelse samt uppgifter från personer som bevittnat slagsmålet, att det är utrett att 23-åringen tagit ett grepp runt mannens hals och dragit ner honom på marken, samt att mannen, ”omedelbart” efter att 23-åringen släppt greppet och lämnat platsen, hamnat i ett livshotande tillstånd med andnings- och hjärtstillestånd. Den medicinska utredningen utesluter visserligen inte att mannens tillstånd ”i någon mån” kan ha påverkats av att han vid tillfället var påverkad av alkohol och drogen GHD. Hovrätten kan dock utesluta att mannen skulle ha hamnat i det beskrivna tillståndet enbart på grund av kemisk påverkan. Den omständigheten att mannen inte uppvisat några yttre eller inre skador kring halsen medför inte någon annan bedömning. 23-åringen har vidare hävdat att han agerat i nödvärn. I brist på bevisning om motsatsen utgår hovrätten från att 23-åringen varit utsatt för ett angrepp av kompisen. Angreppet bedöms dock ha varit avslutat då 23-åringen greppade tag runt kompisens hals, innebärande att han vid den tidpunkten inte längre befann sig i en nödvärnssituation. 23-åringen döms mot bakgrund av detta för grov misshandel till fängelse i två år och sex månader. Han åläggs också att betala omkring 40 000 kronor i skadestånd till kompisens dödsbo.
Göta hovrätt B 964-18 - Grov misshandel m.m.
Brott mot person
 
 
NMR-medlem döms för hets mot folkgrupp - men tyrruna inte brottslig
En nu 38-årig man dömdes i januari 2018 vid Ångermanlands tingsrätt för hets mot folkgrupp till 150 dagsböter om 60 kronor. Mannen hade publicerat bilder föreställande bland annat Adolf Hitler med texten ”Krossa homolobbyn” på sin Facebook-sida. En del av bilderna, däribland ett fotografi på mannen med ett flygblad med Hitler, ansågs inte utgöra hets mot folkgrupp eftersom ett fotografi på Hitler i sig inte nödvändigtvis utgör hets mot folkgrupp och texten på flygbladet var oläslig. Mannen hävdade att han inte haft uppsåt till gärningen då hans syfte varit att locka personer till Nordiska motståndsrörelsens, NMR, hemsida. Tingsrätten konstaterade att mannen måste ha insett att inläggen skulle komma att uppfattas som kränkande – och att han därmed haft uppsåt till gärningen. Såväl åklagaren som mannen överklagade domen. Hovrätten för Nedre Norrland instämmer dock i tingsrättens bedömning om att enbart en bild på Hitler i sig normalt inte bör innebära att en missaktning för folkgrupper eller annan sådan grupp av personer som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp uttrycks. Sannolikt förknippar många personer en sådan bild med nationalsocialismens idéer och kan därmed känna obehag men en sådan tolkning skulle kunna leda till en omfattande kriminalisering när sådana bilder publiceras, konstaterar hovrätten. Även om hovrätten inte finner skäl att betvivla att mannens primära syfte med publiceringen varit att locka personer till NMR:s hemsida, kan han inte ha undgått att förstå att han även missaktade grupper av personer genom att lägga ut bilderna på sin Facebook-sida. Därmed anser även hovrätten att mannen haft uppsåt – och fäller honom för hets mot folkgrupp. Hovrätten konstaterar i målet att den så kallade tyrrunan – som är NMR:s symbol – närmare koppling till den nationalsocialistiska rörelsen inte är allmänt känd, och att symbolen i sig därmed inte utgör hets mot folkgrupp.
Hovrätten för Nedre Norrland B 202-18 - Hets mot folkgrupp
Brott mot samhället, Tryck- och yttrandefrihet
 
 
Tidigare narkotikadömd frias i HovR - trots att cannabiskuvert var adresserat till honom
En man dömdes vid Östersunds tingsrätt för försök till narkotikabrott och ringa narkotikabrott till fängelse i tre månader. Mannen erkände gärningarna som avsåg det ringa narkotikabrottet. Avseende försöksbrottet hävdade mannen att han inte hade någon kännedom om narkotikan – bestående av nästan 600 gram cannabisharts, som upptäckts i ett paket av personal på PostNord. Tingsrätten ifrågasatte varför någon skulle skicka narkotikapartiet till just mannen, utan någon som helst garanti att få betalt. Med hänsyn till att mannen enligt egna uppgifter regelmässigt använder cannabisharts och dessutom vid flera tillfällen dömts för narkotikabrott, ansåg tingsrätten att det stod helt klart att mannen försökt förvärva den narkotika som fanns i kuvertet – och fällde honom för försök till narkotikabrott. Hovrätten för Nedre Norrland upphäver nu tingsrättens dom i delen som avser försök till narkotikabrott. Enligt hovrätten är det osannolikt att någon skulle skicka en försändelse med den aktuella mängden cannabis till någon annan utan att personerna varit överens om det. Den enda bevisningen i målet är dock att mannens namn fanns på försändelsen – något hovrätten inte anser räcker för en fällande dom. Även om andra förklaringar än den som åklagaren fört fram är osannolika finns det trots allt utrymme för sådana, menar hovrätten – och frikänner mannen från åtalet om försök till narkotikabrott.
Hovrätten för Nedre Norrland B 96-18 - Försök till narkotikabrott m.m.
Narkotikabrott
 
 
Döms för våldtäkt mot styvdotter - får tre och ett halvt års fängelse
En i dag 36-årig man åtalades vid Ångermanlands tingsrätt för våldtäkt mot barn vid tre tillfällen och sexuellt övergrepp mot barn vid två tillfällen. Enligt åtalet skulle mannen ha vidrört sin styvdotters underliv med fingrar och tunga vid flera tillfällen under åren 2014–2017. Gärningarna skulle ha utförts i familjens bostad. Tingsrätten ansåg att flickans redogörelse kring övergreppen var åldersadekvat och ”tämligen detaljrik”. Hon har bland annat berättat om att hon vid de olika övergreppen kände sig ”fastfrusen”, fast hon ”vill säga till och gå därifrån”. Flickans utsaga fick också stöd av vittnesmålet från mamman. Hon har bland annat berättat om en konfrontation med 36-åringen, vid vilken han erkände vad han hade gjort mot flickan. Utifrån en åberopad lista över sökta poster på 36-åringens telefon framgår också att han efter konfrontationen gjorde flera sökningar relaterade till det inträffade, såsom ”straffskala för sexualbrott”, "sexmissbruk vård” och ”hur livet går vidare efter fängelse”. 36-åringen förnekade dock att han hade utfört de aktuella gärningarna. Han påstod att flickan ljög och förklarade sitt erkännande vid konfrontationen med att ”det var det bästa han kunde göra för” flickan, eftersom det då ”skulle bli skilsmässa” och hans fru skulle få bo kvar i bostaden och kunna ta hand om sin dotter. Tingsrätten ansåg att 36-åringens förklaring var en ”uppenbar efterhandskonstruktion”. 36-åringens uppgifter ansågs inte försvaga värdet av den bevisning åklagaren lagt fram. Det ansågs därmed ställt utom rimligt tvivel att 36-åringen gjort sig skyldig till gärningarna. Han frikändes dock för ett fall av sexuellt övergrepp mot barn eftersom bevisningen inte ansågs tillräcklig i den delen. Hovrätten för Nedre Norrland finner nu, efter att både 36-åringen och åklagaren överklagat tingsrättens dom, inte anledning att bedöma skuld- eller påföljdsfrågan på annat sätt än vad tingsrätten har gjort. Mannen döms därför för våldtäkt mot barn vid tre tillfällen och sexuellt övergrepp mot barn vid ett tillfälle, till tre och ett halvt års fängelse. Han åläggs också att betala 140 000 kronor i skadestånd till flickan.
Hovrätten för Nedre Norrland B 1019-18 - Våldtäkt mot barn m.m.
Brott mot person
 
 
HovR stoppar utvisning för brandattack mot synagoga i Göteborg - hatbrottet i sig ett hinder
Hovrätten för Västra Sverige ändrar straffet för en av de tre män som i juni 2018 dömdes till fängelse för att ha attackerat Judiska församlingens synagoga i Göteborg. Mannen – idag 22 år gammal – ska inte utvisas till Gaza, finner hovrätten, som alltså ändrar Göteborgs tingsrätts dom på den punkten. I övrigt delar man tingsrättens bedömning att 22-åringen ska dömas till två års fängelse. Hovrätten anser visserligen, i likhet med tingsrätten, att brottsligheten – ”med hänsyn till den skada och kränkning som brottet innebar för målsägandena och även för allmänna intressen” – är så pass allvarlig att en utvisning är befogad. 22-åringen har fått avslag på sin asylansökan och Migrationsverket har inte ansett att det finns något hinder mot verkställighet till Palestina. På grund av det brott mannen döms för – som enligt hovrätten kan tolkas som ”ett allvarligt politiskt brott riktat mot judar” – anser domstolen dock att det ändå föreligger hinder mot utvisning till Palestina. ”Med hänsyn till Israels eventuella intresse i saken och till den osäkra situation som råder både vid gränsövergångarna till Gaza och Västbanken och i själva områdena”, anser hovrätten att det finns skälig anledning att befara att mannens grundläggande mänskliga rättigheter inte kan anses tillgodosedda vid en utvisning. Tingsrättens dom ändras alltså endast i påföljdsdelen och mannen ska därmed avtjäna ett tvåårigt fängelsestraff. 22-åringens medåtalade i tingsrätten – 24 respektive 19 år gamla – har dömts till fängelsestraff i tingsrätten i två år respektive ett år och tre månader, men har inte utvisats, enligt tingsrätten på grund av krigssituationen i Syrien. Tingsrättens dom gällande dem har inte överklagats och står därmed fast.
Hovrätten för Västra Sverige B 3721-18 - Grov mordbrand m.m.
Brott mot person, Brott mot samhället, Egendomsbrott, Påföljd, Trafikbrott, Utvisning på grund av brott
 
 
Ingen förväxlingsrisk mellan ordmärkena SWESPORT och SWESPORTS - trots att båda används i sportbranschen
Hovrätten för Västra Sverige slår fast att det inte föreligger någon förväxlingsrisk mellan ordmärket SWESPORT och ordmärket SWESPORTS respektive figurmärket SWE SPORTS. Målet prövades efter att Svenskt Sportforum ansökt om så kallad administrativ hävning av två varumärken som registrerats av Cosfor Sports. Vänersborgs tingsrätt ansåg att ordmärkena är "visuellt snarlika", men att det inte föreligger tjänstelikhet trots att varumärkena används inom sportbranschen – en bedömning som hovrätten nu delar. Samtliga märken är registrerade i bland annat klass 35, men i olika områden, och hovrätten slår därför fast att det är fråga om tjänster som ”i hög grad skiljer sig åt både till sin art och sitt ändamål”. Varumärkena riktar sig mot olika omsättningskretsar som utgörs av konsumenter i allmänhet respektive tillverkare, leverantörer och återförsäljare av sport- och fritidsartiklar. Hovrätten finner därför att förväxlingsrisk inte föreligger och avslår yrkandet om administrativ hävning av SWESPORTS och SWE SPORTS.
Hovrätten för Västra Sverige T 2974-17 - Hävning av varumärkesregistrering
Varumärkesrätt, Övrig immaterial- och marknadsrätt
 
 
Bolag har inte styrkt överlåtelsekedja för skadeståndsfordran mot kommun - HD nekar PT
Hjo kommun återkallade i juni 2012 ett cafés serveringstillstånd, men beslutet undanröjdes senare av Förvaltningsrätten i Jönköping. Det bolag som bedrev caféet ansåg sig på den grunden ha en skadeståndsfordran mot kommunen – men innan fordran kunde göras gällande gick bolaget i konkurs. Ett annat bolag har därefter väckt talan mot kommunen vid Skaraborgs tingsrätt och begärt skadestånd för de skador som det återkallade serveringstillståndet medförde. En av styrelseledamöterna i detta bolag var även styrelseledamot i cafébolaget. Mannen ifråga har uppgett att cafébolaget hade överlåtit skadeståndsfordran till honom personligen och att han därefter hade överlåtit fordran vidare till bolaget. I första hand skulle detta ha skett innan konkursutbrottet genom att han själv i egenskap av företrädare för cafébolaget genomfört överlåtelsen. I andra hand hävdade bolaget att mannen personligen erhållit fordran efter konkursutbrottet, till följd av att cafébolagets konkursbo avstått från att driva talan om skadeståndet – genom så kallad abondonering. Kommunen hävdade å sin sida att det var fråga om en efterhandskonstruktion, att de dokument som hade åberopats var skenrättshandlingar och att ingen annan än mannen själv hade kunnat bekräfta överlåtelsen. Tingsrätten fann att en rad omständigheter talade för att fordran hade funnits kvar i cafébolaget vid konkursutbrottet och att det därmed inte hade skett någon överlåtelse dessförinnan. Rätten beaktade bland annat uppgifter från konkursförvaltaren, och tog även fasta på att mannen själv gått ed på att fordran funnits kvar i bolaget. Avseende att överlåtelse skulle ha skett genom abondonering konstaterade rätten att i de fall detta varit aktuellt i praxis har det varit fråga om att konkursförvaltaren för boets räkning har avstått egendom till konkursgäldenär. Eftersom mannen inte var gäldenär utan tredje man skulle talan ogillas även i den delen. Göta hovrätt instämde senare i bedömningen att det inte är bevisat att bolaget genom en sammanhängande kedja av överlåtelser har förvärvat den aktuella fordran och fann att bolaget inte har rätt att föra talan mot kommunen. Bolaget överklagade till Högsta domstolen, HD, som nu dock beslutar att inte meddela prövningstillstånd i målet. Hovrättens avgörande står därmed fast.
Högsta domstolen T 3818-18 - Skadestånd
Associationsrätt - aktiebolagsrätt, Avtalsrätt, Insolvensrätt, Kommunalrätt, Skadeståndsrätt, Tillstånd och tillsyn
 
 
Fyra års fängelse för danslärare som förgripit sig på underåriga elever - HD prövar inte fallet
En 26-årig man som arbetat som danslärare i en Stockholmsförort dömdes av Solna tingsrätt för omfattande sexuell brottslighet som riktats mot två flickor som tränat dans för honom. Den yngsta flickan var vid tillfället för gärningarna tolv år och brottsligheten mot henne omfattade enligt tingsrätten fyra fall av våldtäkt mot barn och ett fall av sexuellt ofredande eftersom mannen också hade förmått flickan att delta i sms-konversationer med sexuell innebörd. Två av våldtäkterna skedde i mannens bostad och de resterande två i en gränd på Kungsholmen när mannen och flickan var på väg till en dansträning. Mannen stod också åtalad för fyra fall av våldtäkt mot barn för att ha genomfört vaginala samlag med den äldre av flickorna som vid tillfället var 14 och ett halvt år gammal. Samtliga samlag ska ha skett i ett förrådsutrymme i danslokalen där mannen var verksam. Tingsrätten ansåg dock att gärningarna skulle rubriceras som sexuellt utnyttjande av barn, inte som våldtäkt. Domstolen pekade särskilt på att den sexuella relationen, enligt flickan själv, hade präglats av frivillighet. Det gick enligt domstolen inte heller att bortse från att gärningarna hade varit straffria om de hade begåtts när flickan var ett halvår äldre. Mannen dömdes också för sexuellt övergrepp mot flickan och för att ha ofredat henne sexuellt. I samma mål dömdes han dessutom för kränkande fotografering för att ha filmat ett samlag med en tredje, vuxen, kvinna utan hennes vetskap. Påföljden bestämdes till fängelse i fyra år. Svea hovrätt fastställde senare underinstansens dom men domstolen var i sin bedömning djupt oenig. De två nämndemännen ansåg, precis som åklagaren, att gärningarna mot den 14-åriga flickan skulle rubriceras som våldtäkt mot barn – särskilt med hänsyn till den förtroendeställning mannen haft i förhållande till flickan. Nämndemännen vill därför skärpa fängelsestraffet till fyra och ett halvt år. Ett av hovrättsråden var av skiljaktig mening avseende åtalet för kränkande fotografering av den vuxna kvinnan och ansåg att mannen borde frikännas i denna del i avsaknad av uppsåt. Mannen överklagade men Högsta domstolen beslutar nu att inte meddela prövningstillstånd i målet. Det fyraåriga fängelsestraffet står därmed fast.
Högsta domstolen B 4416-18 - Våldtäkt mot barn m.m.
Brott mot person, Domare, Påföljd, Åklagare
 
 
Inte visat att utmattningssyndrom beror på arbetsplatsmobbning - HFD prövar inte mål om livränta
En idag 59-årig man yrkade vid Förvaltningsrätten i Jönköping att han skulle beviljas livränta, eftersom han till följd av mobbning på sin arbetsplats hade drabbats av en arbetsskada i form av ett utmattningssyndrom. Enlig mannen hade han under åren 2000–2001, i princip dagligen, blivit utsatt för kränkande särbehandling av sin närmaste chef. Chefen ska ha agerat aggressivt och oberäkneligt och vid ett flertal gånger ha utsatt mannen för överdrivna utskällningar inför övrig personal. Vid ett tillfälle i mars 2001 nådde mannen en kritisk punkt i samband med en utskällning – sedan dess har han inte kunnat återgå i fullt arbete. Som stöd för sin talan åberopade mannen ett intyg från en läkare i allmän psykiatri som är av uppfattningen att mannen – till följd av ”närmast systematiska och ytterst obehagliga trakasserier” – ådragit sig ett posttraumatiskt stressyndrom. För att en sjukdom ska godkännas som arbetsskada enligt lagen om arbetsskadeförsäkring, LAF, krävs att det i arbetsmiljön finns en faktor som med hög grad av sannolikhet kan orsaka sjukdomsbesvären. Till skillnad från Försäkringskassan ansåg förvaltningsrätten att övervägande skäl talade för att det förelåg ett sådant samband mellan mannens psykiska ohälsa och den skadliga inverkan i arbetet. Enligt domstolen skulle besvären därför godkännas som arbetsskada. Kammarrätten i Jönköping fann det senare utrett att mannen vid ett par tillfällen hade utsatts för utskällningar som i och för sig skulle kunna utgöra skadlig inverkan i lagens mening. Däremot hade chefens bemötande gällt alla på arbetsplatsen, varför det enligt rätten inte är fråga om en särbehandling. Enligt domstolen hade bemötandet inte varit av sådan omfattning och intensitet att det kunde betraktas som mobbning eller trakasserier. Mannens besvär kunde därmed inte anses utgöra en arbetsskada som ger rätt till livränta. Försäkringskassans beslut fastställdes därför. Högsta förvaltningsdomstolen beslutar nu att inte pröva målet. Kammarrättens dom står därmed fast.
Högsta förvaltningsdomstolen 820-18 - Arbetsskadeförsäkring; fråga om prövningstillstånd
Arbetsmiljö, Hälso- och sjukvårdsrätt, Socialförsäkring
 
 
Offentligt biträde beviljas ytterligare ersättning - motiverat att träffa klient före förhandling
I samband med att Förvaltningsrätten i Göteborg beslutade om att bereda en man vård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall, LVM, begärde mannens offentliga biträde ersättning för bland annat tidsspillan och utlägg hänförliga till en bilresa tur och retur mellan Göteborg och LVM-hemmet i Enköping. Eftersom det offentliga biträdet haft ett samtal med sin huvudman via telefon dagen innan och med beaktande av målets art och omfattning, ansåg förvaltningsrätten att den aktuella resan var omotiverad. Därmed beviljades inte den begärda ersättningen. Det offentliga biträdet överklagade beslutet. Kammarrätten i Göteborg konstaterar att det offentliga biträdets huvudman önskade ha ett personligt möte med sitt biträde före förvaltningsrättens muntliga förhandling, i syfte att bland annat gå igenom huvudmannens förutsättningar och alternativ. Eftersom målet handlade om tvångsvård anser kammarrätten att ett möte med huvudmannen och därmed resan till LVM-hemmet var motiverad – och att begärd ersättning därför ska beviljas.
Kammarrätten i Göteborg 4147-18 - Ersättning till offentligt biträde
Förvaltningsprocess, Tvångsvård m.m.
 
 
Bostadsbolag vinner tvist om fönsterrenovering - avrop från befintligt ramavtal tillåtna
Det allmännyttiga bostadsbolaget MKB Fastighets AB, MKB, upphandlade i juni 2016 en totalentreprenad för fönsterbyte och fönsterrenovering på två fastigheter i Malmö. Ett bolag tilldelades kontraktet. I februari 2017 hävde MKB avtalet eftersom bolaget inte hade sett till att dess underentreprenör fullgjorde sina åligganden avseende bland annat skatt och sociala avgifter. Bolaget hade vid tiden för hävningsförklaringen hunnit beställa 83 måttanpassade fönster. En överenskommelse träffades mellan parterna om att MKB skulle ta över fönstren från bolaget. Någon ny upphandling annonserades dock inte ut avseende monteringen av fönstren, utan MKB gjorde istället avrop från ett ramavtal. Bolaget ansökte om ogiltigförklaring av avtalet vid Förvaltningsrätten i Malmö. Förvaltningsrätten fann att MKB inte hade haft rätt att utifrån ramavtalet avropa endast arbete med montering av fönster, eftersom arbetet som skulle utföras enligt ramavtalet var ”leverans inkl. montering av fönster”. MKB hade därmed gjort ett sådant avsteg från ramavtalet som innebar en väsentlig ändring, och avtalet borde därför ha annonserats på nytt. Nu gör Kammarrätten i Göteborg en annan bedömning. Kammarrätten finner att yrkandet om ogiltigförklaring av avtalet om montering av fönsterrutorna har förfallit eftersom det inte länge föreligger något sådant avtal, i och med att arbetet har avbeställts innan det påbörjats på grund av att fönstren visat sig vara för stora. Målet avskrivs därför i den delen. Vidare prövar kammarrätten om MKB har avropat fönster som inte omfattats av ramavtalet. Kammarrätten påpekar att, för att ett ramavtal ska kunna uppfylla sitt syfte måste det "i normalfallet finnas en möjlighet att beställa andra varor än de som uttryckligen anges i leverantörens prislista”. De utförda avropen möter enligt kammarrättens mening inte några hinder i förhållande till ramavtalets formulering. Ansökan avslås därför.
Kammarrätten i Göteborg 687-18 - Offentlig upphandling
Offentlig upphandling
 
 
KamR: Inte avyttring av arrenderätt när privatpersoner köpt fastighet som de tidigare arrenderat
En kvinna och en man i 40-årsåldern begärde avdrag i sin deklaration för år 2009 med 287 000 kronor vardera avseende kapitalförlust för en arrenderätt. De båda hade köpt varsin arrenderätt till ett bostadshus år 2005. Fastigheten som husen ligger på avstyckades senare och de fick då möjligheten att köpa den mark som de redan arrenderade. De två nyblivna husägarna menade att det förhållandet innebar att arrenderätten hade upphört, eftersom de nu ägde marken, och således hade de också gjort en kapitalförlust på den arrenderätt som de köpte 2005. Skatteverket delade inte den bedömningen och pekade istället på att enligt inkomstskattelagen så får förlust på eget bostadshus inte dras av. Förvaltningsrätten i Malmö fann att den avgörande frågan i målet var huruvida en avyttring av arrenderätterna hade skett. I denna del menade förvaltningsrätten att förarbetena till inkomstskattelagen anger att i begreppet ”avyttring” så inbegrips även fallet när en egendom utslocknar utan att byta ägare. Förvaltningsrättens bedömning i den aktuella situationen var dock att arrenderätten inte hade utslocknat. Skälet till detta var enligt rätten att själva kärnan i arrenderätten, nyttjandet, fortfarande tillkom de båda klagandena i målet. Förvaltningsrättens slutsats blev därför att någon avyttring inte hade skett och avdragen blev därmed ogiltiga. De båda husägarna överklagade domen, men Kammarrätten i Göteborg meddelar nu att man instämmer i förvaltningsrättens bedömning. Underinstansens dom står därmed fast.
Kammarrätten i Göteborg 1112-1113-18 - Avdrag för kapitalförlust vid avyttring av arrende för beskattningsåret 2009
Deklaration och förfarande, Fastighetsbeskattning, Inkomstskatt - individ
 
 
Skattetillägg sätts ned till hälften - men ingen särskild utredningsskyldighet
Skatteverket beslutade i oktober 2016 att ta ut skattetillägg av ett bolag som arbetar med företagshälsa och ledarsupport. Bakgrunden till beslutet var att bolaget inte hade lämnat uppgift om att näringsbetingade andelar skrivits ned med omkring elva miljoner kronor. Bolaget hade i en bilaga till deklarationen angett att ”Årsredovisning bifogas senare”. På grund av förbiseende lämnades årsredovisningen dock inte in. Bolaget menade att årsredovisningen ändå skulle ses som en "integrerad del av deklarationsunderlaget" eftersom man hade gjort en ”direkt hänvisning” till den. ”Om man tar av både deklarationen och årsredovisningen är det uppenbart att avdraget inte skulle godkännas”, framhöll bolaget. Man menade också att Skatteverkets så kallade särskilda utredningsskyldighet hade väckts i och med hänvisningen. Förvaltningsrätten i Jönköping gick på Skatteverkets linje och fann att uppgifterna i årsredovisningen inte skulle beaktas ”vid bedömningen av om det framstår som närmast uteslutet att Skatteverket skulle godta deklarationen utan närmare utredning”. Domstolen fann inte heller skäl för hel eller delvis befrielse av påfört skattetillägg. Överklagandet avslogs därför helt. Nu gör Kammarrätten i Jönköping en delvis annan bedömning och sätter ned skattetillägget till hälften. Kammarrätten konstaterar att bedömningen av om oriktig uppgift föreligger ska göras med hänsyn till vad som framgår av deklarationen och därtill bifogade bilagor. Eftersom årsredovisningen inte bifogats deklarationen kan den inte beaktas vid bedömningen. ”Den omständigheten att bolaget under övriga upplysningar angett att årsredovisning kommer att bifogas senare medför inte att den utgör del av deklarationen eller att Skatteverkets särskilda utredningsskyldighet väckts”, konstaterar kammarrätten. Det framstår inte heller som uteslutet att Skatteverket hade kunnat godta avdragsposten utan ytterligare utredning. Det föreligger därför grund för att påföra skattetillägg. Eftersom avdraget ”utgör ett betydande belopp i bolagets deklaration” får det dock anses vara av sådant slag att avdragsrätt endast undantagsvis skulle kunna godkännas. Med hänsyn till detta finner kammarrätten att skattetilläggets storlek inte står i ”rimlig proportion” till felaktigheten. Bolaget medges därför befrielse från skattetillägget till hälften.
Kammarrätten i Jönköping 293-18 - Skattetillägg, beskattningsår 2015
Deklaration och förfarande, Inkomstskatt - företag, Skattetillägg
 
 
KamR: 17-åring ska LVU-vårdas - lever under hedersförtryck
I maj 2017 omhändertogs en 17-årig flicka med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Flickan hade vid tillfället uppsökt en polisstation i Karlskrona och uppgett att hon blev slagen av sin pappa, att hennes släkt kontrollerade hennes sociala liv samt att hon var inbokad på en enkelbiljett till sitt hemland för att bli bortgift. Flickan motsatte sig dock senare vård enligt LVU, då hon ansåg att hennes liv på HBV-hemmet var alltför kontrollerat. Flickans pappa tillbakavisade alla anklagelserna, men medgav att han motsatte sig flickans kärleksförhållande. Skälet till detta var enligt pappan att flickans pojkvän var tio år äldre än henne och led av psykologiska krigsskador. Förvaltningsrätten i Växjö konstaterade att målet helt byggde på flickans egna uppgifter. Vidare noterade rätten att flickan, på grund av långvariga problem i skolan, hade varit föremål för tidigare utredningar, men att någon hedersproblematik inte diskuterats i dessa utredningar. Samma dag som flickan gått till polisen skulle det dessutom ha skett ett möte på hennes skola med hennes föräldrar, med anledning av hennes frånvaro på 80 procent. Angående flickans anklagelser mot pappan och släkten ansåg förvaltningsrätten att dessa var för vaga för att kunna ligga till grund för LVU-vård. Socialnämnden överklagande domen. Vid tiden för förhandlingen i Kammarrätten i Jönköping hade ett flertal omständigheter förändrats. Mamman hade försvunnit till hemlandet med alla familjens yngre barn. Flickans syster hade försvunnit med en farbror, vilket enligt flickan fått pappan att uttala hotelser mot systern. Pappan hade i sin tur flyttat ihop med en kusin som var dömd för att ha misshandlat sin egen syster. Pappan flyttade senare till Sundsvall efter hot från sin egen släkt. Med beaktande av dessa omständigheter finner kammarrätten att det troliga trots allt är att familjen lever i en hederskontext. Kammarrätten anser vidare att flickans uppgifter är fortsatt vaga, men menar att detta kan förklaras av hennes utsatta situation. Sammantaget är därför kammarrättens bedömning att flickan ska omhändertas med stöd av LVU, och domstolen ändrar därför – med bifall till socialnämndens överklagande – förvaltningsrättens dom.
Kammarrätten i Jönköping 2030-18 - Beredande av vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU
Tvångsvård m.m.
 
 
78-åring nekas plats på äldreboende - vård- och omsorgsbehov inte visat
Farsta stadsdelsnämnd avslog i maj 2017 en 78-årig kvinnas ansökan om att få plats på äldreboende. Nämnden bedömde att kvinnans behov av hjälpt var tillgodosett genom hemtjänstinsatser i den egna bostaden. Kvinnan mottar hjälp av hemtjänst med bland annat hygien, måltider och städning. Hon har också ett trygghetslarm installerat. Kvinnan överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm där hon till stöd för sitt yrkande bland annat framhöll att hennes liv ”är en lång mardröm”, att hon ligger i sin säng ”nästan dygnet runt” och lever ”isolerad i en bubbla utan kontakt med omvärlden”. Hon framhöll också att hon har ont i rygg, ben och fötter, samt att hon endast kan stå upp eller sitta ner i korta perioder. Nämnden vidhöll dock sitt beslut eftersom kvinnan inte hade inkommit med några läkarintyg som styrker att hennes behov av vård- och omsorgsinsatser var av sådan omfattning att hon hade rätt till plats på äldreboende. Förvaltningsrättens majoritet fann dock att kvinnan inte kunde anses vara tillförsäkrad en skälig levnadsnivå i sitt hem – ”inte ens om hennes stöd i form av hemtjänst skulle utökas kraftigt”. Hon ansågs därför vara berättigad till en plats på vård- och omsorgsboende. En förvaltningsrättsfiskal var skiljaktig och ansåg att överklagandet skulle avslås med beaktande av att det inte hade inkommit något stöd i målet avseende vilka hälsoproblem kvinnan har, till exempel genom inlämnade av läkarintyg. Nämnden överklagade domen till Kammarrätten i Stockholm, och framhöll återigen att kvinnans vård- och omsorgsbehov var tillgodosedda genom hemtjänstinsatserna. Kvinnan svarade inte på överklagandet. Kammarrätten går nu på den skiljaktiga domarens linje och finner att utredningen inte visar att kvinnans behov är av den omfattningen att hon behöver beviljas plats på äldreboende för att tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Kammarrätten bifaller därför nämndens överklagande.
Kammarrätten i Stockholm 7314-17 - Bistånd enligt socialtjänstlagen
Förvaltningsrätt, Hälso- och sjukvårdsrätt, Socialrätt
 

Kvinna vinner mot omsorgsnämnd - dagligt behov ger rätt till personlig assistans
Omsorgsnämnden i Södertälje kommun beslutade i januari 2017 att avslå en kvinnas ansökan om personlig assistans bland annat med hänsyn till att kvinnans hjälpbehov inte är av den art, omfattning och kontinuitet som krävs för att rätt till personlig assistans ska föreligga. Kvinnan överklagade beslutet och anförde att hennes grundläggande hjälpbehov sammanlagt uppgår till sex timmar och tolv minuter per vecka. Hon anförde att hennes behov bland annat bestod av hjälp med kommunicering, personlig hygien samt kvalificerade och motiverade hjälpinsatser i enlighet med ett läkarintyg som hon åberopade. Förvaltningsrätten i Stockholm ansåg inte det i målet visat att kvinnan hade ett så pass aggressivt eller liknande beteende att tillsyn av den anledningen skulle räknas in i de grundläggande behoven. Sammantaget ansåg dock förvaltningsrätten att kvinnan var berättigad personlig assistans och att det ankom på nämnden att som första instans beräkna omfattningen av denna. Överklagandet bifölls därför. Nämnden överklagade domen men Kammarrätten i Stockholm delar förvaltningsrättens bedömning. Kammarrätten konstaterar att det visserligen rör sig om en begränsad tidsåtgång vid varje tillfälle men att hjälpbehovet – som därtill till största del är mycket känsligt för den personliga integriteten – uppkommer mer eller mindre dagligen eller flera gånger om dagen. Kammarrätten anser därför att behovet sammantaget är av sådan omfattning att det i, kombination med dess karaktär, gör att kvinnan är berättigad till personlig assistans. Nämndens överklagande avslås därför.
Kammarrätten i Stockholm 2987-18 - Stöd och service till vissa funktionshindrade
Socialförsäkring, Socialrätt
 
 
Beslut om tidsbegränsat stödboende kunde återkallas när asylsökandes ålder skrevs upp
Socialnämnden i Gällivare kommun beslutade i december 2017 att bevilja en asylsökande pojke bistånd i form av stödboende fram till hans 18-årsdag i november 2019. I februari 2018 skrevs dock asylsökandens ålder upp, vilket fick till följd att han betraktades som vuxen och därför, enligt nämndens bedömning, inte hade rätt till bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen, SoL. Han förlorade därför sin plats på stödboendet. Mannen överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Luleå och yrkade att han skulle få fortsatt bistånd i form av placering på stödboendet. Förvaltningsrätten konstaterade att socialnämndens beslut att bevilja mannen plats på stödboende utgjorde ett gynnande förvaltningsbeslut, som enligt förarbetena till förvaltningslagen inte kan återkallas, om det inte finns ett förbehåll om återkallelse eller om den enskilde har utverkat beslutet genom att lämna vilseledande uppgifter. Eftersom beslutet saknade sådant förbehåll, och då mannen inte ansågs ha lämnat vilseledande uppgifter kom förvaltningsrätten fram till att beslutet inte kunde ändras till mannens nackdel. Överklagandet bifölls därför. Nu gör Kammarrätten i Sundsvall en annan bedömning. Socialnämnden har framhållit att beslutet innehåller ett så kallat återkallelseförbehåll i och med att det var tidsbegränsat fram till asylsökandens 18-årsdag – vilken nu alltså har infallit tidigare i och med att mannens ålder skrivits upp av Migrationsverket. Kammarrätten instämmer i denna bedömning och konstaterar att nämnden har haft fog att med stöd av 37 § förvaltningslagen ompröva beslutet. Kammarrätten anser vidare, i likhet med nämnden, att mannens behov av boende kan tillgodoses genom en tillämpning av lagen om mottagande av asylsökande, LMA. Han har därmed inte rätt till bistånd enligt 4 kap. 1 § SoL. Kammarrätten ändrar mot bakgrund av detta förvaltningsrättens dom och fastställer socialnämndens beslut.
Kammarrätten i Sundsvall 1574-18 - Bistånd
Förvaltningsprocess, Socialrätt, Övrig migrationsrätt
 

MÖD fastställer positivt förhandsbesked - inget hinder att grannen motsätter sig anläggning av utfartsväg
Miljö- och samhällsbyggnadsnämnden i Karlskrona lämnade i december 2016 positivt förhandsbesked för bygglov avseende ett enbostadshus på två fastigheter. En granne överklagade beslutet till Länsstyrelsen i Blekinge, som avslog överklagandet. Grannen överklagade då till Mark- och miljödomstolen i Växjö, MMD. Grannen anförde att då ingen uppgörelse nåtts mellan honom och fastighetsägaren om den utfartsväg som planerats att anläggas från det nya huset över en bit av grannens mark, borde förhandsbeskedet upphävas på grund av bristande förutsättningar. MMD konstaterade att frågan var om grannens motstånd till anläggandet av infart till det nya huset medför hinder mot att lämna förhandsbesked. MMD fann att denna fråga måste utredas vidare, då MMD fann att fastighetsägaren inte visat att han fått medgivande att anlägga utfartsvägen över grannens fastighet, och frågan om en sådan utfart kunde ordnas mot grannens bestridande hade inte utretts alls. MMD undanröjde på grund av detta nämndens beslut och återförvisade målet till nämnden för fortsatt handläggning. Nämnden och fastighetsägaren överklagade till Mark- och miljööverdomstolen, MÖD. MÖD avvisar nämndens överklagande, med motiveringen att MMD:s dom inte kan sägas ha gått nämnden emot, även om den innebär att nämnden måste vidta ytterligare åtgärder i ärendet. MÖD konstaterar sedan att anordnandet av tillfartsväg är en sådan grundläggande förutsättning som, för att ett positivt förhandsbesked ska kunna meddelas, måste vara åtminstone översiktligt klarlagd. MÖD anför samtidigt att nämnden i sitt beslut har bedömt att tillfart kan ordnas, utifrån en väg som ingår i en gemensamhetsanläggning. Den vägsträcka som behöver anordnas från vägen till fastighetsgränsen är cirka fyra meter och går över grannens fastighet. Marken används idag som tillfällig väg. MÖD instämmer med beaktande av detta i nämndens bedömning i att det är översiktligt klarlagt att utfart kan anordnas. Det finns därmed inga hinder mot att lämna positivt förhandsbesked för bygglov. MÖD fastställer därför nämndens beslut.
Mark- och miljööverdomstolen P 10835-17 - Förhandsbesked för bygglov på fastigheterna Sanda 1:56 och 1:57 i Karlskrona kommun
Plan- och byggnadsfrågor, Servitut och ledningsrätt
 
 
MÖD föreskriver nya villkor om minimitappning i dammar - leder till viss miljömässig förbättring
Kammarkollegiet och Länsstyrelsen i Dalarnas län ansökte gemensamt i april 2015 om omprövning enligt 24 kap. 5 § miljöbalken av två häradsrättsutslag från 1904 samt 1915 avseende reglering av två dammar. Det kraftbolag som är verksamhetsutövare avseende dammarna godtog att nya villkor föreskrevs om minimitappning, och godtog också de av sökandena föreslagna nivåerna för tappningen. Bolaget yrkade samtidigt ersättning för inkomstförlust med anledning av minimitappningsvillkoren. MMD menade dock att den föreslagna minimitappningen inte skulle leda till att efterfrågade miljöeffekter uppnåddes vid justerad minimitappning och menade därför att ansökan skulle avslås. De sökande överklagade till Mark- och miljööverdomstolen, MÖD, som nu med beviljande av ansökan föreskriver villkor om minimitappning. MÖD finner dock att de utslag som reglerat dammarna tidigare innebär ett skydd för bolaget från ytterligare krav på tappning. MÖD menar att villkor avseende minimitappning motsvarande sökandenas förstahandsyrkande skulle innebära en inskränkning av den rätt bolaget har enligt utslagen, och därmed ge rätt till ersättning för produktionsförlust. Eftersom sökandens yrkande utformats så att om bolaget bedöms ha rätt till ersättning för produktionsförlust, ska istället andrahandsyrkandet prövas, går MÖD vidare till att pröva detta. Andrahandsyrkandet går ut på att minimitappningsvillkoret motsvarar den ersättningsfria andel bolaget måste tåla, det vill säga fem procents produktionsförlust. MÖD finner att utredningen visar att en sådan minimitappning kommer att leda till ett visst konstant vattenflöde nedströms från de aktuella dammarna, och därmed leda till en viss miljömässig förbättring. Det finns därför inga hinder mot att bifalla yrkandet, anser MÖD. MÖD konstaterar sedan att parternas bedömning av vilken minimitappning som motsvarar fem procents produktionsförlust går isär. De har också redovisat olika underlag för beräkningen. Vid en uppskattning av underlaget finner MÖD att fem procents minimiförlust motsvarar en minimitappning om 70 liter/sekund vid den ena dammen, och 90 liter/sekund vid den andra, och domstolen föreskriver nu villkor i enlighet med detta att gälla för verksamheten tillsammans med de gamla utslagen.
Mark- och miljööverdomstolen M 6797-17 - Omprövning av Grangärde tingslags häradsrätts utslag den 29 november 1904 avseende reglering av Lilla Malingen och Västerbergslags domsagas häradsrätts utslag den 7 augusti 1915 avseende reglering av Stenbergstjärnen och Frötjärnen m.m. i Ludvika kommun
Tillståndsfrågor, Täkt- och vattenverksamhet
 
 
DN vinner uppmärksammad tvist i högsta instans - fick använda Facebookbilder utan samtycke
Patent- och marknadsöverdomstolen ändrar domen i den upphovsrättsliga tvisten mellan KD-politikern Sara Skyttedal och Dagens Nyheter, och slår fast att tidningen haft rätt att använda Skyttedals Facebook-bilder utan hennes samtycke. Tvisten kretsar runt bilder som tagits av Skyttedal i samband med en resa till Israel under 2009, där även KD:s nuvarande partiledare Ebba Busch Thor varit med. Busch Thor blev under ett besök i Golanhöjderna fotograferad framför ett militärfordon införd en T-shirt med den israeliska arméns kännetecken. På en annan bild syntes bara Skyttedal, när hon satt i ett militärfordon. I samband med att det i februari 2015 blev känt att Busch Thor kandiderade som partiledare publicerade DN en artikel med rubriken ”Ebba Busch Thor på kontroversiella bilder i Israel”. Artikeln illustrerades med fotografierna från Sara Skyttedals Facebook. Skyttedal har stämt tidningen och krävt 28 000 kronor i skadestånd för upphovsrättsintrång. Skyttedal har bland annat uppgett att hennes bilder använts olovligen och att hon inte namngetts som fotograf. Patent- och marknadsdomstolen gav Skyttedal delvis rätt och tillerkände henne 10 000 kronor för publiceringen av vissa bilder där varken Skyttedal eller Busch Thor förekom. Patent- och marknadsöverdomstolen anser dock att DN:s publicering i sin helhet har skett i enlighet med upphovsrättslagen och EU-rätten. Bilderna har nämligen genomgående haft koppling till redogörelsen för en aktuell händelse – något som gör publiceringen tillåten och som enligt domstolen inte bara omfattar tryckt media utan även tidningens webbupplaga och publicering på mikrobloggen Twitter. För att fotografier ska kunna publiceras fritt krävs det att de från början har offentliggjorts lovligen. Detta är dock uppfyllt, eftersom Skyttedal själv hade laddat upp bilderna publikt så att vilken Facebook-användare som helst har kunnat komma åt dem utan att ”vara vän” med henne. I bedömningen att bilderna använts för att redogöra för en aktuell händelse tar domstolen hänsyn till den pågående Mellanösternkonflikten och det informationsintresse som funnits för Busch Thor. De bilder som inte föreställt politikerna har ändå belyst ”sammanhanget för den aktuella resan” på ett journalistiskt motiverat sätt. Patent- och marknadsöverdomstolens slutsats är att DN har haft rätt att använda bilderna utan att betala någon ersättning till Skyttedal och trots att hon inte samtyckt till användningen. Skyttedal åläggs som en konsekvens av domslutet att ersätta DN:s rättegångskostnader i tvisten med totalt drygt 530 000 kronor.
Patent- och marknadsöverdomstolen PMT 722-17 - Upphovsrättsintrång m.m.
Personuppgifter och integritet, Tryck- och yttrandefrihet, Upphovsrätt, Övrig skadestånds- och försäkringsrätt
 
 
BRF förlorar i HovR - Sollentunahem AB behöver inte hembjuda två fastigheter vid delning
Genom ett beslut av Hyresnämnden i Stockholm fick Sollentunahem AB dispens från hembudsskyldighet enligt ombildningslagen vid försäljningen av två fastigheter till nybildade bolag. Försäljningen är enligt Sollentunahem ett led i att möjliggöra finansiering av byggandet av 1 500 nya hyresrätter i kommunen, som behövs för att komma tillrätta med den långa bostadskön. Fyra bostadsrättsföreningar hade anmält intresse av att köpa sin respektive fastighet, och två av dem fick också rätt till det i och med nämndens beslut. De två andra överklagade till Svea hovrätt, men förlorar även där. Hovrätten konstaterar att det inte finns någon plan för att sälja just dessa två fastigheter vidare, och finner att inget tyder på att överlåtelsen till det nybildade bolaget skulle innebära ett kringgående av hembudsskyldigheten. Att andra bostadsrättsföreningar erbjudits att köpa sina fastigheter till följd av hyresnämndens beslut förändrar inte denna bedömning. Att tingsrätten beslutat att ge tillstånd till delningen av Sollentunahem saknar enligt hovrätten betydelse för prövningen om dispens från hembudsskyldigheten. I övrigt instämmer hovrätten i hyresnämndens bedömning och avslår därför överklagandena.
Svea hovrätt Avdelning 2 ÖH 11341-17 - Hembudsskyldighet
Bostadsrätt
 
 
Beslut om tvångsförvaltning av Hägerstensfastighet står fast i HovR
Ett kommanditbolag som äger en 40-talsfastighet med tolv lägenheter i Hägersten överklagade Hyresnämnden i Stockholms beslut att ställa fastigheten under särskild förvaltning, eller tvångsförvaltning – men får inget gehör i Svea hovrätt. Beslutet står därför fast. Hyresgästföreningen har uppgett att bristerna i bostadsförvaltningen är omfattande och i flera fall utgör olägenheter för människors hälsa. Det är bland annat fråga om eftersatt underhåll, förekomst av fukt, mögel och ohyra, brister i ventilation samt avsaknad av radonundersökning. Det har dessutom förekommit bulvanuthyrning, brott mot förhandlingsordningen och felaktigheter på namntavlorna. Hyresnämnden fann det utrett att bolaget under lång tid brustit i sitt underhåll av fastigheten och att hyresgästerna haft svårigheter med att få kontakt med bolaget. Det har också förelegat betydande brister i bolagets engagemang i fastigheten samt ovilja att efterkomma krav från myndigheter. Till hovrätten har bolaget bland annat uppgett att hyresnämnden gjort en oriktig bedömning genom att tillmäta äldre brister som i hög grad har åtgärdats en avgörande betydelse. Nämnden har inte heller beaktat övriga åtgärder som bolaget vidtagit. Bolaget ser enligt egen uppgift allvarligt på de brister som den särskilda förvaltarens inventering av fastigheten visat och inser att ytterligare åtgärder måste vidtas. Dessa kommer att inledas omgående, så snart hyresnämndens beslut om särskild förvaltning upphävs. Hovrätten finner dock inte skäl att göra någon annan bedömning än den hyresnämnden gjort, och överklagandet avslås alltså därför.
Svea hovrätt Avdelning 2 ÖH 5992-17 - Ansökan om särskild förvaltning
Bostadshyra - underhåll och renovering
 
 
Myndighetspersoner och branschföreträdare döms för ”mutmiddagar” - trots djup oenighet i HovR
Svea hovrätt ändrar den friande domen från Stockholms tingsrätt och dömer fem personer med kopplingar till den svenska musikbranschen för olika former av mutbrott. Åtalet kretsar kring de påkostade årliga jul- och vårmiddagar som anordnas av intresseorganisationerna Sveriges kompositörer och textförfattare och Föreningen Svenska Tonsättare och där företrädare för Statens musikverk och Statens kulturråd medverkat. På middagarna förekommer bland annat utdelning av priser och stipendier liksom olika musikinslag. Åklagaren har gjort gällande att gratismiddagarna har utgjort otillbörliga förmåner som påverkat förtroendet för tjänstemännens myndighetsutövning. Tingsrätten konstaterade att det handlade om "fashionabla tillställningar", men ansåg att de tilltalade i målet hade haft ”grundad anledning att uppfatta tillställningarna som naturliga och nyttiga led i myndighetsföreträdarnas tjänsteutövning”. Tingsrätten betonade särskilt att middagarna arrangerats i flera år med återkommande medverkan från departementstjänstemän, utan synpunkter. Hovrätten pekar dock på de ”särskilt höga krav på integritetsskydd” som omfattar myndighetsföreträdarnas tjänsteställningar – krav som gjort utrymmet för att ta emot förmåner mycket begränsat. Värdet på middagarna överstiger normal representation och deltagandet kan enligt hovrätten inte anses som en naturlig del i myndighetsarbetet. Föreningarnas företrädare och tre myndighetspersoner, däribland den tidigare generaldirektören för Statens musikverk, döms nu istället till dagsböter för olika former av mutbrott, för att ha varit inblandade i att otillbörliga förmåner utgått. Två av rättens fem ledamöter är dock skiljaktiga och vill fastställa den friande domen. Enligt dem har deltagandet på middagarna inte varit någon otillbörlig förmån utan – tvärt om – varit ”naturligt och nyttigt”.
Svea hovrätt B 377-18 - Givande av muta m.m.
Brott mot samhället, Ekobrott, Förvaltningsrätt, Marknadsrätt, Åklagare, Övrig arbetsrätt, Övrig offentlig rätt


Polisman bröt mot väjningsplikten - döms till böter

En man som är anställd inom Polismyndigheten åtalades vid Eksjö tingsrätt för brott mot trafikförordningen efter en olycka som skedde i januari 2018. Mannen befann sig i centrala Vetlanda och skulle svänga vänster i en korsning, in på en huvudled, när han kolliderade med en annan bil. Tingsrätten konstaterar att det inte är fråga om en situation där mannen gjort en felbedömning beträffande hastigheten, utan att han ”tycks helt ha missat” att den andra bilen kom körandes på huvudleden. Domstolen anser därför att mannen genom oaktsamhet har underlåtit att väja för den andra bilen och att han därigenom brutit mot trafikförordningen. Påföljden bestäms till penningböter om 2 000 kronor.
Eksjö tingsrätt B 833-18 - Brott mot trafikförordningen
Polis, Trafik och fordon, Trafikbrott
 
 
Pensionerad snickare frias i HovR - innehav av fällkniv till minne av pappa inget brott
Göta hovrätt river upp den fällande domen från Växjö tingsrätt och friar en man i 70-årsåldern som tidigare dömts till dagsböter för brott mot knivlagen. Åtalet kretsar runt en händelse i augusti 2017, när mannen haft ett ärende till polisstationen i Växjö. I samband med detta har mannen velat visa upp en kniv och fråga om det varit tillåtet att bära med sig kniven i fråga – eftersom han hört att knivlagen nyligen hade ändrats. Polisen har då förklarat att kniven inte är tillåten och ”anklagat mannen för vapeninnehav” – något han själv beskrivit som ”barnsligt”. I tingsrätten uppgav mannen bland annat att han ”visade upp kniven på det säkraste stället i världen, för att fråga om det gick för sig eller inte”. Mannen är idag pensionär men är gammal snickare och har uppgett att han ”alltid haft knivar och andra verktyg på sig”. Den aktuella kniven är en fällkniv som varit en present från mannens pappa och som enligt honom ”visar på den nära kontakt som fanns mellan honom och hans far”. Han har samtidigt förklarat att han ”bär alltid kniv, alla dagar” och att han på morgonen ”sätter ringen på fingret, telefonen i fickan och kniven i bakfickan”. Han har samtidigt uppgett att det kniven har ett slött blad och inte är bra att skära med – men att han ibland använt den istället för skruvmejsel. Tingsrätten konstaterade att man inte ifrågasatte att mannen ”identifierar sig som snickare”, men menade samtidigt att inte ens en yrkesaktiv snickare har en obegränsad rätt att bära kniv på allmän plats – utan att det krävs att innehavet är ett led i yrkesutövningen. Mannens innehav ansågs inte befogat och även om kniven ”endast är avsedd att användas för träsniderier” kunde överträdelsen enligt tingsrätten inte anses ringa. Mannen dömdes därför för knivbrott. Hovrätten konstaterar dock att undantagsregeln i knivlagstiftningen ska tillämpas ”med förnuft och generositet” och att förbudet i första hand ska träffa innehav som ökar risken för våldshandlingar. Fällkniven i fråga har utfälld en bladlängd på cirka fem centimeter, är inte särskilt vass och används av mannen egentligen inte som en kniv. ”Mindre hopfällbara pennknivar” har också i lagmotiven pekats ut som sådana ”förhållandevis ofarliga knivar” som inte är förbjudna att ha på allmän plats. Sammantaget anser hovrätten inte att innehavet har inneburit någon risk för våldsanvändning utan att det framstår som befogat. Mannen frikänns därför.
Göta hovrätt B 3485-17 - Brott mot lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål
Brott mot samhället, Ordning och säkerhet, Polis
 
 
Saknar bättre rätt än dottern till utmätt hästsläp - står inte 50 mil bort på grund av platsbrist
En kvinna överklagade Kronofogdemyndighetens beslut att omhänderta ett hästsläp för fordringar på hennes dotter och gjorde gällande att släpet tillhörde henne. Jönköpings tingsrätt avslog överklagandet och kvinnan överklagade även detta beslut till Göta hovrätt – som förelade henne att väcka talan mot staten genom Skatteverket, SKV, om bättre rätt till hästsläpet. Kvinnan vände sig därför återigen till tingsrätten och anförde att hon hade bättre rätt till hästsläpet eftersom hon är den registrerade ägaren. Enligt kvinnan hade hon förvärvat släpet i sitt eget namn och för egen räkning i maj 2015 och betalat både fordonsskatt, försäkring och avgifter för detta. SKV anförde att släpet vid utmätningstillfället var i dotterns besittning och att kvinnan därför måste styrka att det är hon som är rättmätig ägare. Kvinnan framhöll att släpet placerats på dotterns tomt på grund av platsbrist och för att hon inte ville att släpet skulle stå obevakat under en utlandsresa. SKV ifrågasatte bland annat hur släpet på grund av utrymmesbrist kunde placeras cirka 50 mil från kvinnans bostad när hon uppgav att hon använder släpet för hästtransporter. Tingsrätten konstaterade att kvinnan visserligen förvärvat släpet, men uttalar att ”det är i hög grad osannolikt att hon skulle välja att placera släpet så långt hemifrån för att hon själv hade brist på plats för det, eller för att hon skulle resa utomlands”. Tingsrätten fann att kvinnan inte lyckats styrka att hon har bättre rätt till släpet än hennes dotter och hennes talan ogillades därför. Kvinnan överklagade till hovrätten, som dock gör samma bedömning som tingsrätten och fastställer underinstansens domslut. Ett hovrättsråd är skiljaktigt i fråga om motiveringen, men instämmer i frågan om domslutet.
Göta hovrätt T 2154-17 - Bättre rätt till lös egendom
Sakrätt, Utsökningsrätt
 
 
HovR fastställer morddom efter dödsmisshandel i Alingsås
En nu 52-årig man åtalades vid Alingsås tingsrätt för mord efter att ha misshandlat en annan man så pass grovt att denne tillslut avled av skadorna. Misshandeln utspelade sig i slutet av mars 2018 när de båda männen, tillsammans med flera andra bekanta, befunnit sig hemma hos en gemensam vän i Alingsås. Av Rättsmedicinalverkets rapport framgick att misshandeln bestått av ett omfattande antal slag och sparkar, där offret åsamkas svåra kroppsskador, krossår, svullnader och omfattande skador på ansiktets skelett och på hjärnan. Skadebilden utifrån rapporten bedömdes även få stöd i vittnesuppgifter, som beskrev ett utdraget förlopp, där 52-åringen upprepade gånger skulle ha stampat eller hoppat på offret när han redan låg ned på golvet. 52-åringen påstod sig ha agerat i nödvärn och att offret strax före misshandeln ringt tre personer som skulle komma till platsen för att ”klippa” 52-åringen. Även i detta hänseende lade tingsrätten vittnesuppgifterna, som inte stödde mannens påstående, till grund för sin bedömning och fann invändningen om nödvärn obefogad. Avseende uppsåt till gärningen bedömde tingsrätten med hänsyn till bland annat att mannen upprepade gånger slog och sparkade på offret när han låg ner, samt efter gärningen inte gjort något för att hjälpa denne, att det sammantaget var ställt utom rimligt tvivel att 52-åringen insett risken för att offret skulle dö samt att han varit likgiltig inför denna effekt. Tingsrätten dömde därför mannen till 14 års fängelse för mord, samt ålade honom att utge skadestånd till offrets dödsbo. Vid tingsrätten åtalades även tre personer för skyddande av brottsling efter att den åtalade lämnat gärningsplasten, men samtliga friades. Hovrätten för Västra Sverige delar i allt väsentligt tingsrättens bedömning i skulddelen, med tillägget att det även anses styrkt att 52-åringen tillfogat offret brott på bröst- och revben – något som stöds av vittnesmål från ambulanspersonal på plats. Tillägget innebär ingen ändring i fråga om straffvärde och påföljd, och hovrätten fastställer därför tingsrättens dom. 52-åringen åläggs genom domen att betala totalt drygt 200 000 kronor i skadestånd till den döde mannens anhöriga och dödsbo.
Hovrätten för Västra Sverige B 3988-18 - Mord m.m.
Brott mot person, Domare, Påföljd, Skadeståndsrätt
 
 
Enskilt åtal mot polisanställd ogillas även i HovR - uppgifter i PM från förundersökning inte förtal
En tidigare ekobrottsdömd man väckte enskilt åtal mot en kvinna, som arbetar för Göteborgspolisen, avseende grovt förtal. Enligt åtalet har kvinnan i samband med tjänsteutövning upprättat en promemoria, där det bland annat anges att ett visst bolag är ”synonymt” med mannen, samt att han är dess faktiska företrädare och den som ”skött penningströmmarna i bolaget”. Enligt åtalet är uppgiften nedsättande och utgör tjänligt medel för att utsätta mannen för andras missaktning eftersom det enligt ”ingiven bevisning” framgår att bolaget ska vara ett brottsverktyg. Promemorian ska ha offentliggjorts i samband med att åtal väcktes mot mannen i maj 2017 och utgjort föregripande i fråga om mannens skuld, och därmed ”ett tjänligt medel för att kränka mannens rätt till oskuldspresumtion”. Enligt åtalet kommer uppgiften från en sekretesskyddad utredning mot mannen, i vilken kvinnan är ”djupt involverad” – och därmed ”antas ha ett mer än betydande intresse av att den förtalsgrundande uppgiften förverkligas genom en framtida fällande dom” mot mannen. Göteborgs tingsrätt – som utgick ifrån att kvinnan i sin tjänst varit skyldig att upprätta promemorian – ogillade dock åtalet. Kvinnan har redogjort för den pågående förundersökningen mot mannen, och påståendet om det faktiska företrädarskapet för bolaget är en del av denna. Påståendet bygger på förhör med målsäganden och andra förhörspersoner. Mot denna bakgrund fann tingsrätten att åtalet var uppenbart ogrundat, och meddelade dom i målet utan att stämning utfärdades – i enlighet med 47 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken. Mannen överklagande till Hovrätten för Västra Sverige, som ansluter sig till tingsrättens bedömning och fastställer domen. Även hovrätten meddelar, med stöd av 51 kap. 8 § rättegångsbalken, dom genast – med hänvisning till att det är uppenbart att överklagandet är ogrundat.
Hovrätten för Västra Sverige B 3224-18 - Grovt förtal
Brott mot person, Brott mot samhället, Polis, Straffprocess
 
 
Tidigare friad fälls för drograttfylla - egen förklaring ”vag” och ”inte särskilt sannolik”
Hovrätten för Västra Sverige ändrar domen från Alingsås tingsrätt och en man i 40-årsåldern för rattfylleri och ringa narkotikabrott. Det var i juni 2017 som mannen stoppades i en poliskontroll i Herrljunga kommun. Ett blodprov visade utslag för bensoylekgonin, som är en narkotikaklassad så kallad metabolit till kokain. Mannen uppgav i tingsrätten att han tidigare haft problem med narkotika men att han nu varit fri från droger i flera år. Han förklarade samtidigt att han vet att polisen ”har koll på honom” och att han därför aldrig skulle riskera att bli av med körkortet. Mannen kunde inte svara på vad det positiva narkotikaprovet berodde på, men uppgav att han hade varit på en fest där det kunde ha funnits personer som använde narkotika. Han hade själv bara druckit öl, men hade lämnat sitt glas utan uppsikt när han varit på toaletten och när han varit ute och rökt. Han uppgav dock att han inte hade något otalt med någon på festen och att det inte hade funnits någon där som haft anledning att lägga narkotika i hans öl. Tingsrätten ansåg att mannen ”på ett tydligt sätt redogjort för vad som hände den aktuella kvällen och lämnat en förklaring till analysresultatet”. Eftersom förklaringen inte var orimlig kunde det inte anses styrkt att mannen verkligen haft uppsåt till att använda narkotika – och han friades därför. Hovrätten har inte hållit någon huvudförhandling utan avgjort målet utifrån det inspelade tingsrättsförhöret med mannen samt den skriftliga bevisning som åklagaren lagt fram. Det positiva analysbeskedet talar enligt hovrätten med styrka för ett uppsåtligt narkotikaintag, slår hovrätten fast. Det uppgifter som mannen själv lämnat om hur han tror att han kan ha fått i sig narkotikan beskriver hovrätten samtidigt som ”vaga”. Mannen har uppgett att han känt de flesta på festen och att inte har haft något otalt med någon där. Att någon då skulle ha lagt kokain i mannens öl framstår enligt hovrätten ”heller inte som särskilt sannolikt”. Hovrätten anser istället att åtalet är styrkt och fäller nu alltså mannen för rattfylleri och ringa narkotikabrott. Påföljden bestäms till 50 dagsböter på totalt 2 500 kronor.
Hovrätten för Västra Sverige B 3308-18 - Rattfylleri m.m.
Narkotikabrott, Polis, Trafikbrott, Åklagare
 
 
Albansk ex-polis får inte utlämnas - brottsligheten preskriberad enligt svensk lag
Högsta domstolen, HD, avslår en framställan från Republiken Albanien och utlämnande av en albansk man i 50-årsåldern. Mannen arbetade i Albanien som polis och var i oktober 2008 med och beslagtog en bil som enligt uppgift från Interpol hade stulits i Frankrike. Åklagaren beslutade sedermera att bilen skulle lämnas ut till en man som några dagar före beslaget hade sålt fordonet – ett beslut som polismannen ålades att verkställa. Polismannen upprättade också ett protokoll i enlighet med beslutet, men lämnade sedan ut bilen till den man som innehaft den vid beslaget – och det var också denna man som signerade protokollet över verkställigheten. En förstainstansdomstol bedömde i juli 2014 att mannen medvetet lämnat ut bilen till fel person och dömde honom till två års fängelse för urkundsförfalskning. Domen fastställdes knappt två år senare av en albansk appellationsdomstol. Mannen hade kallats till rättegången genom kungörelse men var inte närvarande vid rättegången, utan företräddes av en offentlig försvarare som utsetts av domstolen. Mannen har i efterhand gjort gällande att han först i september 2014 fick kännedom om domen och senare samma år fick närmare information om innehållet i åtalet. HD konstaterar att den gärning som mannen dömts för enligt svensk rätt skulle ha rubricerats som tjänstefel. Preskriptionstiden för detta brott varierar, beroende på om det handlar om tjänstefel av normalgraden eller om grovt tjänstefel. När det handlar om grovt tjänstefel måste den misstänkte ha häktats eller fått del av åtalet inom tio år, men för tjänstefel av normalgraden är preskriptionstiden fem år. Vid graderingen ska domstolen särskilt beakta om gärningsmannen allvarligt missbrukat sin ställning eller om gärningen medfört allvarligt förfång eller otillbörlig förmån som är betydande. Det finns inga omständigheter i den albanska domen som talar för en strängare rubricering och gärningen ska därför anses som tjänstefel av normalgraden. Mannen fick del av åtalet först i september 2014, men hade behövt för del av det senast i början av februari samma år. I och med att så inte skett är gärningen preskriberad och det finns därmed hinder mot utlämning enligt 10 § andra stycket utlämningslagen, slår HD fast.
Högsta domstolen Ö 2905-18 - Prövning enligt 18 § lagen (1957:668) om utlämning för brott
Polis, Straffprocess, Utlämning på grund av brott, Övrig straffrätt
 
 
HFD: SFL inte tillämplig på koncernbidragsförfarande där underskott flyttas till dotterbolag
Inför en omstrukturering inom en koncern avsåg moderbolaget att lämna ett koncernbidrag till sitt dotterbolag för att på så vis flytta ett underskott från dotterbolaget. Koncernbidraget skulle i så fall finansieras genom ett aktieägartillskott i moderbolaget eller genom utdelning i dotterbolaget. Till Skatterättsnämnden, SRN, ställde man därför frågan om skatteflyktslagen, SFL, skulle kunna tillämpas på förfarandet. SRN besvarade frågan nekande. Enligt nämnden ingår koncernbidraget som ett led i den planerade omstruktureringen, och kan snarast ses som en konsekvens av den. ”Koncernens skattemässiga situation anpassas till den nya strukturen vars formering har andra skäl än skattemässiga”, menade nämnden. Förfarandet bör därför kunna omfatta koncernbidraget såväl som den efterföljande omstruktureringen. Skatteförmånen kan i sådana fall inte antas utgöra det övervägande skälet för förfarandet, och SFL är då inte tillämplig. SRN var dock inte enig i fråga om beslutsmotiveringen. Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, fastställer nu SRN:s förhandsbesked. HFD framhåller att det inte är fråga om att flytta ett underskott inför en bolagsöverlåtelse avseende vare sig det givande eller mottagande bolaget. Båda skulle fortsättningsvis ingå i samma koncern. Däremot, konstaterar HFD, skulle koncernbidragsrätten mellan moder- och dotterbolaget upphöra eftersom rätten förutsätter ett särskilt kvalificerat ägande. Detta är dock inte i sig en anledning för att neka avdrag med hänvisning till SFL, slår HFD fast. Ett justitieråd är dock skiljaktigt och anser att samtliga förutsättningar är uppfyllda för att SFL ska bli tillämplig på förfarandet.
Högsta förvaltningsdomstolen 7238-17 - Förhandsbesked om inkomstskatt
Compliance - finansiella bolag, Compliance - icke-finansiella bolag, Deklaration och förfarande, Inkomstskatt - företag, Internationell beskattning, Skatteflykt
 
 
Kvinna frias från grovt rattfylleri - "eftersupning" kan inte uteslutas
Åklagaren väckte talan vid Kalmar tingsrätt och yrkade att en idag 51-årig kvinna skulle dömas för grovt rattfylleri efter en händelse som utspelade sig i Småland i januari 2018. Kvinnan har i förhör berättat att hon sedan många år är nykter alkoholist, men att hon fick ett återfall på nyårsafton 2017/2018 och i samband med det drack alkohol flera dagar i rad. Kvinnan har inga minnen av vad hon gjorde under förmiddagen den aktuella dagen, men hennes sambo ska ha åkt till arbetet vid 14-tiden. Hennes nästa minnesbild är att hon sitter i en polisbil ungefär en och en halv mil från sin bostad. Ett vittne berättade att hon och hennes sällskap kom körandes längs vägen och såg en bil stå i diket med lysena tända. När de stannade såg de kvinnan sitta i förarsätet och vittnet upplevde henne som chockad. Inga skador syntes på vare sig kvinnan eller hennes bil. Polisen som larmades till platsen har uppgett att han kände att kvinnan luktade alkohol och att hon själv berättat att hon var på väg till Vimmerby för att köpa alkohol. Tingsrätten finner att det är visat att kvinnan kört bilen till den plats där den stod parkerad. Av utredningen framgår att kvinnan vid provtagningen samma kväll hade 2,82 promille alkohol i blodet och att det fanns flera flaskor med starksprit i bilen. Domstolen konstaterar dock att ingen har sett kvinnan köra bilen och att det inte heller finns någon information om när hon parkerade den. Hennes egna uppgifter om när hon körde framstår som vaga, men ”en rimlig utgångspunkt är att hon körde hemifrån efter att hennes sambo hade åkt till arbetet, vilket ska ha varit vid 14-tiden”. Den parkerade bilen uppmärksammades omkring klockan 18, och tingsrätten menar att åklagarens bevisning inte utesluter att kvinnan kan ha druckit sig berusad först efter att bilen parkerades på platsen, så kallad eftersupning. Tingsrätten anser inte att åtalet är styrkt och kvinnan frikänns därför.
Kalmar tingsrätt B 1700-18 - Grovt rattfylleri
Brott mot samhället, Påföljd, Trafikbrott
 
 
Lagkommentar hos tingsrätt inte allmän handling
En man begärde att få ut ett utdrag ur en lagkommentar till Ärvdabalken från Nacka tingsrätt. Han menade att lagkommentaren skulle likställas med en bevisuppgift eftersom tingsrätten hade hänvisat till den i ett mål rörande honom. Mannen menade att han behövde uppgiften för att själv kunna bilda sig en uppfattning om det beslut som tingsrätten tagit i målet. Tingsrätten avslog dock has begäran med hänvisning till att lagkommentaren inte utgör en allmän handling. Lagkommentaren finns i en databas hos tingsrätten och är en del av domstolens referensbibliotek. Enligt 2 kap. 11 § första stycket 3 tryckfrihetsförordningen är en handling som ingår i ett bibliotek inte en allmän handling. Kammarrätten i Stockholm delar nu tingsrättens bedömning och avslår – utan närmare motivering – mannens överklagande.
Kammarrätten i Stockholm 7076-18 - Rätt att ta del av allmän handling
Domare, IT-rätt, Offentlighet och sekretess
 
 
Bytesplaner varken konkreta eller nära förestående - förlorar hyresrätt efter prövning i HovR
En man hänsköt sin ansökan om lägenhetsbyte avseende en enrumslägenhet på Södermalm till Hyresnämnden i Stockholm. Mannen angav som skäl till sin ansökan att han ville flytta ihop med sin flickvän och deras gemensamma barn i en större lägenhet. Värden hade å sin sida sagt upp hyresavtalet till upphörande i april 2018 och menade att mannen olovligen hyrt ut lägenheten i andra hand samt att han bodde på en annan adress. Mannen förnekade att han hyrt ut lägenheten, och framhöll att han under en period varit separerad från sin flickvän och då bott tillsammans med en man som han hade ett förhållande med. Nämnden fann att det inte var visat att mannen hyrt ut lägenheten och avslog därför upphörsyrkandet. Enligt nämnden hade mannen beaktansvärda skäl för lägenhetsbytet och hans ansökan bifölls därför. Värden överklagade beslutet till Svea hovrätt och anförde bland annat att det numera kunde konstateras att mannen inte bodde i lägenheten. I samband med en högtrycksspolning respektive besiktning av balkongtrösklarna hade mannen kommit till fastigheten strax före tidpunkterna som aviserats, och då vägrat hyresvärdens företrädare tillträde till lägenheten. När mannen gav tillträde till de företag som utförde dessa uppdrag visade det sig att lägenheten var helt tom på möbler. Mannen förklarade detta med att han magasinerat sina möbler för en renovering av lägenheten. Hovrätten anser dock att det är visat att mannens behov av en permanentbostad är löst på annat håll och att hans enda intresse av att behålla lägenheten är att använda den som bytesobjekt. Rätten konstaterar att mannen inte kan lämna några konkreta uppgifter om sina framtida bytesplaner, och att planerna varken är konkreta eller nära förestående. Mannen kan därför enligt hovrätten inte anses ha ett skyddsvärt behov av att få behålla lägenheten för ett lägenhetsbyte. Domstolen bifaller därför hyresvärdens överklagande och ålägger mannen att flytta genast.
Svea hovrätt Avdelning 2 ÖH 2842-18 - Förlängning av hyresavtal
Bostadshyra - förlängning, Bostadshyra - överlåtelse och andrahandsuthyrning
 
 
Restaurangbolag får inte överlåta lokal - ovisst om nybildat HB klarar ekonomiska förpliktelser mot BRF
Till skillnad från Hyresnämnden i Göteborg anser Svea hovrätt att det inte finns någon anledning att ifrågasätta två handelsbolagsmäns kompetens att bedriva restaurangverksamhet. Däremot är det ovisst om det nybildade handelsbolaget kommer att klara sina ekonomiska förpliktelser enligt hyresavtalet gentemot hyresvärden – en bostadsrättsförening i Göteborg. Hovrätten konstaterar bland annat att affärsplanen och budgeten uteslutande bygger på uppgifter från bolagsmännen själva och att djupare analys av de ekonomiska förutsättningarna saknas. Den förväntade omsättningen respektive vinsten är ungefär densamma som för den befintliga verksamheten – och bygger alltså på att det råder oförändrade förutsättningar, och tar inte hänsyn till att avvikelser kan inträffa. Bland annat mot denna bakgrund finns det enligt hovrätten befogad anledning för bostadsrättsföreningen att motsätta sig överlåtelsen – och restaurangbolagets överklagande avslås därför.
Svea hovrätt Avdelning 2 ÖH 2248-18 - Överlåtelse av lokal
Lokalhyra
 
 
Låntagare vinner även i HovR - uppfattade inte bilföretag som långivare
Ett bilföretag yrkade i Stockholms tingsrätt att en man skulle förpliktas att betala tillbaka ett lån om 250 000 kronor enligt ett muntligt avtal som slöts i augusti 2010. Bilföretaget anförde att mannen, trots flertalet påminnelser, inte återbetalat lånet i enlighet med avtalet. Av utredningen framgår att summan har utbetalats från bilföretaget till mannens konto, men parterna har olika uppfattningar om grunden till överföringen. Mannen gjorde gällande att han lånat pengarna av ett bolag som ställföreträdaren av bilföretaget tidigare drivit, tillsammans med en tredje man, och som numera är försatt i konkurs. För det fall tingsrätten skulle finna att det fanns ett låneavtal mellan mannen och bilföretaget framhöll mannen att han redan återbetalt 125 000 kronor av lånesumman till den tredje mannen. Bilföretaget anförde att någon återbetalning aldrig mottagits samt att eventuell betalning till den tredje mannen inte kunde ske med befriande verkan eftersom han inte är företrädare för bilföretaget. Tingsrätten ansåg inte att någon av parterna gav ”ett mer trovärdigt intryck än den andre” och uttalade att det snarare har funnits en otydlighet i fråga om vem som har varit långivare. Den skriftliga bevisningen som åberopades gav enligt tingsrätten endast stöd för att bilföretaget behandlat överföringen som ett lån, och medförde inte slutsatsen att mannen har ansett att han ingått ett låneavtal med företaget. Vid en sammantagen bedömning fann tingsrätten därför att det inte var styrkt att överföringen utgjorde ett lån, och bilföretagets talan lämnades därmed utan bifall. Bilföretaget överklagade till Svea hovrätt, som nu instämmer i den bevisvärdering som tingsrätten gjort. Hovrätten anser inte heller att det är styrkt att mannen uppfattat bolaget som långivare, vare sig i samband med överföringen eller dessförinnan. Hovrätten fastställer därför underinstansens dom.
Svea hovrätt T 2319-18 - Fordran
Avtalsrätt, Civilprocess, Övrig affärsjuridik
 
 
HovR undanröjer inte godkännande av förbättringsåtgärder trots rättegångsfel i hyresnämnden
Svea hovrätt konstaterar att det var fråga om rättegångsfel när Hyresnämnden i Göteborg i skälen till sitt beslut gjort bedömningen att det inte vore oskäligt mot hyresgästerna att det sätts in proppskåp i deras lägenheter, trots att värden inte ansökt om tillstånd för detta. Hovrätten noterar att nämnden under rubriken ”Nämndens avgörande” endast hänvisat till vissa sidor i en bilagd informationsbroschyr, där proppskåp inte nämns. Därmed omfattar avgörandet inte tillstånd till installation av proppskåp, konstaterar hovrätten. I övrigt instämmer hovrätten i nämndens bedömning, att åtgärder i badrum med efterföljande hyreshöjning inte är oskäligt mot hyresgästerna. Att något så kallat samråd inte funnits medför ingen annan bedömning, eftersom värden följt de föreskrifter som finns, om att informera hyresgästerna.
Svea hovrätt Avdelning 2 ÖH 1881-18 - Godkännande av förbättringsarbeten
Bostadshyra - hyresnivå, Bostadshyra - underhåll och renovering
 
 
Fälld läkare frias i HovR - vittnesuppgifter om misshandel av dement räcker inte
En läkare i 50-årsåldern dömdes i Solna tingsrätt till villkorlig dom och samhällstjänst för misshandel efter en incident i Bromma i augusti 2016. Läkaren hade varit på besök hos en hemtjänstkund med Alzheimers sjukdom som han inte träffat förut och som enligt uppgift kunde vara aggressiv mot personal som han inte kände. Läkaren uppgav själv att kunden tagit till våld när han vägrat gå och köpa cigaretter åt honom med sina egna pengar. Läkaren uppgav att han ”puffat” bort kunden flera gånger efter att ha blivit attackerad, men att han bara fredat sig och inte tagit till något egentligt våld – även om kunden varit aggressiv och ”väldigt stark”. Kunden har själv en ”relativt långt gången demens” och kunde inte höras i tingsrätten. Hans dotter vittnade om vad hennes pappa sagt och hur han betett sig efter incidenten, men inte heller detta ansågs kunna kasta ljus över vad som hänt. Domstolen tog dock fasta på vittnesmål från en granne som uppgett att han genom sitt köksfönster sett läkaren utdela ett kraftigt knytnävslag i ansiktet på kunden och som efteråt även sade sig ha noterat en rodnad efter slaget. Vittnesmålet vann stöd av ytterligare uppgifter som lämnats av en annan granne, som dock befunnit sig längre ifrån händelsen. Tingsrätten ansåg det därför styrkt att ett läkaren utdelat ett knytnävslag – samtidigt som utredningen inte gav stöd för att det hade handlat om en nödvärnssituation. Misshandelsåtalet ansågs därför styrkt. Svea hovrätt gör dock nu en annan bedömning och ogillar åtalet helt. Domstolen betonar att det är en brist i utredningen att målsäganden inte kunnat höras under förundersökning eller rättegång – och anser i likhet med tingsrätten att hans dotters vittnesmål inte leder till några säkra slutsatser om händelseförloppet. Den granne som säger sig ha sett misshandeln på kort avstånd har i tingsrätten berättat hur han sett ett slag och en rodnad i mannens ansikte efteråt. I polisförhör har samma vittne dock sagt sig ha sett fyra slag, men inte sett någon skada av slagen. Detta gör att tillförlitligheten i grannens uppgifter sjunker. Den andra grannen har sett den tumultartade situationen på långt håll och kan enligt hovrätten ha misstagit ”händer i luften” för slag. Hovrätten noterar samtidigt att läkaren – som är van vid att arbeta med demenssjuka personer som är aggressiva – inte har haft någon anledning att slå kunden. Utredningen är sammantaget heller inte tillräckligt stark för att åtalet ska kunna bifallas, anser hovrätten.
Svea hovrätt B 9292-17 - Misshandel
Brott mot person, Hälso- och sjukvårdsrätt, Polis, Åklagare
 

Långa fängelsestraff för familjehemsföräldrar - utsatte flicka för övergrepp under flera år
Hovrätten för Västra Sverige fastställer fängelsestraffen för en man och en kvinna i 30-årsåldern som i Uddevalla tingsrätt dömts för upprepade fall av grov våldtäkt mot barn. Målsägande är en flicka som haft mannen som kontaktperson och som under flera års tid mer eller mindre bott hemma hos mannen och kvinnan, som vid tidpunkten var ett par, och sett dem som en ”extrafamilj”. Flickan, som idag är i 18-årsåldern, har berättat om upprepade övergrepp där det snabbt ”blev normaliserat att det skulle vara sexuella övningar”. Till en början har hon främst utsatts av kvinnan – som även dokumenterat övergreppen i filmer och bilder. Uddevalla tingsrätt kunde dock i sin bedömning – bland annat utifrån sms-konversation – slå fast att paret medvetet väntat med att introducera mannen i övergreppen för att de trodde att flickan då skulle vara mer medgörlig. Med tiden har mannen också börjat utsätta flickan för våldtäktsbrott och sexuella övergrepp. Enligt hovrätten är det bevisat att det åtminstone har handlat om 70 övergrepp från mannens sida under lite mer än tre år – samtidigt som kvinnan gjort sig skyldig till knappt hälften så många. Hovrätten fastställer nu det före detta parets fängelsestraff på tolv år för mannen och tio år för kvinnan. De åläggs även att betala totalt 625 000 kronor i skadestånd för övergreppen – något som innebär att den kränkningsersättning som tidigare dömts ut av tingsrätten sänks med 125 000 kronor, med hänvisning till praxis på området.

Hovrätten för Västra Sverige B 3829-18 - Grov våldtäkt mot barn m.m.
Brott mot person, Påföljd, Skadeståndsrätt, Socialrätt

 
HD ska pröva om överklagande i fråga om ”åtal och påföljd” även innefattar näringsförbud
En man som tidigare varit bolagsman i ett numera konkurssatt bolag dömdes i Kalmar tingsrätt till två års fängelse för åtta fall av grovt skattebrott. Mannen, som varit ansvarig för bolagets skatteredovisning, medgav i tingsrätten att han ”höftat” det belopp som han deklarerat – något som enligt tingsrätten medfört en fara för skatteundandragande med cirka 8,8 miljoner kronor, fördelat på olika deklarationsperioder. Beloppen översteg i alla fall utom ett gränsen för ”betydande belopp” och förfarandet hade pågått under relativt lång tid – något som enligt tingsrätten gjorde att brottsligheten skulle rubriceras som grov. I avsaknad av särskilda skäl som talade emot detta meddelades mannen även ett näringsförbud, som skulle gälla i fem år. Mannen överklagade domen och uppgav i överklagandeskrift att han i första hand yrkade att ”hovrätten ska ogilla åtalet i dess helhet” och att han i andra han yrkade att domstolen skulle ”lindra påföljden”. Efter att överklagandetiden gått ut hade han också anfört att överklagandet även omfattade frågan om näringsförbud. Göta hovrätt beslutade dock att genast avvisa överklagandet så vitt avsåg näringsförbudet. ”Näringsförbud har inte karaktär av brottspåföljd och utgör inte heller särskild rättsverkan av brott, utan bör ses som en administrativ sanktion”, konstaterade domstolen. Enligt hovrätten krävdes också ett särskilt yrkande i förhållande till näringsförbudet för att det över huvud taget skulle vara möjligt att överpröva detta. Ordalydelsen i mannens överklagande angav bara åtalet och påföljden och det fanns ingen anledning att utifrån innehållet i övrigt anta att mannen avsett att även söka ändring i frågan om näringsförbud. Det yrkande om ogillande av näringsförbudet som mannen efter överklagandetidens utgång fört fram kunde därför inte tas upp till prövning, ansåg hovrätten. Högsta domstolen besluta nu, efter ytterligare överklagande från mannen, att meddela prövningstillstånd i frågan om mannens ursprungliga överklagande ska anses ha innefattat även näringsförbudet.

Högsta domstolen Ö 3682-18 - Avvisande av överklagande
Domare, Ekobrott, Påföljd, Straffprocess, Åklagare, Övrig straffrätt
 
 
BRF ska beskattas som oäkta - HFD prövar inte fallet
Skatteverket, SKV, beslutade att för beskattningsår 2014 bedöma en bostadsrättsförening i centrala Göteborg som en oäkta, istället för en äkta, bostadsrättsförening. Beslutet innebar att föreningen uttagsbeskattades med drygt 2,3 miljoner och att beskattningsbara inkomster bestämdes till närmare en miljon. SKV menade att föreningen inte uppfyllt kravet på att den så kallade kvalificerade verksamheten – det vill säga tillhandahållandet av bostäder till de egna medlemmarna – uppgick till minst 60 procent av verksamheten. Under 2014 hade föreningen upplåtit 30 lägenheter med bostadsrätt och tre lokaler med hyresrätt, varav två av bostadsrätterna upplåtits till en juridisk person. Enligt SKV:s beräkningar utgör endast 53 procent av verksamheten kvalificerad verksamhet. Föreningen överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Göteborg och menade att SKV använt sig av en beräkningsmetod för genomsnittshyra som inte ger en rättvisande bild av bruksvärdet. Föreningen ansåg istället att den metod man själv valt där man utgått från likvärdiga byggnader vid beräkningen av bruksvärde ska tillämpas. Förvaltningsrätten ansåg inte att det framkommit annat om den bruksvärdesvärdering som föreningen gjort än att den är utförd på ett trovärdigt och professionellt sätt. Vidare ansåg förvaltningsrätten att det saknas rättsligt stöd för att reducera bruksvärdet till 90 procent för bostadsrättshavare för att dessa själva ansvarar för inre underhåll – på det sätt som SKV gjort. Föreningens beräkningsmetod ska därför tillämpas och föreningen ska således betraktas som äkta, konstaterade rätten, som därmed biföll överklagandet. Senare upphävde dock Kammarrätten i Göteborg underinstansens avgörande och fastställde SKV:s beslut. Enligt kammarrätten går det inte att göra en bruksvärdering på bostadsrätter på samma sätt som på hyresrätter eftersom bostadsrätter oftast har en högre standard till följd av att innehavaren har ett incitament att investera i underhåll och renovering. Föreningens värdering ansågs därför inte tillförlitlig samtidigt som föreningen inte presenterat någon fullgod utredning avseende jämförliga hyresrätter i närområdet. SKV:s beräkningar skulle därför istället läggas till grund för beskattningen. Högsta förvaltningsdomstolen beslutar nu att inte pröva målet. Kammarrättens dom står därmed fast.

Högsta förvaltningsdomstolen 1347-18 - Inkomstskatt m.m.; fråga om prövningstillstånd
Bostadsrätt, Fastighetsbeskattning, Inkomstskatt - företag, Lokalhyra
 
 
Riksrevisionen ska lämna ut ”scientologbibeln” - inte sekretessbelagd som upphovsrättsligt skyddat verk
Riksrevisionen avslog i början av augusti 2018 en mans begäran om att få ta del av den så kallade scientologbibeln. Mannen hade själv bifogat en handling benämnd ”Scientology documents NOTs, OT II and OT III” i ett mejl till Riksrevisionen för att sedan begära att få ta del av handlingen. Till stöd för sin begäran att få ut handlingen bifogade mannen en länk till en hemsida där handlingen finns och där alla som besöker sidan kan ta del av den. Han menade att materialet är så allmänt tillgängligt redan att det inte kan anses innebära någon kommersiell skada om handlingen lämnas ut. Riksrevisionen ansåg att handlingen utgör ”åtminstone delar av ett upphovsrättsligt skyddat verk som inte kan antas sakna kommersiellt intresse”. Dessutom menade Riksrevisionen att det fanns särskild anledning att anta att verket inte tidigare offentliggjorts i den mening som avses i upphovsrättslagen – bland annat framhöll man att mannen själv kallat den för ”hemlig”. Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, beslutar nu att Riksrevisionen ska lämna ut handlingen till mannen. Enligt HFD uppfyller inte den begärda handlingen de förutsättningar som krävs för att sekretess enligt 31 kap. 23 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen ska gälla. Ingen annan sekretessbestämmelse hindrar heller ett utlämnande menar HFD. Handlingen ska därför lämnas ut till mannen.

Högsta förvaltningsdomstolen 4405-18, 4529-18 - Rätt att ta del av allmän handling
Offentlighet och sekretess, Upphovsrätt
 
 
HFD ska pröva om Absolut Vodka-bolag använde felprissättning vid dotterbolagsaffärer
Kammarrätten i Stockholm fann i en dom från januari 2018 att det var en felprissättning när vin- och spritproducenten The Absolut Company AB under 2007 sålde produkter hänförliga till varumärket Absolut Vodka till bolagets dåvarande dotterbolag i USA. Skatteverkets beslut att eftertaxera bolaget och påföra det skattetillägg fastställdes därför. Domstolen ansåg att 2007 års internprissättningsdokumentation skulle ligga till grund för bedömningen. Moder- och dotterbolagets transaktioner under 2007 bedömdes mot den så kallade armlängdsprincipen i enlighet med OECD:s riktlinjer, innebärande att bolagens priser jämfördes med transaktioner mellan oberoende gränsöverskridande bolag. Parterna var överens om att den transaktionsbaserade så kallade nettomarginalmetoden skulle användas för att fastställa internpriserna mellan bolagen och att en ”vägd vinstmarginal” för en treårsperiod skulle användas. Kammarrätten ansåg – i likhet med Skatteverket – att vinstmarginaler för 2005-2007 skulle användas vid bedömningen om transaktionerna var armlängdsmässiga. Att använda 2006-2008 som referensperiod, vilket bolaget förespråkat, gav enligt domstolen bolagen möjlighet till så kallad eftersyn, vilket inte stöds av praxis. Mot bakgrund bland annat av att dotterbolaget använt sig av så kallade interkvartila intervall i sin internprissättningsstudie ansåg rätten att dessa kunde användas avseende aktuell bedömning av internpriserna mellan bolagen. Skatteverket hade därmed haft grund för sitt beslut att höja bolagets beskattningsbara inkomster med närmare 163 miljoner kronor, enligt kammarrätten, som också ansåg att det förelåg grund för eftertaxering och skattetillägg. Avgörandet från förvaltningsrätten – som tidigare hade ansett att Skatteverket inte hade visat att grund för eftertaxering förelåg – upphävdes därmed. Bolaget skulle i och med detta eftertaxeras med över 100 miljoner kronor. Högsta förvaltningsdomstolen beslutar nu att meddela prövningstillstånd i målet.

Högsta förvaltningsdomstolen 1913-18 - Inkomstskatt samt skattetillägg m.m.; fråga om prövningstillstånd
Associationsrätt - aktiebolagsrätt, Compliance - icke-finansiella bolag, Inkomstskatt - företag, Internationell beskattning, Skattetillägg
 
 
Försäkringskassan dröjde två månader med att vidarebefordra överklagande - JO kritisk
Justitieombudsmannen, JO, riktar kritik mot Försäkringskassans hantering i fyra överklagandeärenden. Försäkringskassan hade i samtliga ärenden dröjt mellan fem och åtta veckor med att överlämna överklagandena till förvaltningsrätten. I sitt remissvar till anmälan medgav Försäkringskassan att handläggningstiden från det att överklagandena inkom till myndigheten och sedan överlämnades till förvaltningsrätten var oacceptabla, vilket beklagades. Registreringen av överklagandena har hos myndigheten i tre av fallen skett inom en vecka, men i det fjärde fallet tagit drygt två veckor. Försäkringskassan menade att fördröjningarna berodde på ett ökat inflöde av omprövningsärenden under hösten 2017, vilket då lett till ett ökat antal överklaganden. Myndigheten anförde att man vidtagit åtgärder till följd av det ökade inflödet, och att överklaganden framöver skulle överlämnas till förvaltningsrätten inom högst en vecka. Avseende myndighetens registrering av ärendena anför JO att registrering normalt ska ske samma dag, eller senast dagen efter ärendet inkom eller upprättades hos myndigheten. Avseende tidsramen för när ett överklagande ska överlämnas till högre instans påpekar JO att det ligger i sakens natur att så sker utan dröjsmål. Tidigare avgöranden avseende rättidsprövning och prövning enligt 113 kap. 3 § socialförsäkringsbalken har fastställt att sådan tidsrymd inte bör överstiga en vecka. JO hänvisar även till artikel 6.1 i Europakonventionen och anför att Försäkringskassans dröjsmål med överlämnande till högre instans försenar den enskildes rätt till domstolsprövning inom skälig tid. JO påpekar att trots ökat ärendeinflöde, kan handläggningstider som väsentligt överstiger en vecka inte accepteras. Det är Försäkringskassan som ansvarar för att vidta de åtgärder som krävs i situationer av aktuellt slag. JO anför avslutningsvis att man avser att följa utfallen av de åtgärder som myndigheten hävdar har vidtagits.

Justitieombudsmannen 1963-2018 - Försäkringskassan kritiseras för att i flera ärenden ha dröjt med att lämna över överklaganden till förvaltningsrätten
Europakonventionen, Förvaltningsprocess, Förvaltningsrätt, Socialförsäkring
 
 
KamR avslår överklagande av avgift för särskilt boende - SoL inte tillämplig
En 82-årig man som beviljats plats på särskilt boende i Svedala kommun överklagade kommunens beslut avseende avgiften för boendet och yrkade att Förvaltningsrätten i Malmö skulle sänka hans hemtjänstavgift samt fastställa en rättvis hyra för boendet. Förvaltningsrätten tillämpade 8 kap. 2 och 5 §§ socialtjänstlagen, SoL, och ansåg att kommunen tagit ut för hög avgift för boendekostnad, men avvisade yrkandet avseende hemtjänstavgiften. Förvaltningsrätten tillämpade avgiftsreglerna i SoL med hänvisning till praxis där nämnda regler tillämpats på en kostnadspost betecknad som hyra, och avsåg upplåtelse av bostad i särskilt boende. Socialnämnden i Svedala kommun överklagade förvaltningsrättens dom och anförde att bestämmelserna om avgiftsbegränsning i SoL inte kan tillämpas på mannens hyra, eftersom förhållandet omfattas av hyreslagen. Kammarrätten i Göteborg gör i fråga om den rättsliga grunden samma bedömning som socialnämnden och upphäver förvaltningsrättens beslut. Av kammarrättens utredning framgår det att avgiftsbestämmelserna i 8 kap. SoL inte gäller om hyreslagen anses tillämplig på den aktuella boendesituationen. Enligt förarbetena till 8 kap. SoL är det avgörande för bedömningen om ett hyresförhållande föreligger eller inte, huruvida upplåtelsen av boendet ingår som ett underordnat moment i vården och/eller servicen. Eftersom ett skriftligt hyresavtal reglerar upplåtelsen av bostaden i målet, och inget i övrigt talar för att upplåtelsen av bostaden ingår som ett underordnat moment i den vård och service som boendet erbjuder, finner kammarrätten ingen grund för att tillämpa avgiftsreglerna i SoL på det sätt förvaltningsrätten har gjort. Socialnämndens beslut fastställs därmed. Kammarrätten hänvisar frågan om skäligheten av hyran för boendet till behörig hyresnämnd, samt avvisar mannens andrahandsyrkande om likvärdiga hyror på samtliga boenden i kommunen.

Kammarrätten i Göteborg 5866-17 - Avgift enligt socialtjänstlagen
Förvaltningsprocess, Förvaltningsrätt, Socialrätt, Övrig nyttjanderätt
 
 
KamR river upp skolbidragsdom - borde ha avgjorts som laglighetsprövning
En fristående Montessoriskola i Kristianstads kommun överklagade det beslut om grundbidrag till skolan som Barn- och utbildningsnämnden i kommunen fastställt i nämndens internbudget för 2017. Skolan anförde bland annat att beloppet för 2017 beslutats på andra grunder än tidigare år, och att nämndens budgetfördelning för kommunens skolor missgynnar fristående verksamheter. Förvaltningsrätten i Malmö prövade skolans överklagande, men fann inte att någon av skolans anförda grunder eller omständigheterna i målet medförde att det överklagade grundbeloppet skulle ändras. Skolan överklagade beslutet till Kammarrätten i Göteborg, där frågan i målet istället blev om nämndens beslut var av sådan karaktär att ärendet skulle prövas som förvaltningsbesvär eller om målet skulle handläggas enligt bestämmelserna om laglighetsprövning i kommunallagen, KL. I ett avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen slås det fast att ett kommunalt beslut om grundbelopp till fristående skola, som inte riktat sig till en enskild huvudman, inte kan bli föremål för förvaltningsbesvär. Ett sådant generellt beslut om kommunens bidragsnivå för kommande kalenderår kan istället endast angripas genom laglighetsprövning enligt KL. I nu aktuellt mål har nämnden fastställt grundbeloppet till skolan i en bilaga till sin internbudget, som sedan skickats till huvudmännen i kommunen. Trots att skolan tilldelats ett eget ärendenummer i bilagan, framgår det inte enligt kammarrättens bedömning vilken ersättning som skolan sammantaget har beviljats. Kammarrätten anser att så som beslutet och övriga handlingar i målet har utformats, avser de endast ett generellt beslut om de bidragsnivåer kommunen avser tillämpa. Det anförda innebär att överklagandet ska handläggas enligt bestämmelserna om laglighetsprövning i KL. Kammarrätten undanröjer förvaltningsrättens dom och visar målet åter till underinstansen för fortsatt handläggning.

Kammarrätten i Göteborg 5914-17 - Bidrag till fristående skola
Förvaltningsprocess, Kommunalrätt, Skola och utbildning
 
 
Arbetsprov innehåller företagshemligheter - bolag nekas att ta full del av anbudshandlingar
Ett bolag begärde hos Uppsala universitet att få ta del av inkomna anbud gällande en upphandling som universitetet genomfört, och som bolaget deltagit i. Universitetet lämnade ut de efterfrågade anbuden, med undantag av inlämnade arbetsprov och företagens referensuppdrag, då universitetet menade att dessa omfattades av sekretess. Bolaget överklagade till Kammarrätten i Stockholm, och har i kammarrätten yrkat att även arbetsproverna ska lämnas ut, om nödvändigt i delvis maskerat skick. Bolaget har anfört att de rimligen inte kan innehålla känsliga och skyddsvärda uppgifter, då arbetsproverna är baserade på en fiktiv myndighets behov, och de idéer och lösningar som finns i arbetsproverna därmed inte går att tillämpa i något annat sammanhang. Bolaget har menat att det mot denna bakgrund inte går att anta att anbudsgivarna skulle lida skada om arbetsproverna offentliggörs. Kammarrätten menar dock att arbetsproverna innehåller idéer och information om lösningar som utgör företagshemligheter. Det kan därför antas att anbudsgivarna kan lida skada om dessa uppgifter lämnas ut. Arbetsproverna innehåller dock även vissa uppgifter som det kan förutsättas att bolaget redan känner till. I dessa delar ska arbetsproverna lämnas ut, menar kammarrätten, som genom detta alltså delvis bifaller bolagets överklagande.

Kammarrätten i Stockholm 5469-18 - Rätt att ta del av allmän handling
Offentlig upphandling, Offentlighet och sekretess
  
 
KamR ger kommun rätt - upphandlingskrav om verkligt pris inte förtäckt prövning av onormalt lågt anbud
Ett bolag ansökte hos Förvaltningsrätten i Stockholm om överprövning av en upphandling, som genomförts av Sveriges kommuner och landstings inköpscentral, SKI. Bolagets anbud i upphandlingen, som gällde ramavtal avseende yrkeskläder och skor, hade förkastats på grund av bristande kravuppfyllelse. Det krav som SKI menat att bolaget inte uppfyllde var ett krav på att lämna verkliga bruttopriser. Bolaget menade dock att detta krav endast utgjorde en förtäckt bedömning av onormalt låga anbudspris, för vilken ett särskilt förfarande gäller enligt 12 kap. 3 § lagen om offentlig upphandling, LOU. Förvaltningsrätten gjorde bedömningen att det aktuella kravet syftat till att identifiera anbud vars anbudspriser var orimligt låga. Ett sådant krav och dess syften ryms, menade förvaltningsrätten, inom bestämmelsen i 12 kap. 3 § LOU, som därför borde ha tillämpats då man förkastat bolagets anbud. Eftersom så inte skett måste upphandlingen rättas, menade tingsrätten, på så sätt att förfarandet tillämpas på bolagets anbud. SKI överklagade till Kammarrätten i Stockholm. SKI har i kammarrätten hävdat att förvaltningsrätten missförstått bruttoprisernas funktion i upphandlingen. Bruttopriserna har avsett produkter som inte ingår i det specificerade sortiment som upphandlingen gällt. Bruttopriserna har enligt SKI inte avsett priser som kan komma att användas under avtalstiden – det handlar därför inte om att identifiera onormalt låga priser utan ”helt enkelt om felaktig information”. Kammarrätten konstaterar att bestämmelsen i 12 kap. 3 § LOU avser att förebygga att en upphandlande myndighet ingår kontrakt när det finns en inte obetydlig risk för att leverantören inte kommer att utföra arbetet i enlighet med kontraktet. Kammarrätten finner att syftet med SKI:s upphandlingskrav på verkliga bruttopriser inte varit att förkasta anbud från sådana anbudsgivare, utan att identifiera anbudsgivare som inte lämnat sina verkliga bruttopriser i anbudet. Någon skyldighet för SKI att tillämpa 12 kap. 3 § LOU fanns därför inte när bolagets anbud förkastades. Några andra skäl att ingripa mot upphandlingen i aktuella delar finns inte heller, anser kammarrätten, som därmed bifaller överklagandet och upphäver förvaltningsrättens dom.

Kammarrätten i Stockholm 3308-18 - Offentlig upphandling
Offentlig upphandling
  
 
Kvinna med kroniskt trötthetssyndrom vinner sjukpenningsmål
En kvinna med kroniskt trötthetssyndrom, ME/CFS, fick avslag på sin ansökan om sjukpenning för perioden 5 oktober 2015 – 31 augusti 2016. Försäkringskassan bedömde inte att kvinnans arbetsförmåga var nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till normalt förekommande arbeten på hela arbetsmarknaden, som inte ställer krav på högre fysisk eller psykisk belastning. Kvinnan överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Uppsala och bifogade tre läkarutlåtanden från hösten 2015, två läkarutlåtanden från vintern 2016, samt ett intyg från en specialistläkare för ME/CFS från februari 2017. Av samtliga nämnda läkarintyg framgick det att kvinnan bedömdes ha en helt nedsatt arbetsförmåga oavsett typ av arbete. Läkarna poängterade bland annat att kvinnan blir uttröttad av minsta ansträngning och lider av både kroniska influensasymptom och en onormal trötthetskänsla som inte går att vila bort. Förvaltningsrätten jämförde dessa läkarutlåtanden med den försäkringsmedicinska rådgivarens utredning, som endast bedömde kvinnans besvär som ”smärre aktivitetsbegränsningar”, och ansåg med hänsyn till de vardagliga sysslor som måste skötas utöver förvärvsarbete att utredningen visade att kvinnan arbetsförmåga varit helt nedsatt i förhållande till de arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Försäkringskassan överklagade till Kammarrätten i Stockholm och menade att de läkarintyg som förvaltningsrätten använt i sin bedömning vilar på i huvudsak anamnestiska uppgifter, det vill säga avseende sjukdomens förhistoria. Kammarrätten anser dock i enlighet med läkarutlåtandena att det ligger i sjukdomens natur att det är svårt att fastställa objektiva undersökningsfynd, samt att det inte finns något skäl att ifrågasätta läkarnas slutsatser vare sig i fråga om diagnosen eller kvinnans funktionsnedsättningar till följd av sjukdomen. Kammarrätten avslår därför överklagandet och ger kvinnan rätt till sjukpenning.

Kammarrätten i Stockholm 5905-17 - Sjukpenning
Socialförsäkring, Socialrätt
 
 
Döms för brutal våldtäkt på massör - matchning mot gammalt DNA-prov avgörande
En man döms i Malmö tingsrätt till fyra år och tio månaders fängelse för bland annat grov våldtäkt och misshandel mot en kvinna i samband med ett besök på en massagesalong i maj 2015. Mannen förbjuds också att återvända till Sverige inom tio år. Kvinnan har uppgett att hon vid gärningstillfället arbetade som massör och att hon vid niotiden den aktuella morgonen tog emot en man för oljemassage. Enligt kvinnan brukade de alltid vara minst två personer som arbetade i salongen, men denna dag hade kvinnans arbetskamrat fått förhinder. Kvinnan uppgav att hon masserade mannen i cirka 30 minuter innan han klev upp och tog ett grepp bakifrån om hennes hals med ena armen samtidigt som han höll för hennes mun med den andra. Mannen hade med sig en kniv och ett skosnöre som han använde för att binda kvinnan. Han fullbordade sedan en våldtäkt av henne. Brottet avbröts när en väntande kund ringde på dörren, varpå mannen klädde på sig och därefter försökte tvinga in kvinnan, som hela tiden gjorde motstånd, på toaletten. När kunden återigen ringde på blev mannen distraherad och rusade ut genom ytterdörren. Tingsrätten finner att kvinnans berättelse får fullt stöd av såväl den tekniska bevisningen som vittnesuppgifter. Den nu dömde mannen har hela tiden förnekat brott och uppgett att han aldrig befunnit sig på platsen. Polisen har dock säkrat DNA-bevisning i samband med våldtäkten och senare kunnat matcha denna mot mannen, efter att han ”topsats” 2018 i samband med misstanke om ett annat brott. DNA-bevisningen talar ”extremt starkt” för att det är han som är gärningsmannen. Eftersom mannen har uppgett att han inte har någon familj eller släkt i Sverige konstaterar tingsrätten att de avsatta DNA-spåren gjorts av honom och att det kan uteslutas att de avsatts av en nära släkting. Tingsrätten finner därför att mannen ska dömas för grov våldtäkt, olaga hot, misshandel och försök till olaga frihetsberövande av kvinnan. Han ska även betala drygt 160 000 kronor i skadestånd till kvinnan och Brottsoffermyndigheten.

Malmö tingsrätt B 7753-18 - Grov våldtäkt m.m.
Brott mot person, Påföljd, Utvisning på grund av brott
 
 
HD ska pröva fråga om edgångsskyldighet i konkursärende
Högsta domstolen, HD, meddelar prövningstillstånd i ett mål om edgångsskyldighet enligt 6 kap. 5 § andra stycket konkurslagen. Ärendet gäller en man i personlig konkurs vars mamma gick bort under 2015 och då efterlämnade ett arv. Sönerna till mannen har uppgett att deras pappa – konkursgäldenären – avstått sitt arv till förmån för dem. I bouppteckningen som upprättats efter mammans bortgång finns dock ingenting antecknat om ett sådant arvsavstående. I utredningen har presenterats en handling avseende arvsavstående där det framgår att konkursgäldenären avsäger sig sin rätt till arv till förmån för sina söner. Denna handling är dock daterad till den 28 december 2013 – alltså ett datum då konkursgäldenärens mamma fortfarande var vid liv. Vid ett edgångssammanträde i Solna tingsrätt har konkursförvaltaren åberopat 6 kap. 5 § andra stycket konkurslagen och begärt att en av sönerna ska avlägga bouppteckningsed – ett yrkande som sonen bestridit. Sonen har menat att ett edgångssammanträde inte är en bevisupptagning utan har sin grund i tillgångar och skulder i konkursen. De frågor som förvaltaren vill ha svar på har sonen ansett faller utanför edgångens syfte. Ett anspråk om återvinning är inte en tillgång som gäldenären hade på konkursdagen, menar sönerna vidare. Tingsrätten har bifallit förvaltarens yrkande och förklarat att sonen är skyldig att avlägga bouppteckningsed. Beslutet har motiverats med att edgången är av betydelse för boutredningen. Svea hovrätt har senare beslutat att inte meddela prövningstillstånd i målet. HD har alltså nu beslutat att ta upp frågan om sonens skyldighet att avlägga bouppteckningsed under edgångssammanträdet till prövning. Till dess att HD avgjort denna fråga förklarar man frågan om prövningstillstånd i hovrätten som vilande.

Solna tingsrätt Ö 2897-18 - Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om edgångsskyldighet enligt 6 kap. 5 § andra stycket konkurslagen
Civilprocess, Insolvensrätt, Utsökningsrätt, Övrig familjerätt
 
 
Ångrar medgivande till uppsägning - förlorar hyresrätt ändå
En hyresvärd ansökte till Hyresnämnden i Malmö om att ett hyresavtal avseende en lägenhet i Åstorp skulle sägas upp till upphörande i september 2018. Värden angav som skäl för beslutet att hyresgästen olovligen hyrt ut lägenheten i andra hand samt att hon saknar behov av densamma. Hyresgästen inställde sig inte till sammanträdet och det antecknades att hon medgivit hyresvärdens talan skriftligen till nämnden. Nämnden beslutade därför att hyresavtalet hade upphört att gälla och att kvinnan frivilligt och utan anmaning skulle flytta från lägenheten senast den 1 oktober 2018. Kvinnan överklagade dock till Svea hovrätt och anförde att hyresvärden lämnat felaktiga uppgifter. Enligt kvinnan hade hon inte hyrt ut sin lägenhet i andra hand. Hon hade visserligen accepterat uppsägningen men ”när hon läste beslutet som var baserat på lögn och får räkningar från hyresvärden vill hon ha sin rätt”. Hovrätten konstaterar dock att kvinnans medgivande till upphörsyrkandet endast får återtas i högre rätt om det har föranletts av omständigheter som skulle kunna utgöra grund för resning eller som innebär grovt rättegångsfel eller om det annars finns alldeles speciella omständigheter. Eftersom kvinnan inte har visat att sådana omständigheter föreligger, konstaterar hovrätten att medgivandet inte kan återtas. Hovrätten fastställer därmed upphörsyrkandet och avslår kvinnans överklagande.

Svea hovrätt Avdelning 2 ÖH 8793-18 - Förlängning av hyresavtal
Bostadshyra - förlängning, Bostadshyra - överlåtelse och andrahandsuthyrning
 
 
Tidigare friad fälls för grovt sjöfylleri - båtens topphastighet inte nedsatt
En nu 39-årig man friades av Stockholms tingsrätt från åtal om grovt sjöfylleri. I juli 2017 hade mannen framfört en båt med flera passagerare utanför Långholmen. Båten stoppades av kustbevakningen på grund av att dess lanternor var avslagna. Ett blåstest visade att mannen var alkoholpåverkad – hans utandningsluft visade 0,59 milligram per liter. Inför tingsrätten hävdade mannen dock att båten inte kunde köras i mer än drygt 11 knop, på grund av att propellern var skadad. Tingsrätten fann att ingen utredning fanns som direkt talade emot detta påstående, och det kunde därför enligt tingsrätten inte uteslutas att båtens fartkapacitet var lägre än de 15 knop som krävs för att sjöfylleribrott ska kunna aktualiseras. Tingsrätten ogillade därför åtalet. Åklagaren överklagade till Svea hovrätt, som nu dömer mannen för grovt sjöfylleribrott. Hovrätten har hållit nytt förhör med en kustbevakningsinspektör som deltagit vid ingripandet. Inspektören har berättat att båtens propeller kontrollerades vid ingripandet, och att någon större skada då inte kunde konstateras. Inspektören har också uppgivit att båten enligt hans bedömning borde ha kunnat framföras i åtminstone 15 knop, troligen även 25 knop, även med en mindre skada på propellern, om en sådan funnits. I protokollet från ingripandet hade en annan kustbevakningstjänsteman antecknat att båten har en normal fartkapacitet på minst 25 knop och att det inte framkommit något vid ingripandet som tytt på att båtens fartkapacitet skulle vara begränsad. Hovrätten anser vid en sammanvägd bedömning att det är utrett att båtens fartkapacitet var minst 15 knop. Hovrätten anser också att mannen haft uppsåt genom att han måste ha insett båtens fartkapacitet, och samtidigt inte vidtagit några kontrollåtgärder innan han framfört båten. Åtalet är därmed styrkt. Avseende påföljd konstaterar hovrätten att det utgör försvårande omständigheter att båten framförts nattetid med avslagna lanternor och att det var sju passagerare ombord, varav en del var barn. Samtidigt framfördes dock båten i låg hastighet och trafikintensiteten var låg. Mannen hade också haft för avsikt att framföra båten en relativt kort sträcka. Hovrätten anser därför att brottet inte är av sådan art att påföljden bör blir fängelse, och dömer istället mannen till villkorlig dom i förening med 100 dagsböter på 250 kronor.

Svea hovrätt B 11311-17 - Grovt sjöfylleri
Påföljd, Sjö- och transporträtt, Trafikbrott
 
 
Sköt sönder fönster hos ex-fru - inget mordförsök enligt oenig HovR
Svea hovrätt fastställer Uppsala tingsrätts dom mot en 59-årig man som dömts till fängelse i ett år och tio månader för bland annat grovt olaga hot, grov vårdslöshet i trafik och vapenbrott. Mannen hade i maj 2018 kört till sin ex-frus bostad i berusat tillstånd, och där skjutit med bland annat ett hagelgevär genom ett fönster i bostaden. Ingen träffades av skottet. När mannen körde från platsen kraschade han med bilen in i en grannes trädgård. Tingsrätten fann att det inte var visat att mannen faktiskt haft uppsåt att döda ex-frun, eller hennes nya partner, som också befann sig i huset vid händelsen. Åklagarens yrkande om att mannen skulle dömas för försök till mord ogillades därför. Denna bedömning delar nu hovrätten, dit åklagaren överklagat, och tingsrättens dom fastställs alltså. Hovrätten är dock inte enig, då två nämndemän är skiljaktiga och menar att mannen haft uppsåt och därmed ska dömas för försök till mord.

Svea hovrätt B 7847-18 - Försök till mord m.m.
Brott mot person, Påföljd
 
 
Oenig HovR fastställer fällande våldtäktsdom - 25-åring hade samlag med sovande flickvän
En 25-årig man åtalades och dömdes i Södertörns tingsrätt för våldtäkt, till två års fängelse. Enligt åtalet hade mannen den 1 november 2017 haft analsex med en kvinna medan hon sov. Mannen och kvinnan var tidigare sambos, men hade vid tiden för händelsen varit särbos i omkring en månad. Den 26 oktober hade kvinnan genomgått en näsoperation och för detta fått starka läkemedel, som kan leda till dåsighet, utskrivna som smärtlindring. Natten mellan 30 oktober och 1 november hade mannen och kvinnan sms-kontakt, där kvinnan tydligt uppgav att hon var trött. Hon gick dock med på att mannen kom till hennes lägenhet tidigt på morgonen. Det var vid detta tillfälle som våldtäkten ägde rum. Mannen hävdade att kvinnan inte sovit under samlaget, utan att hon varit vaken och aktivt deltagit – bland annat genom att räcka honom glidmedel. Tingsrätten anser dock att denna uppgift framstår som en efterhandskonstruktion. Bland annat motsägs detta av en sms-konversation som parterna haft dagen efter händelsen, där kvinnan konfronterat mannen för att ha haft sex med henne när hon sov. Bland annat hade kvinnan skrivit ”sluta ligga med mig när jag sover” på vilket mannen svarat ”det händer inte igen”. Tingsrätten anser sammantaget att kvinnans berättelse är trovärdig och tillförlitlig och att den får sådant stöd av den övriga utredningen – bland annat fotografier på kvinnans armar, som visar blåmärken där hon påstått att mannen hållit henne vid tillfället – att den ska läggas till grund för bedömningen. Det är därmed styrkt att kvinnan sovit och att hon befunnit sig i en särskilt utsatt situation när mannen inledde det anala samlaget. Enligt tingsrätten måste det ha varit uppenbart för mannen att kvinnan sov vid tillfället, och mannen har därför uppsåtligen och otillbörligt utnyttjat detta förhållande – och därmed gjort sig skyldig till den åtalade gärningen. Tingsrätten bedömer straffvärdet till två års fängelse, och ålägger också mannen att betala sammanlagt 115 000 kronor i skadestånd till kvinnan. Mannen överklagade till Svea hovrätt, som nu, utan några tillägg, fastställer tingsrättens dom. En av hovrättens nämndemän är dock skiljaktig och menar att åtalet ska ogillas. Nämndemannen menar att kvinnan enligt egen uppgift varit vaken flera gånger under natten, och att hennes uppgifter om att hon sovit under samlaget därför inte är tillförlitliga.

Svea hovrätt B 7787-18 - Våldtäkt
Brott mot person, Påföljd
 
 
Nazister fälls i HovR för våldsamt upplopp på Medborgarplatsen
Fyra män friades i Stockholms tingsrätt från åtal om våldsamt upplopp i samband med ett organiserat demonstrationståg för nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen i januari 2016 som utgick från Karlaplan och avslutades på Medborgarplatsen. Av utredningen framgår att demonstranterna i samband med en avslutande manifestation inte accepterade den plats som Polisen anvisade dem till. Vissa demonstranter, som bar på sköldar, ställde då upp sig framför de övriga demonstranterna och hela folksamlingen rörde sig därefter mot poliserna som stod framför tåget. Tingsrätten fann att detta visar på ”i varje fall en beredskap för att medverka i att genom våld mot person sätta sig upp mot myndigheten polisen”. Samtidigt konstaterade dock tingsrätten att det samfällda trycket med sköldarna mot poliserna inte kunde anses utgöra våld mot person. Därutöver framgår det av utredningen att en flaska kastades av en demonstrant, men tingsrätten ansåg inte att det var styrkt att detta agerande omfattades av de andra demonstranternas uppsåt. Flaskan träffade inte heller någon person, och tingsrätten fann därför att demonstranterna inte hade utövat något våld mot person. Åtalet mot de fyra männen ogillades därmed. Åklagaren överklagade till Svea hovrätt och yrkade att de tilltalade skulle dömas i enlighet med åtalet. Hovrätten anser, till skillnad från tingsrätten, att det ”inte råder någon tvekan om att demonstranterna tillsammans utgjort en folksamling”. När demonstranterna rörde sig framåt och tryckte polismännen bakåt agerade de på ett sådant sätt att de störde den allmänna ordningen, och folksamlingen visade enligt hovrätten ”ett ordningsstörande uppsåt”. Hovrätten konstaterar visserligen att det inte varit fråga om någon misshandel, men slår ändå fast att folksamlingens agerande är ”ett sådant betvingande av polismännens rörelsefrihet” som får anses omfattas av bestämmelsen om våldsamt upplopp. Hovrätten finner att det är visat att de tilltalade deltagit i folksamlingen då den tryckte polismännen bakåt, och att de åberopade filmsekvenserna visar att männen deltog aktivt. Rätten konstaterar därför att det är ställt utom rimligt tvivel att männen deltagit i det våldsamma upploppet. Med ändring av tingsrättens dom dömer hovrätten därmed tre av männen till villkorlig dom förenad med femtio timmars samhällstjänst. Den fjärde mannen, som inte samtycker till samhällstjänst, döms till en månads fängelse.

Svea hovrätt B 11077-17 - Våldsamt upplopp
Brott mot samhället, Ordning och säkerhet, Polis, Påföljd
 
 
Misshandelsdömd mamma frias i HovR - puttade bort stökig femåring
En kvinna dömdes för ringa misshandel vid Västmanlands tingsrätt efter att hon ”klappat till” sin femårige son i ansiktet med sin ena hand. Misshandeln skedde i familjens hem, en kväll när kvinnan skulle lägga sonen och hans tvååriga lillebror för natten. Kvinnan har i förhör vid tingsrätten uppgett att läggningsrutinerna alltid är besvärliga, och att hon ”pushade” femåringen ”kanske lite för hårt med öppen hand i ansiktet”, för att avvärja honom från att klättra omkring och hoppa vid läggningen. Kvinnan har dock bestritt ansvar för brott. Femåringen blev vid händelsen ledsen och började gråta, vilket fick barnets pappa, som befann sig i köket, att komma in i sovrummet. Sonen uppgav då att mamman slagit honom. Som bevisning har även åberopats en ljudupptagning från den aktuella situationen. Tingsrätten fann sammantaget att det var bevisat att kvinnan utdelat ett slag i barnets ansikte, som i vart fall vållat tillfällig mindre smärta, och ansåg åtalet för ringa misshandel styrkt. Påföljden bestämdes till 60 dagsböter om 60 kronor, men barnets skadeståndsyrkande ogillades. Svea hovrätt friar nu mamman från brott och avgör målet utan huvudförhandling. Hovrätten utgår från samma utredning som funnits vid tingsrätten, men anser det inte visat hur kvinnan haft uppsåt att orsaka pojken smärta eller på annat sätt skada honom. Hovrätten anger att det i och för sig är utrett att slaget gjorde så att pojken grät och blev ledsen, men att det däremot inte är utrett hur det i situationen har rört sig om ett medvetet slag. Åtalet om ringa misshandel ogillas därför.

Svea hovrätt B 6904-18 - Misshandel, ringa brott
Brott mot person, Domare, Påföljd, Skadeståndsrätt, Vårdnad, umgänge och boende
 
 
Kärande väckte inte talan i rätt tid - interimistisk säkerhetsåtgärd förföll
Ett företag som är kärande i en tvist yrkade i juli 2018 att Uppsala tingsrätt skulle förbjuda svaranden, ett bolag och två grundare, att bland annat anställa eller anlita personal från företaget eller dess närstående bolag fram till det att målet slutligen avgjorts. Företaget anförde att grundarna i sina tidigare anställningsavtal med företaget åtagit sig att inte anställa eller anlita personal, eller göra sådana försök, från företaget eller dess närstående bolag. Enligt företaget har grundarna sedan brutit mot avtalen genom att rekrytera samt försöka rekrytera personal från företaget. Företaget anförde också att det finns en överhängande risk för fortsatta avtalsbrott. Tingsrätten ansåg att företaget visat sannolika skäl för sitt anspråk och biföll därmed yrkandet. Vid vite om en miljon kronor respektive 500 000 kronor per överträdelse förbjöds svarandebolaget och grundarna att rekrytera eller försöka rekrytera personal från företaget till dess att målet slutligen avgjorts. I augusti 2018 yttrade sig svaranden och anförde att beslutet om interimistisk säkerhetsåtgärd hade förfallit avseende den ena grundaren. Tingsrätten bekräftar att företaget inte har väckt talan mot grundaren i rätt tid, och att beslutet om interimistisk säkerhetsåtgärd mot honom därmed förfallit. Domstolen anser dock inte att det finns anledning att ändra det tidigare beslutet om säkerhetsåtgärd avseende den andre grundaren eller bolaget.

Uppsala tingsrätt T 4050-18 - Fråga om säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken
Anställning, uppsägning och avskedande, Associationsrätt - övrig, Avtalsrätt, Civilprocess
 
 
Inblandade i narkotikahandel inom ”Kumla-nätverket” döms till fängelse
Sex personer döms i Örebro tingsrätt för inblandning i det så kallade Kumla-nätverket som sålt stora mängder narkotika, dels cannabis men även narkotikaklassade tabletter, i Kumla. En idag 52-årig man, som tingsrätten anser vara nätverkets ledare, döms till två år och tio månaders fängelse för grovt narkotikabrott. Tingsrätten uttalar bland annat att 52-åringen är en ledare ”som dirigerar de övriga och som fattar de avgörande besluten”. 52-åringen har också varit den som ytterst har styrt verksamheten, ansvarat för bokföring och agerat kontaktperson utåt vad gäller nätverkets anskaffande av narkotika. En 21-årig man, som tingsrätten anser har förvarat den större mängden av nätverkets narkotika, döms också för grovt narkotikabrott till ett år och sju månaders fängelse. De övriga fyra döms för medhjälp till grovt narkotikabrott till fängelse på mellan nio månader och ett år. Förutom dessa sex personer som utgör själva nätverket döms också en kvinna för medhjälp till narkotikabrott till fängelse i fyra månader. Tingsrätten anser inte att åklagaren har visat att kvinnan har samarbetat med nätverksmedlemmarna på ett sådant sätt att hon kan anses ha varit en del av nätverket. En man som har försett nätverket med knappt två kilo cannabis döms också till ett års fängelse för narkotikabrott. Tingsrätten dömer samtidigt ytterligare sex personer för narkotikabrott eller ringa narkotikabrott avseende hantering av narkotika som haft anknytning till nätverket.

Örebro tingsrätt B 400-18 - Grovt narkotikabrott m.m.
Brott mot samhället, Narkotikabrott, Påföljd

Biträdande jurist ignorerade bevisning som klient ville åberopa - nu prickas principalen
Advokatsamfundets disciplinnämnd meddelar en advokat en erinran för bristande tillsyn av en biträdande jurist på hans byrå. Juristen har varit biträde i ett migrationsärende och har senare anmälts till samfundet av klienten – som bland annat gjort gällande att hon varit svår att få tag på, bara svarat på mejl och telefonsamtal sporadiskt och dessutom varit oförskämd. Klienten har därutöver berättat om hur han lagt fram dokument att åberopa i överklagande till migrationsdomstolen, men hur juristen valt att inte ta med dessa som bevisning. Advokaten har tillbakavisat kritiken mot juristens sätt att kommunicera på och förklarat att hon alltid svarat klienten och endast uttryckt sig sakligt. När det gäller bevisningen har advokaten konstaterat att klienten under processens gång har skickat in ett mycket stort antal bilder på sig själv. Juristen ska under möten ha förklarat att hon haft ”en skyldighet att göra juridiska bedömningar avseende vilka bevis som hade ett värde”. Advokaten har här förklarat att det ”inte vore korrekt att skicka in bevis som inte leder någonstans” och uppgett att ett sådant agerande snarare skulle riskera att överskugga den bevisning som faktiskt är av vikt. Disciplinnämnden har inga invändningar kring hur juristen skött dialogen med sin klient. När det gäller bevisningen är dock en advokat ”skyldig att samråda med sin klient när det gäller vilken bevisning som kan och bör åberopas”, konstaterar nämnden. ”Om advokaten därvid avråder klienten från att åberopa viss bevisning men klienten ändå vill att bevisningen ska åberopas är advokaten normalt skyldig att medverka till att bevisningen åberopas”, fortsätter nämnden. Det framgår av utredningen att juristen – i strid med klientens önskemål – avstått från att åberopa viss bevisning. Hon har därigenom brutit mot god advokatsed. Advokaten svarar i egenskap av principal för åsidosättandet och han tilldelas därför nu en erinran av samfundet.
Advokatsamfundets disciplinnämnd D-2018/0686 - Disciplinärende, erinran
Advokat, Legitimations- och disciplinärenden, Övrig migrationsrätt
 
 
Bolag måste betala 75 000 kronor i skadestånd för kollektivavtalsbrott - betalade inte ut ob-ersättning till anställda för viss arbetstid
Trafikbolaget Transdrev, som bland annat är operatör för Öresundstrafiken, måste betala 75 000 kronor i skadestånd till fackförbundet Seko, fastställer Arbetsdomstolen, AD, i en ny dom. Det är Seko som stämt Transdrev, med hävdande att bolaget brutit mot det lokala kollektivavtalet genom att inte betala obekvämtidsersättning till tågvärdar för den ”uppehållstid” som uppstår när de stigit av ett tåg och väntar på ett annat. Det avgörande i målet är om tågvärdarna ska anses fullgöra arbete under uppehållstiden – en fråga om AD nu besvarar jakande. AD finner, efter att ha undersökt kollektivavtalsbakgrunden, vad som förekommit vid inrangeringsförhandlingarna då Transdrev tog över som operatör av Öresundstrafiken samt kollektivavtalstexten i dess helhet, att arbetstagarna ska anses fullgöra arbete under uppehållstiden – och att de därmed har rätt till "ob-ersättning" för denna tid, förutsatt att den är förlagd på obekväm tid. Genom domen åläggs Transdrev att betala 75 000 kronor i skadestånd till Seko.
Arbetsdomstolen AD 59/18 - Kollektivavtalsbrott m.m.
Kollektivavtal, Skadeståndsrätt
 
 
Familjeläkare döms för dataintrång - men HovR är oenig
Åklagaren väckte åtal vid Hudiksvalls tingsrätt och yrkade att en familjeläkare skulle dömas för dataintrång efter att olovligen ha öppnat en medicinsk journal tillhörande ett barn. Läkaren medgav att han öppnat journalen på det sätt som åklagaren påstod, men förnekade ansvar för brott. Enligt mannen hade han haft samtycke att öppna journalen genom att barnets farmor – som är patient hos läkaren – ställt en förfrågan till honom, samt genom att det var medicinskt motiverat eftersom han behövde uppgifterna för sitt arbete. Farmodern hade vid sitt återbesök hos läkaren uttryckt oro för att det skulle finnas risk att hennes barnbarn skulle drabbas av den allvarliga sjukdom som farmodern själv haft. Enligt läkaren var det angeläget både för farmodern och för flickan själv att ”det togs tag i problematiken”, och han hade antagit att det skulle finnas ett samtycke från flickans mamma eftersom det gjordes för flickans bästa. Läkaren konstaterade att det inte vidtagits några åtgärder för flickans del utifrån den sjukdom som funnits i familjen, och han sade därför till farmodern att hon kunde säga till flickans mamma att det fanns åtgärder att vidta. Tingsrätten ansåg att läkaren haft ett likgiltighetsuppsåt till att inloggningen i flickans journal inte var lovlig, och att han därigenom gjort sig skyldig till dataintrång. Påföljden bestämdes till ett bötesstraff. En nämndeman var dock skiljaktig och anförde att läkaren inte haft uppsåt att begå brott och att han därför skulle frikännas. Läkaren överklagade till Hovrätten för Nedre Norrland, som inledningsvis gör samma bedömning som tingsrätten. Hovrätten konstaterar att inloggningen i journalen varit objektivt sett olovlig, och att det är själva intrånget – inte dess syfte – som straffbeläggs. Domstolen anser visserligen att det saknas anledning att ifrågasätta läkarens uppgifter, men anser att han måste ha insett att han inte behövde uppgifterna för vården av farmodern. Läkaren har ”inte saknat möjlighet att förstå att gärningen var otillåten” eller på annat sätt svävat i rättsvillfarelse. Hovrätten instämmer därför i underinstansens bedömning och fastställer bötesstraffet. En nämndeman är dock skiljaktig även i hovrätten och anför att det inte är styrkt att läkaren haft uppsåt att begå brott och att han därför ska frikännas.
Hovrätten för Nedre Norrland B 1451-17 - Dataintrång
Förvaltningsrätt, Hälso- och sjukvårdsrätt, Offentlighet och sekretess, Personuppgifter och integritet, Övrig straffrätt
 
 
Oenig HovR: Lagändring motiverar skärpta våldtäktsstraff - även vid brott av normalgraden
En man i 30-årsåldern åtalades i Luleå tingsrätt för våldtäkt, efter en incident i Boden i början av juli 2018. En tonårsflicka hade tagit kontakt med mannen och bett honom ”köpa ut” cigaretter åt henne och hennes kompisar. Mannen har då tagit med sig flickan in på en närbelägen innergård. Enligt mannen har de där på flickans initiativ kysst varandra i ”7–9 minuter”. Han har sedan gått och köpt ett paket cigaretter åt flickan – dock i tron att hon bara hade slut på pengar och inte var för ung för att kunna köpa dem själv. Flickan uppgav att hon följt med till innergården för att hon trott att mannen inte ville att någon skulle se när hon gav honom pengar för att köpa ut cigaretter. Väl där har mannen istället dragit flickan till sig, kysst henne och börjat ta på henne. Han har sedan dragit upp hennes klänning och upprepade gånger penetrerat hennes underliv med fingrarna, samtidigt som han hållit fast henne. Flickan har uppgett att hon blivit ”vettskrämd” så att hon skakat i hela kroppen och att hon inte vet varför hon inte ropade på hjälp under händelsen – som slutade när flickan efter cirka en kvart lyckades knuffa sig loss. Tingsrätten tog fasta på vittnesmål från ett par med balkong mot innergården som sett delar av händelseförloppet och bland annat beskrivit flickan som ”tillintetgjord och i chock” efter att mannen släppt sitt grepp om henne. Sammantaget ansåg tingsrätten att det var styrkt att mannen våldtagit flickan – och domstolen ansåg inte att våldtäkten kunde rubriceras som mindre grov. Tingsrätten konstaterade att straffvärdet med äldre lagstiftning skulle ha motsvarat två års fängelse, men dömde mannen till två och ett halvt års fängelse med hänvisning till den nya våldtäktsbestämmelse som trätt i kraft dagen före händelsen. Hovrätten för Övre Norrland bekräftar nu att den nya lagstiftningen ”motiverar en mer differentierad och generellt skärpt bedömning av straffvärdet för våldtäktsbrott”. Det våld som mannen använt har inte varit allvarligt, men innebär ändå att en skärpning är motiverad jämfört med minimistraffet på två års fängelse. Hovrätten anser dock att en skärpning på tre månader är tillräckligt och dömer nu mannen till två år och tre månaders fängelse. En domare och en nämndeman är dock skiljaktiga och anser inte att lagändringen bör innebära skärpta påföljder när straffvärdet ”ligger vid straffskalans minimum” – utan att mannen borde ha dömts till två års fängelse. Mannen ska som en konsekvens av domen betala 115 000 kronor i skadestånd till flickan.
Hovrätten för Övre Norrland B 768-18 - Våldtäkt m.m.
Brott mot person, Domare, Polis, Påföljd, Åklagare
 
 
Tre månaders fängelse för hot mot familjemedlemmar står fast - HD nekar PT
En i dag 55-årig man, som vid tre tidigare tillfällen dömts för bland annat försök till utpressning och olaga hot mot sina familjemedlemmar, åtalades vid Falu tingsrätt sedan han vid upprepade tillfällen uttalat dödshot och överträtt kontaktförbud mot sina föräldrar, sin syster och sina syskonbarn. Hoten skulle bland annat ha bestått i att mannen via telefon uttalat att ”fem personer ska dö”, förmedlat till sin systerson att hans ”dagar är räknade” och via brev till sina föräldrars tidigare adress skrivit ”smärta ger smärta tillbaka”. 55-åringen skulle också ha försökt pressa föräldrarna på pengar genom att göra en gest ”som att han skar av sig halsen med en kniv”. 55-åringen nekade till brott. Han uppgav att breven han hade skickat var adresserade till honom själv och att han inte hade haft för avsikt att föräldrarna skulle läsa dem. Eftersom föräldrarna hade flyttat från den adress dit breven hade skickats, och då de var adresserade till 55-åringen själv, fann tingsrätten att det inte var styrkt att 55-åringen avsiktligen hade brutit mot kontaktförbudet. Åtalet för överträdelse mot kontaktförbud ogillades därför. Samtalet till systern ansågs vidare utgöra en ringa överträdelse av kontaktförbudet. 55-åringen frikändes därför även på den punkten. Inte heller utpressningen ansågs bevisad eftersom det inte gick att styrka att 55-åringen hade uttalat några dödshot ”i direkt anslutning till att han krävt dem på pengar”. Han dömdes därför istället för olaga hot. Därtill dömdes 55-åringen för två andra fall av olaga hot avseende uttalandena "fem personer ska dö" och "dina dagar är räknade". Påföljden bestämdes med beaktande av att 55-åringen hade återfallit i brottslighet ”nästan omedelbart” efter villkorlig frigivning till sex månaders fängelse. Den villkorligt medgivna friheten förklarades också förverkad. Svea hovrätt gjorde senare samma bedömning som tingsrätten och dömde mannen för tre fall av olaga hot. Fängelsestraffet sattes dock ned till tre månader. Hovrätten ansåg här att det samlade straffvärdet uppgick till tre månaders fängelse, och eftersom återfallet beaktas genom påföljdsvalet ”ska det inte också skärpa straffmätningen”. Högsta domstolen beslutar nu att inte meddela prövningstillstånd. Hovrättens dom står därmed fast.
Högsta domstolen B 4313-18 - Olaga hot
Brott mot person, Påföljd
 
 
Sparkad elitfotbollsspelare nekas HD-prövning - får fängelse för barnvåldtäkter
Det blir ingen prövning i högsta instans för den 23-årige före detta fotbollsspelaren i Malmö FF som fällts för våldtäkt mot barn efter att vid två tillfällen ha haft samlag med en 14-årig flicka, beslutar Högsta domstolen, HD. 23-åringen häktades ursprungligen under några dagar i september 2017 och har sedan månadsskiftet januari-februari 2018 på nytt varit frihetsberövad. Den huvudsakliga bevisningen består i konversationer på sociala medier. Försvaret har gjort gällande att det är någon annan som skrivit med 14-åringen, men denna invändning har åklagaren lyckats motbevisa, menade Malmö tingsrätt. 14-åringen uppger i dialogen hur gammal hon är – och 23-åringen har alltså varit medveten om att hon ännu inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande. Trots det har han stämt träff med flickan och haft sex med henne i en bekants lägenhet en dryg vecka efter att de börjat prata på sociala medier. Även om samlaget varit frivilligt har det handlat om våldtäkt mot barn, eftersom personer under 15 år inte kan samtycka till sex i straffrättslig bemärkelse och eftersom brottet i avsaknad av förmildrande omständigheter inte kan rubriceras som det lindrigare sexuellt utnyttjande av barn. Det andra samlaget har skett på en krogtoalett i Malmö. Flickan har här varit äldre och nära att fylla 15 år. Flickan har dock varit tveksam till att ha sex och enligt tingsrätten hade 23-åringen ”på ett cyniskt sätt utnyttjat att målsäganden befunnit sig själv med honom i ett stängt utrymme och känt sig trängd”. Det hade därför inte handlat om en sexuell samvaro som kännetecknas av ”frivillighet och ömsesidighet” och även här hade det därför handlat om ett våldtäktsbrott, även om flickan nästan varit 15 år. Enligt tingsrätten motsvarade straffvärdet för de båda våldtäktsbrotten tre års fängelse. Tingsrätten tog hänsyn till att Malmö FF sannolikt skulle bryta kontraktet med 23-åringen – något som senare också skedde – och att han skulle få svårt att försörja sig på fotbollen. Fängelsestraffet sattes därför ned med fyra månader och bestämdes till två år och åtta månader. Hovrätten över Skåne och Blekinge delade senare i allt väsentligt tingsrättens bedömningar – både avseende de båda gärningstillfällena och avseende flickans ålder – och fastställde den fällande domen, som även innebar ett skadestånd på 150 000 kronor och utvisning med tio års återreseförbud. I och med att HD nu beslutar att inte pröva målet står hovrättens dom fast.
Högsta domstolen B 4558-18 - Våldtäkt mot barn
Brott mot person, Påföljd
 
 
Kvinna döms till fängelse för våldtäkt på autistisk pojke - HD prövar inte fallet
En nu 46-årig kvinna döms mot sitt nekande för våldtäkt mot barn, efter ett beslut från Högsta domstolen, HD. Åtalet kretsar runt händelser under 2016 – en period då en 13-årig pojke tillbringade en del tid hos kvinnan och hennes familj. 13-åringens pappa fick senare se en sms-dialog och polisanmälde då kvinnan. Kvinnan har bland annat skrivit att hon är ”dökär” i pojken och saker som ”puss på snoppen” – samt skickat avklädda bilder på sig själv. 13-åringen, som har en lindrig intellektuell funktionsnedsättning, ADHD och ”atypisk autism”, har i inspelade polisförhör också uppgett att han och kvinnan haft sex på olika ställen i hennes bostad i samband med övernattningar där. Södertörns tingsrätt konstaterade dock att det saknades meddelanden eller annan teknisk bevisning som visade att kvinnan verkligen haft sex med 13-åringen. Domstolen ansåg även att pojkens svar i förhör varit kortfattade och gått isär vid olika tillfällen. Slutsatsen var att bevisningen inte räckte för att slå fast att kvinnan våldtagit 13-åringen. Hon dömdes däremot till dagsböter för sexuellt ofredande, med hänsyn till de upprepade meddelanden med bland annat sexanspelningar som hon bevisligen skickat till pojken. Svea hovrätt gjorde dock senare en annan bedömning och ansåg att kvinnan även skulle dömas för barnvåldtäkt. Domstolen konstaterade, till skillnad från tingsrätten, att den skriftliga kommunikationen mellan parterna ger ”ett påtagligt stöd” för en sexuell relation mellan kvinnan och pojken. Försvaret har gjort gällande att pojken har ett sexuellt utåtagerande sätt och präglats av sina svåra hemförhållanden med missbruk och övergrepp. Hovrätten avfärdade dock dessa uppgifter och konstaterade att de orosanmälningar som kvinnan gjort angående pojkens hemsituation framstår som efterhandskonstruktioner, eftersom de gjorts först efter att hon blivit misstänkt för brott. ”Bevisningen medger således inte någon annan slutsats än att det förekommit sexuella aktiviteter mellan [kvinnan] och [pojken]”, konstaterade hovrätten. Med hänsyn till osäkerheten i pojkens utsaga dömdes kvinnan dock bara för ett fall av våldtäkt. Trots att kvinnan varit medveten om att pojken till följd av sina funktionsnedsättningar befunnit sig på en nio- eller tioårings utvecklingsnivå ansåg hovrätten att påföljden kunde stanna vid två års fängelse, bland annat eftersom brottmålsprocessen tagit lång tid. Kvinnan skulle också betala 120 000 kronor i skadestånd. I och med att HD nu beslutar att inte meddela prövningstillstånd i målet står fängelsedomen fast.
Högsta domstolen B 3512-18 - Våldtäkt mot barn m.m.
Brott mot person, Påföljd
 

Styrelseledamot åläggs 66 miljoner kronor i företrädaransvar - HFD prövar inte fallet
Skatteverket, SKV, begärde vid Förvaltningsrätten i Stockholm att en 57-årig man skulle förpliktigas att till staten betala drygt 66 miljoner kronor avseende obetalda skatter i ett bolag. Skatteskulderna hade förfallit till betalning när mannen var företrädare för bolaget. Enligt SKV hade mannen varit delaktig i ett avancerat skatteplaneringsupplägg som även hade förekommit i andra bolag. Mannen ska ha inträtt i det aktuella bolagets styrelse en kort tid innan bolaget gjort värdeminskningsavdrag för ett flygplan. Efter att avdragen utnyttjats har bolaget upplösts genom fusion. SKV var dock av uppfattningen att bolaget inte hade förvärvat något flygplan i verklig mening och att det därför inte förelegat någon avdragsrätt. Mannen invände bland annat att bolaget, till följd av fusionen, hade upphört som skattesubjekt och att SKV:s beslut därför var felaktigt. Förvaltningsrätten konstaterade dock att det av praxis framgår att SKV kan fatta beslut rörande det överlåtande bolagets tidigare inkomsttaxeringar och att det upplösta bolaget är att anse som skattesubjekt avseende dessa år. Enligt förvaltningsrätten framstod det som att mannen hade varit väl medveten om innebörden och riskerna med det aktuella upplägget och att det, mot den bakgrunden, inte var oproportionerligt att bifalla SKV:s ansökan och ålägga mannen fullständigt betalningsansvar. Mannen överklagade domen till Kammarrätten i Stockholm och anförde bland annat att ett skattebeslut som vilar på så kallad genomsyn, med hänsyn till kravet på förutsebarhet, inte kan ligga till grund för en talan om företrädaransvar. Kammarrätten konstaterade dock senare att det inte förelåg något sådant hinder. Precis som underinstansen ansåg kammarrätten att det måste ha framstått som uppenbart för mannen – som enligt egen utsago hade stor erfarenhet och kompetens på området – att det förelåg en väsentlig risk för att avdragen skulle komma att underkännas. Agerandet hade därmed i vart fall varit grovt oaktsamt. Kammarrätten avslog därför överklagandet och fastslog att mannen, solidariskt med sitt bolag, var skyldig att betala mångmiljonbeloppet till staten. I och med att Högsta förvaltningsdomstolen nu beslutar att inte pröva målet står kammarrättens dom fast.
Högsta förvaltningsdomstolen 90-18 - Företrädaransvar m.m.; fråga om prövningstillstånd
Associationsrätt - aktiebolagsrätt, Deklaration och förfarande, Inkomstskatt - företag, Insolvensrätt
 
 
Beräkning av kostnaden för radio- och TV-avgift för boende på vårdboende blir fråga för HFD
I början av 2017 fattade Omvårdnadsnämnden i Solna stad beslut om att avgiften för en kvinnas omvårdnadsboende blev 2 682 kronor. Beloppet skulle alltså dras från det förbehållsbelopp som hon själv erhöll från kommunen. Kvinnan överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm och menade att avgiften var för hög. Enligt kvinnan hade avgiften för radio- och TV beräknats för högt. Kvinnan begärde dessutom att nämnden skulle återbetala kostnaden för radio- och TV-avgift från och med december 2008. Kvinnan uppgav att kommunen betalar en årlig avgift för boendet på 2 340 kronor för hela boendet. Kommunen menade å sin sida att det betalas en månatlig avgift på 195 kronor per boende. Förvaltningsrätten fann inte skäl att ifrågasätta nämndens uppgift om kostnaden för radio- och TV-avgift, och avslog kvinnans överklagande. Kammarrätten i Stockholm beslutade dock senare att ändra underinstansernas beslut och bifalla kvinnans överklagande. Enligt 3 § TV-avgiftslagen ska en enda radio- och TV-avgift betalas för samtliga mottagare som finns hos en vårdgivare och som är avsedda att användas av dem som får vård på vårdgivarens sjukhus, vårdanstalt eller inrättning av liknande slag, konstaterade kammarrätten. Ingenting hade enligt kammarrätten kommit fram som tydde på att kvinnans vårdboende inte är en sådan inrättning som omfattas av bestämmelsen. Nämnden hade inte heller presenterat något underlag för att radio- och TV-avgift tas ut för samtliga mottagare på boendet. Kammarrätten bestämde därför att kvinnans förbehållsbelopp skulle räknas om utifrån att en enda radio- och TV-avgift betalas för samtliga TV-mottagare på boendet. Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, beslutar nu att meddela prövningstillstånd i målet. Frågan som ska prövas är ”hur beräkningen av kostnaden för radio- och TV-avgift ska göras vid bestämmande av minimibelopp enligt 8 kap. 7 § och 8 § andra stycket socialtjänstlagen”.
Högsta förvaltningsdomstolen 1626-18 - Avgift enligt 8 kap. socialtjänstlagen; fråga om prövningstillstånd
Kommunalrätt, Socialförsäkring, Socialrätt
 
 
HFD ska pröva njursjuks klagorätt - nekades ersättning för dialysresor utom länet
En man nekades ersättning för sjukresa från sitt hem i Emmaboda till Centrallasarettet i Växjö genom en skrivelse författad av Trafik- och produktionschefen vid Kalmar Länstrafik i mars 2015. Endast resor till närmsta sjukhus eller till valfritt sjukhus inom Kalmar län ersätts, menade produktionschefen. Mannen, som inte fått någon besvärshänvisning kopplad till skrivelsen, överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Växjö och begärde att beslutet skulle laglighetsprövas. Enligt honom hade han rätt att överklaga med stöd av artikel 6 i Europakonventionen, EKMR. Mannen hade blivit remitterad till Växjö för dialys och menade att han inte kunde vara patient i Kalmar län längre på grund av dåligt mottagande från sjukhuspersonalen. Förvaltningsrätten fann att mannen saknade rätt till prövning av ärendet i förvaltningsdomstol. ”Det besked som lämnats av trafik- och produktionschefen vid Kalmar Länstrafik har utfärdats i enlighet med ett av landstinget antaget reglemente och utan utrymme för någon självständig bedömning. Det får således anses vara fråga om ett tjänstemannabeslut av rent verkställande art som fattats utan delegation. Beslutet kan därmed inte bli föremål för laglighetsprövning.”, menade förvaltningsrätten. Kammarrätten i Jönköping upphävde senare förvaltningsrättens dom och återförvisade ärendet till underinstansen för ny prövning. Kammarrätten delade visserligen förvaltningsrättens bedömning att beslutet inte kan prövas med stöd i regleringen om laglighetsprövning. Däremot ansåg kammarrätten att beslutet kunde överklagas med stöd i artikel 6 i EKMR. Med hänvisning till praxis från Högsta förvaltningsdomstolen, HFD – genom vilken det framgår att ”ett beslut bör anses röra civila rättigheter eller skyldigheter om det inte finns klart stöd för en annan bedömning” – konstaterade rätten att det inte fanns ett klart stöd för att rätten till ersättning för sjukresor inte utgör en civil rättighet så som avses i EKMR. Beslutet ansågs därmed överklagbart. En av ledamöterna var dock skiljaktig och delade istället förvaltningsrättens bedömning. HFD beslutar nu att meddela prövningstillstånd i målet.
Högsta förvaltningsdomstolen 17-18 - Avvisad talan; fråga om prövningstillstånd
Europakonventionen, Förvaltningsprocess, Hälso- och sjukvårdsrätt, Kommunalrätt, Trafik och fordon
 
 
16-åring inte längre våldtäktsmisstänkt - KamR upphäver beslut om LVU-vård
Förvaltningsrätten i Göteborg beslutade att en 16-årig pojke skulle beredas vård enligt lagen om vård av unga, LVU, efter att han bland annat blivit häktad på sannolika skäl misstänkt för en utomhusvåldtäkt mot en trettonåring. Förvaltningsrätten konstaterade att brottsmisstanken var tillräckligt stark och konkret för att ligga till grund för bedömningen om LVU-vård. Domstolen ansåg att brottet var av så allvarlig art att det i sig gav uttryck för en ”bristande anpassning till samhället och dess normer”. Förvaltningsrätten menade också att förvaring på häktet var en ogynnsam miljö för pojken och att hans agerande med bland annat våld, hot och skadegörelse i skolan utgjorde ett socialt nedbrytande beteende. Domstolen biföll därför ansökan om omhändertagande enligt LVU. Kammarrätten i Göteborg upphäver nu underinstansens dom efter att pojken överklagat. Förundersökningen om grov våldtäkt har lagts ned och kammarrätten konstaterar bland annat att pojkens problematik ”synes ha förbättrats avsevärt”. Det saknas därför grund för att bereda honom vård med stöd av LVU.
Kammarrätten i Göteborg 3607-18 - Beredande av vård av unga
Förvaltningsrätt, Tvångsvård m.m., Övrig migrationsrätt
 
 
Oenig KamR stoppar tvångsvård av tvååring - mammas utveckling ”stabilt positiv”
Kammarrätten i Göteborg upphäver en tidigare dom och beslutar att en tvåårig flicka inte ska beredas vård med stöd av lagen om vård av unga, LVU. Stadsdelsnämnden Örgryte-Härlanda har ursprungligen ansökt i Förvaltningsrätten i Göteborg om att flickan ska omhändertas med anledning av hennes mammas psykiska ohälsa. Kvinnan har bland annat en kraftig depression och av utredningen framgår att hon i vissa perioder haft ”mycket mörka tankar”. Flickan har sedan februari 2018, i samband med att mamman lades in på en allmänpsykiatrisk vårdavdelning, varit placerad i ett jourfamiljehem. Kvinnan har medgett att dottern har ett vårdbehov, men enligt nämnden har samtycket varierat över tid. Nämnden har bland annat anfört att kvinnans allvarliga psykologiska problematik medför att hennes mående svänger mycket snabbt, och att det därför är svårt att lita på hennes samtycke. Förvaltningsrätten fann att utredningen visar att kvinnan, när hon är stabil i sitt psykiska mående, har ett mycket bra samspel och relation till sin dotter samt att utredningen inte ger stöd för att flickan lidit någon direkt skada. Domstolen ansåg dock att kvinnan inte vid tidpunkten för prövningen hade möjlighet att tillgodose dotterns fulla behov, och att hon därför brast i omsorgen av henne. Vidare ansåg domstolen att kvinnan behövde fortsätta med sin egen vård och ”uppvisa ett stabilt psykiskt mående över en längre tid än endast cirka en månad”. Rätten ansåg därför vid en sammantagen att kvinnans samtycke till vård inte var tillräckligt för att säkerställa att flickan får sina vårdbehov tillgodosedda, och biföll därmed nämndens ansökan om att flickan skulle tvångsvårdas enligt LVU. Kvinnan överklagade till kammarrätten, som dock i och för sig instämmer i förvaltningsrättens bedömning att det föreligger omsorgsbrister i flickans hemmiljö. Kammarrätten konstaterar samtidigt att ”förutsättningarna i flera viktiga avseenden förändrats” sedan förvaltningsrättens prövning. Framför allt betonar kammarrätten att kvinnan uppvisat en "stabilt positiv utveckling" sedan utskrivningen från inneliggande vård och att hennes samtycke till flickans vårdbehov förtjänar tilltro. Kammarrätten upphäver därmed förvaltningsrättens dom och avslår nämndens ansökan om att flickan ska beredas vård enligt LVU. Kammarrättsrådet förklarar sig dock skiljaktig och anför att det saknas medicinskt underlag som visar hur kvinnans mående ser ut för närvarande, och som ger stöd för att kvinnans samtycke verkligen är tillförlitligt över tid. Kammarrättsrådet anser därför att det ännu är för tidigt att låta vården övergå i frivillig form och att kvinnans överklagande därmed ska avslås.
Kammarrätten i Göteborg 3917-18 - Beredande av vård av unga
Förvaltningsrätt, Tvångsvård m.m., Vårdnad, umgänge och boende
 
 
SL vinner biljettvist mot resenär - tilläggsavgift trots att spärrar öppnats för reskort med alltför lågt saldo
Kollektivtrafiksbolaget SL väckte i Södertörns tingsrätt talan mot en man, som åkt tunnelbana i Stockholm utan giltig biljett. Mannen hade skannat sitt SL-kort med så kallad reskassa i spärrarna och dessa hade öppnats. Spärrarna hade sedan pipit när mannen passerade – utan att han gick tillbaka – och vid en biljettkontroll lite senare upptäcktes att han inte hade någon giltig biljett eftersom reskassan på kortet inte räckte för resan. En tilläggsavgift på 1 560 kronor hade då utfärdats. Tingsrätten ogillade dock SL:s käromål. Mannens avsaknad av giltig biljett ansågs nämligen ursäktlig – eftersom spärrarna hade öppnats när han skannade SL-kortet. Tingsrätten menade att det inte är ”orimligt att man som resenär tror att man köpt i vart fall den billigaste biljetten när man scannar ett kort avsett för reskassa och spärrarna öppnar sig”. Då det inte gjorts gällande att mannen skulle ha behövt köpa annat än den billigaste biljetten för att företa resan, ansåg tingsrätten att mannen gjort vad som kan krävas för att försäkra sig om att han hade en giltig biljett. Käromålet ogillades därför. SL överklagade till Svea hovrätt, som nu bifaller yrkandet och förpliktigar mannen att betala tilläggsavgiften. Mannen har inte ens påstått att han vidtagit någon åtgärd för att kontrollera saldot på SL-kortet innan han påbörjade resan, konstaterar hovrätten. Han har heller inte gått tillbaka trots att spärrarna pipit. Visserligen öppnade sig spärrarna trots att han endast hade några kronor kvar på reskassan — men hovrätten konstaterar att SL förklarat att kort med reskassa också har en funktion som medför att spärrarna kan öppnas även om det inte finns pengar på kortet. Hovrätten menar att en resenär som reser med ett SL-kort med reskassa bör känna till vilket belopp kortet senast laddades med, och dessutom ha en uppfattning om i vilken omfattning kortet sedan dess har använts. Dessutom, erinrar hovrätten, finns det flera sätt att kontrollera saldot på ett SL-kort, bland annat genom att skanna kortet i en biljettautomat. Hovrätten anser därför att mannens avsaknad av biljett inte är ursäktlig, och han tvingas nu betala avgiften. En rådman är dock skiljaktig i avgörandet och vill fastställa tingsrättens dom.
Svea hovrätt FT 2006-18 - Fordran
Avtalsrätt, Infrastruktur, Konsumenträtt
 
 
Kvinna skrek könsord till granne - nu förverkas hyresrätten
Efter upprepade störningar från hyresgästens sida sa hyresvärden upp hyresavtalet avseende en tvårumslägenhet i Hägersten och hänsköt förlängningstvisten till Hyresnämnden i Stockholm. Kvinnan hade hyrt lägenheten sedan 1995 och hyresvärden angav som grund för uppsägningen att kvinnan ”under många år stört i fastigheten”. Värden anförde att kvinnan sedan hösten 2016 riktat dessa störningar personligt mot en granne och hennes familj. Störningarna uppgavs bestå i ”gap, skrik och kränkande okvädningsord”. Av utredningen framkom bland annat att grannen gjort en polisanmälan mot kvinnan. Kvinnan motsatte sig uppsägningen och menade att det i stället var hon som under en längre tid blivit störd av en granne. Enligt kvinnan har störningarna bestått av ”barnspring, bankningar och av barn som leker sent på kvällarna”. Dessa störningar har enligt kvinnan påverkat hennes hälsa och arbete negativt. Hyresnämnden gick dock på hyresvärdens linje och konstaterade att det genom bland annat vittnesuppgifter var visat att kvinnan uppträtt störande i fastigheten på ett sätt som inte ska behöva tålas. Hyresrätten ansågs därmed vara förverkad och hyresvärdens upphörsyrkande bifölls. Kvinnan överklagade till Svea hovrätt och förnekade att hon uttryckt sig på det sätt som hyresvärden påstått eller på annat sätt uppträtt störande. Hovrätten uttalar att det visserligen är visat att kvinnan blivit störd av bland annat barnskrik från grannens lägenhet. Rätten anser dock att det faktum att det låter mer från ett hushåll med två mindre barn än i många andra hushåll ”är att förvänta och något som man normalt får tåla”. Hovrätten konstaterar att det är visat att kvinnan använt ”ett grovt språkbruk med könsord och andra kränkande tillmälen”. Eftersom kvinnan inte upphört med störningarna, trots rättelseanmodan, anser hovrätten att störningarna inte kan anses ha varit av ringa betydelse. Rätten instämmer därför i hyresnämndens bedömning och slår fast att hyresrätten är förverkad. Kvinnan är därmed skyldig att flytta genast.
Svea hovrätt Avdelning 2 ÖH 1655-18 - Förlängning av hyresavtal
Bostadshyra - förlängning, Övrig straffrätt
 
 
Hyresgäst uteblev från sammanträde - förlorar ”komplementbostad” i Göteborg
En hyresvärd sa upp hyresavtalet beträffande en enrumslägenhet i Göteborg till upphörande i december 2017, och hänsköt förlängningstvisten till Hyresnämnden i Göteborg. Värden angav som grund för uppsägningen att hyresgästen har sin permanenta bostad i Sundbyberg och att han hyrt lägenheten i Göteborg som komplementbostad – vilket enligt värden innebär att han inte har ett skyddsvärt behov av densamma. Mannen motsatte sig uppsägningen och invände att hans behov av lägenheten är ”exakt samma” som när han fick godkänt att hyra den som komplementbostad. Eftersom mannen inte inställde sig till hyresnämndens sammanträde och inte heller åberopade någon bevisning till stöd för sin inställning, konstaterade nämnden att det inte var visat att lägenheten utgör en nödvändig komplementbostad för honom. Nämnden ansåg därför att det inte var oskäligt mot mannen att hyresavtalet upphör, och hyresvärdens upphörsyrkande bifölls därmed. Mannen överklagade beslutet till Svea hovrätt och anförde att han inte mottagit någon kallelse till hyresnämndens sammanträde. Hovrätten finner dock att det är visat att kallelsen till sammanträdet skickades till mannens folkbokföringsadress, med ett efterföljande kontrollmeddelande närmast följande arbetsdag. I frågan om förlängningstvisten konstaterar hovrätten att mannen inte heller i hovrätten gett in någon utredning till stöd för sina påståenden. Hovrätten finner därför att det inte är visat att mannen har ett skyddsvärt behov av lägenheten och hans överklagande avslås därför. Mannen är därmed skyldig att flytta genast.
Svea hovrätt Avdelning 2 ÖH 4016-18 - Förlängning av hyresavtal
Bostadshyra - förlängning
 
 
Unga köpare har rätt att bli medlemmar i BRF för "+55" - stadgar inte tillräckligt klara
Ett gift par i 30-årsåldern köpte under 2017 en bostadsrättslägenhet på drygt 90 kvadratmeter i en nybyggd fastighet i Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. Paret ansökte kort efter köpet om medlemskap i föreningen, men fick avslag. Föreningen hade inga synpunkter på makarna som personer, men hänvisade till att stadgarna föreskriver att minst en make eller sambo per hushåll ska ha fyllt 55 år. Byggherren JM hade också tidigare marknadsfört föreningen som en ”+55-förening”. Paret vände sig till Hyresnämnden i Stockholm och krävde att föreningen skulle tvingas att godta dem som medlemmar. De ansåg att villkoret om särskild ålder var oskäligt och diskriminerande. De pekade även på att stadgarna endast föreskriver att ”… till medlem får i första hand antagas fysisk person som fyllt 55 år” – något som inte kunde jämställas med ett obligatoriskt krav. Hyresnämnden ansåg att bestämmelsen i stadgarna var tillräckligt tydlig och att man kunde utläsa att det finns en nedre åldersgräns på 55 år för medlemskap i föreningen. Att sätta en nedre åldersgräns på 55 år för ett ”seniorboende” kunde enligt nämnden – som bland annat hänvisade till förarbetsuttalanden – samtidigt inte anses diskriminerande. Villkoret i stadgarna kunde inte heller vare sig med hänsyn till innehåll eller i övrigt anses oskäligt och det saknade betydelse att föreningen tidigare gjort undantag från kravet i enskilda fall. Makarnas ansökan avslogs därför. Svea hovrätt ändar nu hyresnämndens beslut och beviljar makarna medlemskap i föreningen – och ålägger densamma att ersätta makarnas rättegångskostnad. Hovrätten bekräftar i och för sig att det går bra att i stadgarna kräva till exempel permanentboende, medlemskap i viss förening eller viss uppnådd ålder utan att detta är diskriminerande. Föreningen kan därför kräva att den som söker medlemskap har fyllt 55 år. Villkoret i stadgarna har dock formulerats på följande vis: ”Till medlem får i första hand antagas fysisk person som fyllt 55 år”. Denna formulering kan inte anses utesluta medlemskap för även yngre personer, utan det blir upp till föreningen att avgöra om medlemskap ska beviljas – något som ligger i linje med att föreningen historiskt också gjort undantag från regeln. Med tanke på det ”skönsmässigt” formulerade villkoret har det enligt hovrätten saknats stöd för föreningen att neka makarna medlemskap, slår hovrätten fast.
Svea hovrätt Avdelning 2 ÖH 11080-17 - Medlemskap i bostadsrättsförening
Associationsrätt - övrig, Bostadsrätt, Diskriminering
 

Rattfylleriåtal ogillas - inte uteslutet att någon annan än mannen på olycksplatsen körde fyrhjulingen

Åklagaren väckte åtal vid Gävle tingsrätt mot en idag 62-årig man för grovt rattfylleri i samband med en fyrhjulingsolycka i maj 2017. Enligt åklagarens gärningsbeskrivning ska mannen ha kört fyrhjulingen berusad. Av utredningen framgår att ett vittne larmade polis och räddningstjänst, och att mannen låg svårt skadad på marken när räddningstjänsten kom fram. På marken låg även en omkullkörd fyrhjuling samt mannens sko och hjälm. I samband med att mannen fördes till sjukhus togs blodprov som visade att han hade 1,94 promille alkohol i blodet. Mannen har medgett att fyrhjulingen var hans, men förnekar brott. Vittnet som larmade SOS har uppgett att han precis klivit upp på morgonen när han hörde hur det ”skramlade till ute på vägen”. Han såg fyrhjulingen ligga vid vägen och när han sprang ut på vägen hittade han mannen liggandes några meter från fyrhjulingen. Vittnet uppgav att det inte fanns någon annan människa i närheten. Tingsrätten uttalade att mycket talar för att det var mannen som körde fyrhjulingen när den välte, men att det inte finns någon som faktiskt har bevittnat detta. Det kunde enligt tingsrätten inte uteslutas att någon annan körde och att mannen satt baktill. Vittnet uppskattar att det tog ungefär tre minuter för honom att ta sig ut till vägen från det att han såg fyrhjulingen från fönstret, vilket tingsrätten menade är ”tillräckligt lång tid för att en eventuell annan förare skulle ha hunnit avlägsna sig från platsen”. Tingsrätten ogillade därför åtalet. Åklagaren överklagade till Hovrätten för Nedre Norrland, som dock fastställer underinstansens dom.
Hovrätten för Nedre Norrland B 27-18 - Grovt rattfylleri
Brott mot samhället, Trafikbrott

 
TR får nobben av HD - behövs inget ”hissavgörande” om trafikskadeersättning
En lastbilschaufför ådrog sig i februari 2013 vissa skador i samband med en arbetsplatsolycka. Chauffören hade befunnit sig hos en kund för att lämna av gods och ställt sig uppe på gods på lastbilsflaket för att ombesörja att kundens personal lastade av rätt gods. I samband med detta föll chauffören av lastbilsflaket – cirka 1,7–2,0 meter – och landade på ansiktet med hela kroppstyngden över sig. Motorn på lastbilen stod vid tillfället på tomgång, eftersom det var minusgrader utomhus och kallt i ”lastbilsskåpet”. Länsförsäkringar motsatte sig att betala ut trafikskadeersättning för skadorna. Försäkringsbolaget gjorde ingen bedömning av huruvida en personskada uppstått i samband med fallet, utan nöjde sig med att konstatera att lastbilen inte befunnit sig i trafik och att skadan under alla omständigheter inte innebar ”något förverkligande av en sådan typisk trafikrisk som fordonstrafik innebär”. Även om Länsförsäkringar var ansvarig försäkringsgivare för lastbilen ansåg man sig därför inte tvungen att betala ut trafikskadeersättning. Halmstads tingsrätt beslutade med parternas samtycke att begära ett så kallat hissavgörande från Högsta domstolen, HD, för att få klarhet i om fallskadan hade uppkommit ”i följd av trafik med motordrivet fordon i den mening som avses i trafikskadelagen”. HD anser dock inte att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att pröva hissfrågan och beslutar nu därför att inte meddela prövningstillstånd i målet. Tvisten får alltså avgöras i tingsrätten utan vägledning från HD.
Högsta domstolen Ö 3215-18 - Trafikskadeersättning
Civilprocess, Försäkringsrätt

 
Inget försörjningsstöd för psykiskt sjuk bostadsrättsinnehavare - HFD nekar PT
Rinkeby-Kista stadsdelsnämnd i Stockholms stad beslutade våren 2017 att avslå en mans ansökningar om bistånd för januari och februari månad med motiveringen att mannen har en bostadsrätt med ett värde på två miljoner kronor. Eftersom alla möjligheter till självförsörjning inte var uttömda nekades mannen bistånd. Mannen ansåg å sin sida att nämnden inte tagit hänsyn till att han då inte skulle ha någonstans att bo, i och med att han inte står i någon bostadskö, samt att det skulle vara ”förödande” för hans psykiska hälsa att behöva flytta från sin familj. Mot bakgrund bland annat av läkarutlåtanden om mannens psykiska ohälsa och hur förödande det hade varit för honom att flytta från sitt nuvarande boende ansåg Förvaltningsrätten i Stockholm att det vore oskäligt mot honom att avslå hans ansökningar om ekonomiskt bistånd. Nämnden överklagade dock förvaltningsrättens angörande och menade att mannen med en försäljningsvinst på 1,3 miljoner kronor skulle kunna köpa en annan mindre lägenhet i Stockholms ytterområden eller i en annan kommun och ändå ha pengar kvar att leva på. På så sätt skulle han enligt nämnden heller inte behöva bryta upp från sitt sociala nätverk. Enligt nämnden kunde andrahandsuthyrning vara ett alternativ. Kammarrätten i Stockholm konstaterade senare att mannen hade ett behov av bistånd som inte kunde anses som kortvarigt och att han fått ”skäligt rådrum” för att sälja sin lägenhet. Enligt kammarrätten hade mannen inte heller visat att en försäljning skulle innebära ”oskäliga sociala konsekvenser” även om det skulle innebära en negativ påverkan på hans sociala situation och för hans psykiska ohälsa. Mot bakgrund av det ansåg kammarrätten att mannens bostadsrätt skulle anses utgöra en realiserbar tillgång vid beräkningen av försörjningsstöd. Överklagandet bifölls därför och nämndens beslut fastställdes. Högsta förvaltningsdomstolen beslutar nu att inte meddela prövningstillstånd i målet. Kammarrättens dom står därmed fast.
Högsta förvaltningsdomstolen 131-18 - Bistånd enligt socialtjänstlagen; fråga om prövningstillstånd
Bostadsrätt, Hälso- och sjukvårdsrätt, Socialförsäkring, Socialrätt

 
Inget anstånd i HFD för pilot som fått flygcertifikat återkallat efter psykiatrisk diagnos
Transportstyrelsen beslutade i januari 2016 att återkalla en mans trafikflygarcertifikat på grund av att han enligt myndigheten inte längre uppfyllde de medicinska kraven för att få vara pilot. Enligt sjukvårdens journalhandlingar hade mannen blivit diagnostiserad med bipolär sjukdom, också kallat manodepressiv sjukdom. Enligt journalen hade mannen haft självdestruktiva tankar och behandlats med antipsykotiska läkemedel ”vars biverkningar är helt oacceptabla ur flygsäkerhetssynpunkt”, menade Transportstyrelsen. Att mannen lämnat in journalkopior från psykiatriker och psykolog i Sverige som inte ansett sig kunna bekräfta diagnosen, hade enligt myndigheten ingen betydelse eftersom ”den välformulerade finländska journalen” enligt myndigheten skulle ”tillmätas största vikt med tanke på de flygsäkerhetsrisker som en manodepressiv sjukdom innebär”. Både sjukdomen och behandlingen var för sig innebar enligt Transportstyrelsen ett hinder för ”alla former av flygcertifikat”. Mannen överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Linköping. Förvaltningsrätten ansåg dock inte att vad mannen åberopat om oeniga medicinska experter ”försvagar” Transportstyrelsens utredning så att myndigheten inte ska anses ha uppfyllt sin bevisbörda gällande mannens olämplighet. Vid en sammantagen bedömning ansåg domstolen att Transportstyrelsen haft skäl att återkalla flygcertifikatet, och överklagandet avslogs. Kammarrätten i Jönköping anslöt sig senare till förvaltningsrättens bedömning och ansåg inte att de ytterligare sakkunnigutlåtanden och medicinska underlag som mannen åberopat i kammarrätten utgjorde skäl för att frångå bedömningen att mannen inte uppfyller kraven för att få inneha certifikatet i fråga. Överklagandet avslogs därför. Mannen har sedan överklagat även till Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, och begärt att få anstånd till och med den 1 mars 2019 för att vänta in ett finskt myndighetsbeslut. HFD avslår dock mannens begäran och understryker att han har till och med den 12 oktober 2018 på sig att slutföra sin talan inför domstolens bedömning i fråga om prövningstillstånd.
Högsta förvaltningsdomstolen 4779-18 - Luftfart; fråga om anstånd
Förvaltningsprocess, Förvaltningsrätt, Infrastruktur, Legitimations- och disciplinärenden, Trafik och fordon

 
Sjuksköterska vinner i HFD - ska få partiell graviditetspenning även för dagar då hon kan arbeta
Förvaltningsrätten i Linköping ändrade ett tidigare beslut från Försäkringskassan och beviljade en kvinna en fjärdedels graviditetspenning för en femveckorsperiod i början av 2017. Kvinnan är sjuksköterska och hade under slutet av sin graviditet två olika arbetsplatser under samma arbetsgivare. Kvinnan arbetade till 75 procent på ett serviceboende och detta gick bra att kombinera med graviditeten. 25 procent av hennes arbetstid var dock förlagd i hemsjukvården, och där kunde hon inte utföra sina arbetsuppgifter, göra andra uppgifter eller bli omplacerad. Kvinnan ville få rätt till hel graviditetspenning de dagar hon inte kan jobba, vilket alltså motsvarade en fjärdedel av hennes totala arbetstid. Den som är gravid har rätt till graviditetspenning om graviditeten sätter ned arbetsförmågan med minst en fjärdedel och omplacering till mindre ansträngande arbete inte är möjlig. Försäkringskassan ansåg att kvinnan för att vara berättigad till en fjärdedels graviditetspenning under perioden skulle ha förkortat sin arbetstid varje arbetsdag, på samma sätt som gäller för sjukpenning. Förvaltningsrätten betonade dock att det i mål om sjukpenning enligt praxis kan göras undantag om arbetstidsförläggningen i fråga ”syftar till att ta till vara den arbetsförmåga som den försäkrade har och är medicinskt motiverad”. Motsvarande princip borde även kunna tillämpas på graviditetspenning och enligt förvaltningsrätten fick man se det som att kvinnans arbetsförmåga var helt nedsatt de dagar då hon inte kunde utföra arbete inom hemtjänsten. Hon hade därför rätt till en fjärdedels graviditetspenning under perioden, motsvarande 25 procent av arbetstiden. Kammarrätten i Jönköping pekade senare på att arbetsuppgifterna inom hemsjukvården ostridigt var medicinskt olämpliga för kvinnan och att hennes arbetsförmåga också ostridigt hade tagits till vara genom arbetstidsförläggningen. Domstolen delade också förvaltningsrättens synsätt och avslog därför överklagandet. Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, konstaterar nu att det avgörande är om kvinnan faktiskt behöver vara ledig från visst arbete på grund av graviditeten. Rätten till ersättning ska bestämmas utifrån den faktiska nedsättningen av arbetsförmågan under en viss period oavsett hur arbetsuppgifterna fördelar sig över veckans arbetsdagar. Att en kvinna bara behöver reducera sin arbetstid vissa dagar ska inte inverka på den sammanlagda ersättningens storlek, utan hon har då rätt till ersättning för samtliga dagar, slår HFD fast.
Högsta förvaltningsdomstolen 7478-17 - Graviditetspenning
Hälso- och sjukvårdsrätt, Socialrätt, Övrig arbetsrätt

 
97-åring vinner mot kommunen - får insatser hemma i stället för äldreboendeflytt
Socialnämnden i Höörs kommun avslog en 97-årig kvinnas ansökan om bistånd i det egna hemmet. Ansökan omfattade bland annat måltidsstöd, hygien, städning var tredje vecka och fortsatt trygghetslarm. Som grund för beslutet angav nämnden att kvinnan har ”omfattande behov” och därför bäst tillförsäkras en skälig levnadsnivå på ett särskilt boende, samt att ”[s]ärskilt boende bedöms vara det mest ekonomiskt fördelaktiga alternativet för kommunen”. Kvinnan överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Malmö och begärde interimistiskt förordnande. Hon anförde bland annat att hon inte skulle må bra av eller överleva en flytt samt att det humana vore att låta henne behålla befintliga insatser i nuvarande bostad. Förvaltningsrätten konstaterade att det inte finns något ”konkret erbjudande om plats” på ett korttidsboende, och att kvinnan inte heller erbjudits en plats på ett särskilt boende. Kvinnans överklagande bifölls därför och förvaltningsrätten förklarade att hon har rätt till bistånd för sin livsföring i övrigt. Nämnden överklagade till Kammarrätten i Göteborg och vidhöll sin tidigare inställning samt anförde att kvinnan kunde erbjudas plats på ett korttidsboende ”relativt omgående”. Kammarrätten konstaterar att både bistånd i form av särskilt boende och insatser i det egna hemmet är ”insatser som är lämpliga i och för sig”. Angående kostnadsfrågan uttalar domstolen att nämnden inte presenterat några beräkningar som visar att kostnaden för särskilt boende skulle vara väsentligt lägre än kostnaden för insatser i hemmet. Kammarrätten slår därför fast att det saknas anledning att frångå kvinnans önskemål om insatser i det egna hemmet, och socialnämndens överklagande avslås därmed.
Kammarrätten i Göteborg 3030-18 - Bistånd
Förvaltningsrätt, Hälso- och sjukvårdsrätt, Socialrätt

 
”Socialt isolerad” kvinna med utvecklingsstörning nekas kontaktperson - men KamR är oenig
Stadsdelsnämnden Örgryte-Härlanda avslog i juni 2017 en kvinnas ansökan om kontaktperson enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Kvinnan, som bland annat har en lindrig psykisk utvecklingsstörning, hade tidigare varit beviljad insats i form av biträde av kontaktperson fram till maj 2017. Nämnden angav som grund för sitt beslut att kvinnan är tillförsäkrad goda levnadsvillkor genom andra insatser så som bostad med särskild service och daglig verksamhet. Kvinnan överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Göteborg och anförde bland annat att det endast finns en stående aktivitet på boendet varje vecka och att hon i övrigt känner sig isolerad i sin lägenhet. Förvaltningsrätten konstaterade att utgångspunkten är att kvinnan ska få behovet av kultur- och fritidsaktiviteter tillgodosett genom det särskilda boendet. När det inte sker kan andra insatser enligt LSS utgå. Av utredningen framgår det att kvinnan har ett mycket begränsat socialt umgänge och att hon sällan får ägna sig åt sina intressen, så som musik. Förvaltningsrätten ansåg vid en samlad bedömning att kvinnan inte i tillräcklig grad genom boendet får möjlighet till fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter som hon är intresserad av. Domstolen beslutade därför att kvinnan har rätt till insatsen kontaktperson för att hon ska vara tillförsäkrad goda levnadsvillkor. Kvinnans överklagande bifölls därmed. Nämnden överklagade till Kammarrätten i Göteborg och anförde bland annat att kvinnan är beviljad daglig verksamhet fem dagar i veckan samt att det i insatsen bostad med särskild service ingår fritids- och kulturverksamhet. Ett par tillfällen i veckan blir kvinnan också erbjuden enskilda promenader, gymnastik och simning. Kammarrätten anser, till skillnad från förvaltningsrätten, att kvinnan genom befintliga resurser och insatser är tillförsäkrad goda levnadsvillkor. Kammarrätten anser därför inte att kvinnan har behov av en kompletterande insats genom kontaktperson, och upphäver därför förvaltningsrättens dom samt fastställer nämndens beslut. Ett kammarrättsråd förklarar sig dock skiljaktig och menar att kvinnan ”endast till liten del får sitt behov av sociala kontakter tillgodosett” genom insatserna på boendet. Kammarrättsrådet anser därför att kvinnan ska få rätt till biträde av kontaktperson.
Kammarrätten i Göteborg 2716-18 - Kontaktperson
Förvaltningsrätt, Hälso- och sjukvårdsrätt, Socialrätt

 
Offentligt biträde får höjd ersättning i KamR - trots att tidsåtgång för möten inte framstår som rimlig
Ett ombud yrkade i Kammarrätten i Göteborg att han skulle tillerkännas ytterligare ersättning för sitt arbete som offentligt biträde. Ombudet anförde bland annat att Förvaltningsrätten i Malmö bestämt ersättningen skönsmässigt trots att hans kostnadsräkning är "utförligt specificerad". Enligt kostnadsräkningen rör det sig om knappt tio timmars arbete, och ombudet har därutöver yrkat ersättning för 16,5 timmar. Kammarrätten uttalar att utredningen i målet, som rör beredande av vård enligt lagen om vård av unga, visserligen varit omfattande. Domstolen konstaterar dock att kostnadsräkningen även upptar flera poster för möten med huvudmannen och förberedelsearbete inför dessa möten. Kammarrätten uttalar att den redovisade tidsåtgången för detta inte framstår som rimlig. Vid en sammantagen bedömning anser kammarrätten ändå att ombudet ska tillerkännas ersättning för ytterligare 4,5 timmars arbete.
Kammarrätten i Göteborg 3121-18 - Ersättning till offentligt biträde
Advokat, Civilprocess

 
Familj bodde utomlands - mamman tvingas betala tillbaka bidrag
Försäkringskassan beslutade i januari 2017 att en kvinna skulle återbetala knappt 110 000 kronor avseende barnbidrag, flerbarnstillägg och föräldrapenning. Grunden för beslutet var att kvinnan ska ha flyttat med sina barn till Libanon i juni 2009. Kvinnan överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Göteborg. Hon anförde att familjen åkte till Libanon på semester i juni 2009, men att de sedermera bestämde sig för att stanna och att hon därför begärde utvandring från Sverige i maj 2010. Vidare framhöll kvinnan att möjligheten att betala tillbaka pengarna är ”obefintlig” eftersom hon saknar arbete och pengar. Förvaltningsrätten ansåg att Försäkringskassan hade anfört omständigheter som vid en sammantagen bedömning ger anledning att anta att familjen inte haft sin egentliga hemvist i Sverige under den aktuella perioden. Domstolen uttalade också att kvinnans egen förklaring till dessa omständigheter ”framstår som mindre sannolik”. Rätten konstaterade samtidigt att kvinnan, genom att inte anmäla de rätta förhållandena, har orsakat att bidragen betalats ut felaktigt och hon ”borde också skäligen ha insett att rätten till ersättning upphört när hon bosatt sig utomlands”. Domstolen fastställde därmed Försäkringskassans beslut om återbetalningsskyldighet och meddelade att det inte fanns skäl för eftergift. Kvinnan överklagade till Kammarrätten i Göteborg, som nu delvis bifaller överklagandet. Kammarrätten konstaterar att det genom utredningen är visat att kvinnan hyrt ut sin lägenhet i Upplands Väsby i september 2009, och att hon då var på plats och signerade kontraktet. Hon har också själv uppgett att hon besökte en skola med sin son samma månad. Kammarrätten finner därför att det är visat att kvinnan i vart fall från och med oktober 2009 skulle vistas i Libanon för en tid som kunde antas överstiga ett år. Domstolen slår därmed fast att kvinnan efter detta datum inte haft rätt till barnbidrag, flerbarnstillägg eller föräldrapenning. Kammarrätten instämmer i underinstansens bedömning om att det saknas skäl för att medge eftergift, och domstolen hänskjuter därför beräkningen av återkravets nya belopp till Försäkringskassan.
Kammarrätten i Göteborg 1456-18 - Återbetalning av barnbidrag m.m.
Folkbokföring, namnfrågor m.m., Förvaltningsrätt, Socialförsäkring, Socialrätt, Underhåll

 
Fackligt skyddsombud får rätt - ska göras noggrannare sekretessprövning av handling rörande ”allvarlig händelse" på HVB-hem
En kvinna framställde en begäran hos socialnämnden i Karlskrona kommun om att, i egenskap av fackligt skyddsombud, få ta del av en utredning avseende en arbetsmiljöhändelse på ett HVB-hem. Socialnämnden beslutade att lämna ut utredningen, men maskerade stora delar av innehållet med hänvisning till att uppgifterna omfattades av sekretess enligt 39 kap. 1 § och 26 kap. 1 § offentlighet- och sekretesslagen, OSL. Nämnden framhöll också att 10 kap. 11 § OSL – som stadgar att sekretess enligt 39 kap. 1 § OSL inte hindrar att en myndighet fullgör vad som är föreskrivet i lag om skyldighet att lämna information till skyddsombud – inte var tillämplig eftersom personalärendet som utredningen hänförde sig till var avslutat och den anställde inte längre arbetade kvar inom socialförvaltningen. Kvinnan överklagade beslutet till Kammarrätten i Jönköping, där hon påpekade att handlingen var ”så kraftigt maskerad” att det inte gick att utläsa vad händelsen hade handlat om. Hon framhöll att det var viktigt att hon, i egenskap av facklig företrädare, fick ta del av utredningen i sin helhet eftersom händelsen ”påverkar skyddsarbetet i kommunen”. Kammarrätten konstaterar nu att uppgifterna i utredningen inte kan sekretessbeläggas med stöd av 26 kap. 1 § OSL, eftersom utredningen har genomförts av socialförvaltningen i egenskap av arbetsgivare. Handlingen har däremot kunnat maskeras med stöd av 39 kap. 1 § OSL, då det varit fråga om personalsocial verksamhet. Sekretess gäller därmed för enskildas personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan men för den enskilde. Kammarrätten menar dock att det inte framgår av beslutet vilka delar av utredningen som har maskerats med stöd av 39 kap. 1 § OSL. Nämnden har också haft fel i sitt påstående om att 10 kap. 11 § OSL inte varit tillämplig, eftersom det faktum att personalärendet är avslutat inte i sig kan innebära att socialnämnden inte längre har en lagstadgad skyldighet att lämna ut handlingar till skyddsombud. Kammarrätten upphäver mot bakgrund av detta nämndens beslut och återförvisar ärendet till socialnämnden för ny handläggning.
Kammarrätten i Jönköping 1372-18 - Rätt att ta del av allmän handling
Förvaltningsrätt, Hälso- och sjukvårdsrätt, Offentlighet och sekretess, Personuppgifter och integritet, Socialrätt

 
Flicka med autism medges assistansersättning - behöver aktiv tillsyn och hjälp med kommunikation
Försäkringskassan beslutade i augusti 2016 att inte bevilja en idag 15-årig flicka assistansersättning. Flickan – som bland annat lider av autism, kommunikationssvårigheter, aggressioner och epilepsi – hade begärt ersättning för personlig assistans med 106 timmar per vecka. Försäkringskassan ansåg dock att flickans behov av hjälp för att klara sina grundläggande behov endast uppgick till tre och en halv timme per vecka, innebärande att hon inte har rätt till assistansersättning. Flickan överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Växjö, som konstaterade att det var "svårt att med säkerhet bedöma omfattningen och arten" av hennes kommunikationssvårigheter utifrån det medicinska underlaget, då det delvis innehöll motstridiga uppgifter. Utredningen i målet ansågs visserligen ge stöd för att flickan var i behov av tillsyn, men eftersom utredningen inte bedömdes "ge tillräckligt stöd" för att flickans kommunikationssvårigheter var av sådant kvalificerat slag att det krävdes "ingående kunskaper om henne och hennes funktionsnedsättning" för att kommunikation med andra skulle vara möjlig, avslogs flickans talan. Nu gör Kammarrätten i Jönköping dock en annan bedömning. Kammarrätten konstaterar utifrån ett läkarutlåtande att flickan är "kraftigt präglad av autism" som "innefattar en uttalad impulsivitet och utåtagerande läggning". Hon är "i alla aktiviteter en risk för sig själv och andra på grund av kombinationen uttalad impulsivitet och avsaknad av förståelse för konsekvenser". Hon har också ett självskadebeteende som yttrar sig genom att hon bland annat slår sig själv i huvudet och dunkar huvudet i väggen. Kammarrätten finner mot bakgrund av detta att utredningen ger stöd för att flickans behov av aktiv tillsyn förutsätter ingående kunskaper om henne. Flickan anses därmed ha behov av assistans med mer än 20 timmar per vecka för att klara sina grundläggande behov. Hon har därför rätt till assistansersättning, bedömer kammarrätten. Målet överlämnas till Försäkringskassan för närmare utredning av antalet assistanstimmar som ska beviljas.
Kammarrätten i Jönköping 1310-17 - Assistansersättning
Förvaltningsrätt, Hälso- och sjukvårdsrätt, Socialförsäkring, Socialrätt

 
Förvarade ammunition i badrummet och pluggat vapen i vardagsrummet - vapenlicens återkallas
Polismyndigheten återkallade en idag 45-årig mans tillstånd att inneha skjutvapen och ammunition, efter att det uppdagats att han bland annat lämnat sin bostad med ytterdörren olåst samt låtit personer vistas i bostaden när han inte var hemma. Det framgår av utredningen att mannen förvarade ett pluggat vapen i vardagsrummet och en större mängd ammunition i en plasthink i badrummet samt i ett olåst skåp i entrén. Enligt polismyndigheten hade förvaringen skett i strid med vapenlagen och tillståndet återkallades därför. 45-åringen överklagade till Förvaltningsrätten i Växjö och yrkade att beslutet skulle upphävas. Mannen anförde bland annat att det var ”en serie olyckliga omständigheter som ledde till att han blev tvungen att ge sig iväg”. Mannen hann därför, enligt egen uppgift, inte ta hand om ammunitionen på rätt sätt. Det pluggade vapnet kräver däremot, enligt mannen, inte förvaring i ett godkänt säkerhetsskåp. Förvaltningsrätten konstaterade att vapnet enligt vapenregistret är obrukbart, och att mannens förvaring av detta inte utgör en grund för återkallelse av tillståndet. Domstolen ansåg dock att ammunitionen förvarats så bristfälligt att det fanns risk att någon obehörig skulle komma åt den, och att mannen därigenom visat sig olämplig att inneha skjutvapen med tillhörande ammunition. Mannens överklagande avslogs därför. Han överklagade till Kammarrätten i Jönköping, som gör samma bedömning som förvaltningsrätten i frågan om förvaringen av ammunitionen. Kammarrätten anser dock, till skillnad från förvaltningsrätten, att även förvaringen av det pluggade vapnet strider mot vapenlagen. Domstolen konstaterar att det anges i förarbetena till den aktuella bestämmelsen att det bör vara tillräckligt att obrukbara vapen förvaras ”på ett sådant sätt att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt dem, dvs. under säkert lås eller på annat betryggande sätt”. Kammarrätten anser mot bakgrund av detta att det pluggade vapnet inte har förvarats på ett betryggande sätt i enlighet med gällande lagstiftning. Kammarrätten avslår därmed mannens överklagande och fastställer polismyndighetens beslut om återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen och ammunition.
Kammarrätten i Jönköping 86-18 - Återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen och ammunition enligt vapenlagen
Förvaltningsrätt, Jakt och fiske, Ordning och säkerhet, Tillstånd och tillsyn

 
Påförs radio- och tv-avgift trots invändning om att tv:n var trasig
Kammarrätten i Sundsvall ändrar en tidigare dom från Förvaltningsrätten i Luleå, där en kvinna befriats från att betala radio- och tv-avgift för att hennes tv varit trasig. När Radiotjänst i Kiruna utförde ett kontrollbesök i kvinnans bostad i oktober 2017 var hennes bror, som bor utomlands, på tillfälligt besök. Brodern uppgav att det fanns en tv i hushållet och skrev under anmälningsblanketten. Kvinnan överklagade beslutet om avgiftsskyldighet till förvaltningsrätten, och anförde att brodern inte visste att ”den tv de haft var sönder och slängd”. Vidare anförde kvinnan att barnen i familjen ser dåligt, och att de därför inte har någon tv, radio eller dator hemma. Domstolen konstaterade att kvinnans uppgift om att hennes bror var på besök framstår som trovärdig och att det inte framgår av utredningen om kontrollanten har sett en tv i bostaden. Enligt domstolen talade dessa omständigheter emot att någon i kvinnans hushåll har medgett ett tv-innehav och hennes överklagande bifölls därför. Radiotjänst i Kiruna överklagade till kammarrätten och anförde att kvinnan uppgett att det fanns en trasig tv i hushållet. Först i december 2017 ska kvinnan skriftligen ha meddelat att hon inte har en tv. Kammarrätten konstaterar att kvinnan har medgett att det fanns en tv i hushållet vid tidpunkten för kontrollbesöket och att det inte har visats att den var ”varaktigt obrukbar på ett sådant sätt att avgiftsskyldighet för tv-innehavet inte skulle ha påförts”. Domstolen bifaller därför överklagandet och fastställer att kvinnan är skyldig att betala radio- och tv-avgift fram till det att hon anmälde att hon inte hade kvar någon tv, i december 2017.
Kammarrätten i Sundsvall 1756-18 - Radio- och tv-avgift
Förvaltningsrätt, Tillstånd och tillsyn, Övrig offentlig rätt

 
Telefonförsäljare tvingas informera tydligare om ångerrätten - 250 000 kronor i vitesföreläggande
Patent- och marknadsdomstolen, PMD, ålägger ett bolag och dess företrädare att vid vite om 250 000 kronor informera konsumenterna om ångerrätten på ett tydligare sätt. Konsumentombudsmannen, KO, väckte talan mot två bolag för marknadsföringsåtgärder som har vidtagits i samband med telefonförsäljning av en servicegaranti. Tjänsten innebär att kunden betalar en månadsavgift och sedan kan få maximalt två mobila enheter reparerade eller utbytta vid skada. KO menade bland annat att bolagen krävt betalning från konsumenterna utan föregående beställning, att säljarna inte informerat om att de ringer för bolagens räkning och att det vid säljsamtal utelämnats information om ångerrätten. PMD avslår fyra av KO:s yrkanden, men finner att det ena bolaget lämnat bristfällig information om konsumentens ångerrätt. Av de ljudfiler, samtalsmanus och skriftliga bekräftelser på avtal som KO åberopat som bevisning är det enligt PMD visat att informationen inskränkts till ett muntligt besked om att konsumenten har ”fjorton dagars ångerrätt”. Domstolen konstaterar att bolagets företrädare vid den aktuella tidpunkten haft ett bestämmande inflytande i marknadsföringen och ”i övrigt agerat på bolagets vägnar på sätt som medför ansvar för marknadsföringen”. Företrädarna åläggs därför jämte bolaget att vid vite om 250 000 kronor lämna korrekt, klar och begriplig information till konsumenterna om deras ångerrätt.
Patent- och marknadsdomstolen PMT 12820-17 - Marknadsföringsrätt
Konsumenträtt, Marknadsrätt, Övrig immaterial- och marknadsrätt

 
Två års fängelse för ”Kulturprofilen” - fälls för sju år gammal våldtäkt
Den 72-åriga man som i media benämnts ”Kulturprofilen” döms i Stockholms tingsrätt till fängelse för våldtäkt. Åtalet mot 72-åringen avser två nätter i oktober respektive december 2011. Målsägande i målet är en kvinna som vid tidpunkten var doktorand vid en högskola i Stockholm. Kvinnan och 72-åringen träffades i samband med en vernissage i Stockholm i oktober 2011 och har senare samma kväll tagit en taxi hem till honom – där kvinnan enligt åklagaren våldtagits två gånger av 72-åringen. Parterna har efter en utekväll knappt två månader senare på nytt hamnat hemma hos 72-åringen – och han ska också då ha våldtagit kvinnan när hon sovit. ”Kulturprofilen” har varit föremål för en omfattande rapportering i media och bland annat anklagats för sexuella övergrepp av ett flertal anonyma kvinnor i en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter. Det är först i samband med att denna artikel publicerats i slutet av november 2017 som kvinnan gjort sin polisanmälan. 72-åringen har nekat till anklagelserna och uppgett att alla sexuella aktiviteter varit frivilliga. Tingsrätten går dock alltså delvis på åklagarens linje och fäller 72-åringen för en av totalt tre åtalade våldtäktsgärningar. Kvinnan har i tingsrätten berättat om en kväll där det funnits en ”tydlig och ömsesidig sexuell attraktion” och där 72-åringens rykte som ”kvinnokarl” passat henne bra för ”sex för en natt”. Väl i lägenheten har dock situationen förändrats, när 72-åringen plötsligt hållit fast kvinnan och tvingat henne att utföra oralsex ända till dess att hon kräkts. 72-åringen ska sedan ha utfört ett vaginalt samlag med kvinnan samtidigt som hon själv varit ”chockad, rädd och blank i hela huvudet”. Tingsrätten anser också att det är bevisat att 72-åringen fysiskt tvingat kvinnan till oralsex och att han i och med det gjort sig skyldig till en uppsåtlig våldtäkt. Gärningen bedöms enligt de regler som gällde 2011 då våldtäktsparagrafen vid sidan av fysiskt tvång även innehöll bestämmelsen om ”hjälplöst tillstånd”. Domstolen anser här inte att det vaginala samlag som följt efter den orala våldtäkten kvalificerar som brottslig enligt de äldre reglerna och friar därför 72-åringen på en av två åtalspunkter. Den tredje åtalspunkten avser ett ytterligare samlag två månader senare. Samlaget som sådant är i och för sig bevisat, men enligt tingsrätten är det inte styrkt att kvinnan faktiskt sovit – och 72-åringen frias därför även här. Tingsrätten anser inte att 72-åringens ålder eller några andra omständigheter gör att påföljden ska lindras, utan dömer honom till två års fängelse. 72-åringen åläggs även att betala 115 000 kronor i skadestånd till kvinnan.
Stockholms tingsrätt B 15565-17 - Våldtäkt
Brott mot person, Påföljd

 
Revisionsbyrå slipper miljardskadestånd - trots att granskning stred mot god sed
Ett norskt kraftbolag stämde en revisor och revisionsbyrån Grant Thornton med yrkande att revisionsbyrån skulle betala skadestånd på nästan två miljarder kronor. Anledningen var att bolaget ansåg att revisorn inte hade genomfört revisionerna i dess svenska dotterbolag under åren 2003-2010 i enlighet med god revisionssed. En verkställande direktör i dotterbolaget dömdes år 2015 till fängelse för omfattande manipulationer av det bolagets årsredovisningar. Manipulationerna hade lett till att dotterbolagets årsredovisningar visade att bolaget hade gått med vinst under åren 2003-2010 medan det i själva verket hade gått med förlust. Eftersom det norska bolagets företrädare trodde att dotterbolaget gick med vinst tillförde bolaget stora summor pengar till dotterbolaget. Om bolaget hade känt till hur det egentligen låg till hade man inte gjort det, menar bolaget. Bolaget har gjort gällande att revisorn borde ha upptäckt felaktigheterna i dotterbolagets räkenskaper och slagit larm. Stockholms tingsrätt konstaterade att revisorn i "allt väsentligt" gjort vad som ankommit på henne och att det huvudsakliga felet har legat i manipulerade handlingar som hon har fått av bolagets ledning. Hade det inte förekommit några manipulationer skulle revisionens kvalitet sannolikt aldrig ha ifrågasatts, menade tingsrätten. Sammanfattningsvis konstaterade domstolen att god revisionssed inte nödvändigtvis innebär att revisorn upptäcker manipulationer i ett bolag, särskilt inte om dessa är avancerade och har utförts av personer i ledande befattningar. Käromålen ogillades alltså och det norska bolaget förpliktades istället att ersätta revisionsbyråns och revisorns rättegångskostnader på sammanlagt närmare 40 miljoner kronor. Svea hovrätt menar nu att revisionerna inte stått i överensstämmelse med god revisionssed och att en riktigt genomförd revision skulle ha inneburit att manipulationerna upptäckts. Hovrätten avslår dock ändå bolagets talan, eftersom man inte anser att bolaget styrkt sitt påstående om att man lidit skada. En domare är delvis skiljaktig men anser likt majoriteten att bolagets talan ska avslås. Bolaget ska därmed ersätta revisionsbyråns rättegångskostnader även i hovrätten på närmare 30 miljoner kronor.
Svea hovrätt T 7073-16 - Skadestånd m.m.
Associationsrätt - aktiebolagsrätt, Avtalsrätt, Deklaration och förfarande, Revision och granskning, Skadeståndsrätt

 
Jagade granne med kniv - förlorar Malmölägenhet
Hyresnämnden i Malmö beslutade i maj 2018 att bifalla en hyresvärds upphörsyrkande avseende hyresavtalet mellan värden och en av värdens hyresgäster som hyrt en lägenhet i Malmö. Mannen i fråga hade enligt värden inte betalat sina hyror. Värden åberopade dessutom ”två tillbud i fastigheten” som stöd för sin talan att hyresrätten skulle anses förverkad eller i andra hand att hyresavtalet inte skulle förlängas på grund av att mannen åsidosatt sina skyldigheter som hyresgäst. Dessa tillbud ska ha bestått i att mannen gjort sig skyldig till skadegörelse på fastighetens entrédörr samt att han ”jagat sin granne med kniv”. Mannen själv inställde sig inte till hyresnämndens sammanträde, trots att han kallats. Hyresnämnden prövade ”av processekonomiska skäl” först frågan om förlängning av hyresavtalet efter den 31 maj 2018 – det datum då hyresavtalet skulle komma att upphöra enligt värdens uppsägning. Det konstaterades att mannen inte betalat hyrorna för mars och april 2018 och att det vid sammanträdet fanns en hyresskuld på drygt 15 000 kronor. Betalningsförsummelserna var enligt hyresnämnden nog för att mannen ska anses ha åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att hyresavtalet skäligen inte bör förlängas. Han förpliktades därför att flytta senast den 1 juni 2018. Mannen överklagade hyresnämndens beslut till Svea hovrätt och menade att värden upplyst honom om att de hyror som betalas efter uppsägningen skulle betraktas som skadestånd och att han inte mottagit några hyresavier. Han uppgav att han var villig att betala sin hyresskuld. Hovrätten konstaterar nu att avsaknad av hyresavier inte befriar hyresgästen från skyldigheten att betala hyran. I vilket fall, framhåller hovrätten, borde det ha stått klart för mannen att han har en skyldighet att betala sina hyror för mars och april 2018 i och med hyresnämndens beslut. Han har trots det inte betalat dem. Hovrätten fastställer därför nämndens avgörande och mannen måste alltså genast flytta från prövningslägenheten.
Svea hovrätt Avdelning 2 ÖH 5157-18 - Förlängning av hyresavtal
Bostadshyra - förlängning

 
Kollektiv förlorar Göteborgsvilla - är inte att betrakta som hyresgäster sedan kontraksskrivaren flyttat ut
Nio personer som bor tillsammans i kollektiv begärde att Hyresnämnden i Göteborg skulle fastställa att de kollektivt innehar hyreskontraktet till ett hus i Göteborg. En kvinna som flyttat ut i maj 2016 var den som formellt stod på kontraktet men de nio övriga medlemmarna menade att kontraktet även gällt för dem. I vilket fall hade hyresvärden genom att inte invända mot att de övriga medlemmarna bor kvar i huset genom konkludent handlande accepterat att ett hyresförhållande föreligger, enligt kollektivet. Värden hade till exempel tagit emot hyresbetalningar efter kvinnans utflytt. Hyresvärden bestred yrkandet och uppgav att kollektivet ”hängt sig kvar” trots att det nu fanns en lagakraftvunnen dom som innebär att kvinnan som stått på hyresavtalet inte fått lov att överlåta det till kollektivet. Enligt värden skulle de hyror som betalats in ”möjligen kunna ses som skadestånd”. Värden menade i vilket fall att inget hyresförhållande förelåg. Hyresnämnden delade värdens bedömning att något hyresförhållande inte förelåg med kollektivet – även om värden mottagit hyresbetalningar. För att kunna ta ställning till ändringar i ett hyresavtal krävs att det finns ett hyresavtal, framhöll nämnden. Kollektivets yrkande avslogs därför. Kollektivet överklagade nämndens beslut till Svea hovrätt och menade att den gemensamma partsviljan då hyresavtalet ingicks 2001 varit att hyresavtalet skulle gälla för kollektivet som sådant. Enligt kollektivet hade medlemmarna där istället varit hyresgäster hos kollektivet med ett gemensamt ansvar för hyresbetalningarna. Kvinnan som flyttade 2016 har enligt kollektivet endast varit kontaktperson med värden. Hovrätten delar dock nu den bedömning som hyresnämnden gjort. Enligt hovrätten är det kvinnan själv som stått på avtalet, och de övriga medlemmarna ska betraktas som inneboende. För att ett avtal ska kunna anses ha ingåtts genom konkludent handlande krävs att medlemmarna av kollektivet haft befogad anledning att tro att värden accepterat dem som hyresgäster. I och med det rättsliga efterspel som varit sedan kvinnan flyttade ut, anser hovrätten inte att kollektivet haft fog för att tro att de accepterats som hyresgäster. Överklagandet avslås därför.
Svea hovrätt Avdelning 2 ÖH 8688-17 - Ändring av hyresvillkor
Bostadshyra - förlängning, Bostadshyra - överlåtelse och andrahandsuthyrning, Övrig nyttjanderätt

Advokat prickas för intressekonflikt i fastighetsärende - åtog sig uppdrag trots att han tidigare även företrätt motparten

En kvinna som tillsammans med fyra anhöriga är delägare i en hyresfastighet har i anmälan till Advokatsamfundets disciplinnämnd riktat anmärkningar mot en advokat. Anmärkningarna har avsett att advokaten har företrätt de fyra anhöriga i en tvist med kvinnan, trots att advokaten tidigare har företrätt samtliga delägarna i uppdrag gällande hyresfastigheten. Kvinnan har också anmärkt att advokaten fakturerat fastigheten för sina kostnader som ombud för de andra delägarna i tvisten med henne. Advokaten har i yttrande vidgått att han företrätt delägarna i frågor avseende fastigheten under lång tid. Advokaten har också hävdat att han endast deltagit i skriftväxling i tvisten med uttryckligt förbehåll att ingen av de inblandade parterna eller ombuden invände mot hans deltagande. Någon sådan invändning hade inte framställts under perioden 2014-2017 då skriftväxlingen pågått. Angående faktureringen har advokaten uppgett att denna endast belastat majoritetsägaren. Delägarnas samarbetsform har skett genom ett enkelt bolag, och sett så ut att majoritetsägaren haft ansvar för fastighetens förvaltning. Advokaten har anfört att det är upp till delägarna att närmare besluta om och hur hans arvode slutligen ska belasta bolaget och delägarna. Disciplinnämnden anför nu att omständigheten att advokaten tidigare företrätt delägarna i frågor hänförliga till fastigheten innebär att detta utgjort hinder för honom att åta sig uppdraget för de andra delägarna mot kvinnan. Genom att ändå åta sig uppdraget har advokaten brutit mot god advokatsed och tilldelas därför en erinran. Mot advokatens bestridande och förklaringar är det inte visat att han i övrigt brutit mot god advokatsed, avslutar nämnden.
Advokatsamfundets disciplinnämnd D-2017/2243 - Disciplinärende, erinran
Advokat, Legitimations- och disciplinärenden
 

 

Advokat "frias" av samfundet - rådgivning trots conflict of interest inte visad

I anmälan till Advokatsamfundets disciplinnämnd riktade en kvinna anmärkningar mot en advokat, som agerat som ombud för det företag som kvinnan är VD för. Anmälaren anser att advokaten varit jävig i ärendet, då han tidigare företrätt en av aktieägarna i företaget och dennes pappa. Mellan bolagets sex aktieägare har nu uppkommit en djup konflikt, och med tanke på denna konflikt och advokatens anknytning till en av delägarna borde han ha avsagt sig allt engagemang i ärendet, enligt anmälaren. Hon har också framfört att det i en fakturaspecifikation från den byrå där advokaten är verksam framgår att det har förekommit en omfattande mejlkorrespondens mellan advokatbyrån och tre av aktieägarna i företaget. Dessa mejl har de övriga aktieägarna utan framgång försökt få del av. Anmälaren har uppgett att advokaten företrätt en av aktieägarna i vissa frågor mot de andra aktieägarna – samtidigt som han företrätt och krävt betalning av företaget. Advokaten har i yttrande tillbakavisat anmärkningarna. Advokaten har uppgett att han tidigare varit juridisk rådgivare för en av aktieägarna – vilket enligt honom också redogjordes för när han introducerades för företagets styrelse innan han anlitades som ombud. Under de tre år från 2014 som han bistått företaget har någon invändning om jäv inte gjorts. Advokaten har också uppgett att han inte tagit ställning i den interna konflikten, utan att han rått aktieägarna att skaffa eget ombud. Angående de mejl som lyfts fram i anmälan har advokaten uppgett att han inte anser det förenligt med god advokatsed att sända detaljinformation i advokatärenden till enskilda styrelseledamöter. Advokaten har också uppgett att han upplyst samtliga aktieägarna om att man enligt aktiebolagslagen kan kräva att få ta del av information från övriga aktieägare. Nämnden anser nu att det mot advokatens bestridande och förklaringar inte finns tillräckligt stöd för slutsatsen att han skulle ha lämnat biträde åt vissa av företagets aktieägare mot andra delägare. Inte heller i övrigt är det visat att han åsidosatt god advokatsed. Ärendet lämnas därför utan åtgärd.
Advokatsamfundets disciplinnämnd D-2017/1272 - Disciplinärende, ingen åtgärd
Advokat, Legitimations- och disciplinärenden
 

 

Erinran tillräckligt för advokat som misskött asyluppdrag

Två unga bröder som flydde till Sverige från Afghanistan och som sökte asyl här i november 2015 har anmält den advokat som har företrätt dem i asylprocessen till Advokatsamfundets disciplinnämnd. Bröderna menade att advokaten i allmänhet hade varit ”oengagerad och otrevlig” och att han hade misskött sitt uppdrag på flera sätt. När Migrationsverket skulle hålla sin intervju med bröderna hade advokaten dykt upp i ”urtvättade adidasbyxor” och ”luktat illa”. Han hade inte hälsat eller talat med bröderna inför intervjun och under densamma ska han ha ”somnat till”. Även tolken hade reagerat på att intervjuaren hade pressat en av bröderna, som då var tolv år gammal, utan att advokaten hade gjort något åt saken. Advokaten ska också ha varit dåligt påläst och bröderna hade själva fått uppmärksamma honom på att Migrationsverket gjort ett nytt rättsligt ställningstagande avseende Afghanistan. Bröderna fick avslag på sina asylansökningar och när advokaten skulle överklaga den yngre broderns beslut kunde Migrationsverket konstatera att överklagandet inkommit för sent. Även om migrationsdomstolen senare bedömde att detta var felaktigt, hade advokaten inte hört av sig och berättat om incidenten. Disciplinnämnden konstaterar nu att advokaten inte har utfört sitt uppdrag med tillräcklig omsorg. Av utredningen framgår att advokaten har brutit mot sin tystnadsplikt genom att översända migrationsdomstolens beslut avseende den yngre brodern till den äldre brodern. Sammantaget bedöms advokaten ha allvarligt brutit mot god advokatsed. Nämnden anser dock att påföljden kan stanna vid en erinran.
Advokatsamfundets disciplinnämnd D-2017/1968 - Disciplinärende
Advokat, Legitimations- och disciplinärenden, Övrig migrationsrätt
 

 

Grundaren av "Framgångspodden" får rätt i ADN - motpartsombud tilldelas erinran

Grundaren av podcasten ”Framgångspodden” som varit i tvist med en före detta kollega angående podcastens varumärke anmälde kollegans ombud till Advokatsamfundets disciplinnämnd. När grundaren valde att avsluta samarbetet med kollegan, som tidigare varit konsult för ljudklippning, ska denne ha lämnat in en varumärkesansökan avseende ”Framgångspodden” samt även en ansökan till Bolagsverket om registrering av den enskilda firman ”Framgångspodden i Sverige”. Grundaren av podcasten menade att ansökningarna hade gjorts i syfte att få honom att betala pengar till kollegan för att ”återta” rättigheterna. Den 18 april 2016 mottog anmälaren ett kravbrev från kollegans ombud, riktat till honom personligen. I brevet hotades om rättsliga åtgärder om han inte senast den 22 april 2016, det vill säga fyra dagar efter brevets datering, överlämnade vissa uppgifter rörande omsättning för podcasten samt upphörde med tillgängliggörande av viss musik i den. Ombudet ska också ha skickat brev till företag som vid tiden var sponsorer av podcasten och informerat företagen om tvisten samt om att grundarens användning av varumärket var otillåtet. Enligt anmälaren var detta ett försök att sabotera hans verksamhet och breven skulle enligt honom ses som en otillbörlig påtryckning i den pågående tvisten. Disciplinnämnden konstaterar nu att kollegans ombud har åsidosatt sina plikter som advokat och att han därför ska tilldelas en erinran. I brevet som ombudet skickade till anmälaren har han nämligen inte upplyst denne om möjligheten att anlita eget ombud. Av utredningen framgår vidare att advokaten inte har berett anmälaren skäligt rådrum att ta ställning till innehållet i skrivelsen. Mot advokatens bestridande är det dock i övrigt inte visat att han har åsidosatt god advokatsed.
Advokatsamfundets disciplinnämnd D-2017/2091 - Disciplinärende
Advokat, Legitimations- och disciplinärenden, Varumärkesrätt
 

 

Ingen åtgärd mot advokat som uttryckt sig ”djupt kränkande” i skrivelse till länsstyrelsen

En fastighetsägare som legat i tvist med ägarna till grannfastigheten anmälde sitt motpartsombud till Advokatsamfundets disciplinnämnd. Tvisten rörde en bit våtmark med en branddamm som delvis ligger på tomten till anmälarens sommarställe och delvis på grannens betesmark. Grannarna önskade att torrlägga sitt område under höst och vinter och hade under flera år drivit frågan. I en skrivelse till Länsstyrelsen i Skåne hade grannarnas advokat skrivit att anmälaren ”antingen saknar erforderlig kompetens för att utöva vattenverksamhet eller att hon, i sin besatthet av att dammen inte får torrläggas, medvetet obstruerar”. Anmälaren hade aldrig träffat advokaten och menade att yttrandet var ”djupt kränkande”. Dessutom var påståendet missvisande eftersom hon hade försökt att tillgodose såväl grannarnas som länsstyrelsens synpunkter under processen. Advokaten menade å sin sida att det inte hade varit hennes avsikt att kränka anmälaren. Nämnden konstaterar att det är angeläget att en advokat uttrycker sig sakligt och korrekt. Utöver det uttalandet finns det dock enligt nämnden inte skäl för någon disciplinåtgärd.
Advokatsamfundets disciplinnämnd D-2018/0400 - Disciplinärende
Advokat, Legitimations- och disciplinärenden, Täkt- och vattenverksamhet, Övrig fastighetsjuridik
 

 

Telia-abonnemang underkänns - samarbete med Facebook, Instagram och Storytel inte förenligt med EU-rätten

Föreläggandet från Post- och telestyrelsen, PTS, mot telekombolaget Telia Company AB om att upphöra med trafikstyrning gentemot vissa av sina kunder står fast. Det står nu klart när Förvaltningsrätten i Stockholm beslutar att avslå Telias överklagande. Telia lanserade under våren 2016 två erbjudanden för mobiltelefoni och mobilt internet. Ett av erbjudandena innebar att kunden fick ”fri surf” på ett antal sociala medier – Facebook, Instagram, Messenger, WhatsApp, Twitter och Kik – utan att den datavolym som ingick i abonnemanget minskade. Även om kundens datamängd tog slut kunde han eller hon med andra ord fortfarande besöka dessa medier. Genom det andra erbjudandet från Telia fick kunden istället fritt ”strömma” tjänster och applikationer för musik, ljudböcker eller radio – bland annat Spotify, Radio Play, Storytel och Sveriges Radio utan att det påverkade kundens datamängd enligt abonnemanget. Kunden kunde alltså utnyttja dessa tjänster även om datamängden var helt förbrukad. PTS menade att dessa trafikstyrningsåtgärder strider mot artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets förordning 2015/2120 om åtgärder rörande en öppen internetanslutning, den så kallade TSM-förordningen. Enligt den ska internetleverantörer behandla all internettrafik likvärdigt som huvudregel. Endast i vissa undantagsfall får en leverantör genomföra trafikstyrningsåtgärder. Förvaltningsrätten delar PTS:s bedömning att den åtgärd som Telia vidtar när en kund har slut på data och då endast ges tillgång till vissa applikationer och tjänster på internet utgör en otillåten trafikstyrningsåtgärd. Förordningen ger visserligen internetleverantörer rätten att under vissa förutsättningar ingå avtal om till exempel pris, datavolymer och datahastighet. Det finns dock inget utrymme enligt förordningen att genom avtal frångå vad som anges som otillåtna trafikstyrningsåtgärder.
Förvaltningsrätten i Stockholm 4207-17 - Föreläggande enligt 7 kap. 3 a § lagen om elektronisk kommunikation
Compliance - icke-finansiella bolag, Compliance - konsumentskydd, Fri rörlighet, Infrastruktur, IT-rätt, Konkurrensrätt, Marknadsrätt
 

 

Tidigare våldtäktsfriad fälls i HovR - alternativa förlopp kan visst uteslutas

Göta hovrätt ändrar den friande domen från Skaraborgs tingsrätt och fäller en man för att ha våldtagit sin ex-fru. Det var i samband med att kvinnan skulle flytta in med sin nya partner i den lägenhet hon tidigare delat med sin ex-make som gärningen utspelade sig. Mannen ska ha använt både sin egen kroppstyngd och handfängsel för att tvinga kvinnan till samlag. Tingsrätten ansåg inte att bevisningen var så stark att alternativa händelseförlopp kunde uteslutas. Ett spermieprov och dokumenterade handfängselskador på kvinnans handleder ansågs här kunna ha andra förklaringar. Hovrätten anser dock att kvinnans berättelse i sig är trovärdig och framstår som självupplevd. Den tekniska bevisningen ger stöd för berättelsen och att åtalet samtidigt inte försvagat nämnvärt av mannens berättelse. Hovrätten slår fast att det våld som utövats av mannen har varit en omedelbar förutsättning för att samlaget skulle kunna genomföras. Domstolen anser samtidigt att mannen har handlat med uppsåt och förstod innebörden av gärningen – även om han vid tillfället haft stressrelaterade psykiska besvär som resulterat i ett självmordsförsök direkt efter gärningen. Mannen döms nu till två års fängelse och ska även betala drygt 110 000 kronor i skadestånd till sin ex-fru.
Göta hovrätt B 3334-17 - Våldtäkt m.m.
Brott mot person, Domare, Påföljd, Skadeståndsrätt
 

 

Återfallsrattfyllerist slipper fängelse efter överklagande - dotter behöver ha sin mamma hemma

En i dag 36-årig kvinna dömdes vid Uddevalla tingsrätt i april 2018 för grovt rattfylleri till fängelse i en månad. Kvinnan hade ett halvår tidigare dömts för samma brott – en gärning som begicks ett par veckor före den nu aktuella händelsen. Enligt kvinnan hade hon hämtat sin bil från en busshållplats i närheten av sitt hem och endast kört bilen i några hundra meter. Polisen som stoppade kvinnan berättade dock i förhör att han och en kollega följt efter bilen i minst ett par kilometer. Tingsrätten bedömde att polisen inte hade någon anledning att ljuga och dömde därför kvinnan för grovt rattfylleri. Med hänsyn till att hon nyligen gjort sig skyldig till samma brott bestämdes påföljden till fängelse. Hovrätten för Västra Sverige ändrar nu tingsrättens påföljd. Hovrätten anser det vara styrkt att kvinnan gjort sig skyldig till grovt rattfylleri men anser att hennes sociala situation är förbättrad, inte minst då hon varit nykter sedan händelsen. Kvinnans dotter – som varit familjehemsplacerad fram till helt nyligen – bor dessutom numera hos kvinnan och av socialtjänstens yttrande framgår att man bedömer att dottern inte bör utsättas för längre uppehåll i kontakten med sin mamma. Hovrätten dömer därför kvinnan till skyddstillsyn med föreskrift att hon ska genomgå Kriminalvårdens program PRISM samt utföra samhällstjänst om 40 timmar. Ett hovrättsråd är skiljaktigt och anser att presumtionen för fängelse i det aktuella fallet är stark och att det inte finns tillräckliga skäl att välja annan påföljd än fängelse.
Hovrätten för Västra Sverige B 2735-18 - Grovt rattfylleri
Narkotikabrott, Trafikbrott
 

 

Beställare inte ersättningsskyldig för att utförare nekats ROT-avdrag - HD prövar inte fallet

En beställare ska inte stå risken för att en utförare inte får full ersättning för renoveringsarbeten på grund av att ansökan om ROT-avdrag inte har gått igenom hos Skatteverket, SKV. Istället ankommer det på utföraren att genom avtal tillförsäkra sig rätt till ytterligare ersättning för det fall ett sådant avdrag inte skulle medges. Det står klart sedan Högsta domstolen, HD, beslutat att inte ta upp målet till prövning. Domen från Svea hovrätt, där en man fick rätt mot ett byggbolag som krävt honom på ytterligare 50 000 kronor för en badrumsrenovering, står därmed fast. Av det skriftliga avtal som parterna hade slutit framgick att det överenskomna priset var 100 000 kronor men under en punkt i avtalet hade parterna skrivit: ”ROT-avdrag ska användas på 100 000 kr, så ni betalar 50 000 kr”. Byggbolaget hade därefter utställt tre fakturor på sammanlagt 100 000 kronor men där avdrag hade gjorts för ”preliminär skattereduktion”. Mannen har betalat fakturorna som alltså uppgick till sammanlagt 50 000 kronor. I maj 2016 nekade SKV bolaget ROT-avdrag eftersom det inte kunde uteslutas att material ingått i den fakturerade arbetskostnaden. Byggbolaget väckte talan mot mannen vid Uppsala tingsrätt och gjorde gällande att avtalet skulle tolkas som att mannen hade en skyldighet att betala ytterligare 50 000 kronor för det fall SKV skulle avslå ansökan om skattereduktion. Tingsrätten fann att en sådan skyldighet inte kunde utläsas ur avtalet. Hovrätten instämde alltså i den bedömningen och konstaterade att avtalet inte kunde ges en annan innebörd än att resterande del av beloppet skulle betalas genom att byggbolaget fick 50 000 kronor direkt från SKV. En av rådmännen var dock skiljaktig och ansåg att det klart framgick av avtalet att det överenskomna priset var 100 000 kronor. Den omständigheten att parterna kommit överens om att använda sig av möjligheten att göra skattereduktion för hushållsarbete innebar, enligt henne, inte att avtalet skulle tolkas som att mannen inte behövde betala det avtalade priset. Genom HD:s beslut står det dock klart att mannen inte är ytterligare ersättningsskyldig.
Högsta domstolen T 4427-18 - Fordran
Avtalsrätt, Entreprenadrätt, Övrig skatterätt
 

 

Livstids fängelse för brutalt mord på vandrarhem - HD nekar PT

Under hösten 2017 hittades en man död i ett brinnande vandrarhem på Ulvön i Örnsköldsviks skärgård. Genom en rättsmedicinsk undersökning kunde man konstatera att mannen, som arbetat och bott på vandrarhemmet, hade avlidit innan byggnaden satts i brand. En 31-årig man dömdes i juni 2018 av Uddevalla tingsrätt till livstids fängelse för mordet – men även för brott mot griftefriden och mordbrand. Tingsrätten ansåg att det var ställt utom rimligt tvivel att 31-åringen misshandlat mannen till döds, hällt ut bensin på kroppen och i lokalen samt därefter tänt på i syfte att dölja mordet och undanröja alla bevis. 31-åringen själv påstod att det i själva verket varit två andra personer som begått mordet, som haft ”affärer” med den numera avlidne mannen. Han vidgick mordbrand och brott mot griftefriden men hänvisade till att han befunnit sig i en nödvärnssituation på grund av hot från de andra två männen. Tingsrätten ansåg dock att 31-åringens uppgifter om ytterligare gärningsmän var motbevisade. ”Inte minsta spår” hade hittats som tydde på att fler än 31-åringen befunnit sig på platsen, konstaterade domstolen. Mot den bakgrunden fann man också att 31-åringen inte befunnit sig i en nödvärnssituation. Dessa omständigheter ihop med bland annat förhållandet att 31-åringen tidigare dömts för omfattande brottslighet verkade i försvårande riktning vid påföljdsbedömningen. De nu begångna brotten, ihop med en tidigare påföljd som ännu inte avtjänats, skulle gemensamt innebära ett straffvärde motsvarande livstids fängelse, fann tingsrätten. Den tidigare påföljden undanröjdes därför i samband med att livstidsstraffet utdömdes. 31-åringen förpliktades också att betala sammanlagt 180 000 kronor i skadestånd till den avlidnes anhöriga och till vandrarhemsbolaget. Hovrätten för Västra Sverige instämde senare i det som tingsrätten kommit fram till gällande skuldfrågan och skadeståndsdelen. Till skillnad från tingsrätten ansåg hovrätten dock att enbart den brottslighet som mannen nu döms för motiverar ett livstidsstraff, alltså även utan att ta hänsyn till hans tidigare brottslighet. Livstidsstraffet ersatte med andra ord det straff som tidigare utdömts och det fanns inget behov av att undanröja den tidigare påföljden på det sätt som tingsrätten gjort. Beslutet om undanröjande upphävdes därför. Högsta domstolen beslutar nu att inte pröva målet. Hovrättens dom står därmed fast.
Högsta domstolen B 4481-18 - Mord m.m.
Brott mot person, Påföljd
 

 

Mord när 20-åring sköt sexpartner i huvudet med gevär - HD prövar inte fallet

En idag 20-årig man döms till fängelse i tolv och ett halvt år för att i mars 2018 i Piteå ha skjutit en 46-årig man till döds med ett kulgevär. 20-åringen har berättat att han och 46-åringen träffats på olika platser ”i det uteslutande syftet att ha sex”. De båda männen hade haft kontakt sedan 2016, och ”en tämligen intensiv kontakt” via dejtingappen Grindr. 20-åringen har erkänt att han skjutit men hävdat att han i själva verket siktade mot den andre mannens ben. Utifrån utredningen i målet står det dock klart att geväret måste ha varit riktat rakt mot huvudet i skottögonblicket. På grund av spelberoende ska 20-åringen ha befunnit sig i ”en trängd ekonomisk situation” som tvingat honom att låna pengar av olika personer. Skulderna ska han ibland ha återbetalat genom sexuella tjänster – bland annat till 46-åringen. Det ska också ha förekommit fall då 20-åringen sålt sig för pengar. Den aktuella dagen bjöd han in 46-åringen till gården där 20-åringen bodde tillsammans med sin pappa. Det var på gårdsplanen, med pappans gevär som mordvapen, som den äldre mannen avled till följd av ett skott i huvudet. Via sms ska 20-åringen ha fått 46-åringen – som var på väg in i huset – att gå ut på gårdsplanen där 20-åringen satt beväpnad bakom en snöhög. Enligt uppgifter som 20-åringen lämnade först vid Luleå tingsrätt ska han initialt ha tänkt ta sitt eget liv, men sedan ändrat sig. Att han sköt den andre mannen har han förklarat med att han var ”rädd och desperat vid tillfället och ville inte ha sex med [46-åringen]”. Efter mordet lastade 20-åringen in kroppen i bilen och åkte till 46-åringens bostad där han förde över ett större belopp till sig själv från den avlidne mannens konto. Tingsrätten konstaterade att det fanns grund för antagandet att ett motiv bakom gärningen skulle kunna vara att 20-åringen ville komma åt den andre mannens pengar. Själv har 20-åringen dock förklarat att tanken om pengarna uppstod först när han hittade 46-åringens plånbok direkt efter mordet – en förklaring som enligt tingsrätten fick godtas med stöd i utredningen. Den återstående förklaringen var att 20-åringen velat ”ha bort” 46-åringen för att slippa ur deras sexuella relation. 20-åringen bedömdes ha agerat med så kallat avsiktsuppsåt, och dömdes alltså – med beaktande av bland annat hans ålder vid gärningsögonblicket – till tolv och ett halvt års fängelse samt till att betala skadestånd till 46-åringens närstående och dödsbo med sammanlagt närmare 400 000 kronor. Hovrätten för Övre Norrland instämde senare i allt väsentligt i underinstansens bedömning och fastställde domen i överklagade delar. I och med att Högsta domstolen nu beslutar att inte pröva målet, står hovrättens dom fast.
Högsta domstolen B 4347-18 - Mord
Brott mot person, Påföljd
 

 

Polis tog våldtäktsman på bar gärning men inte bevisat att han drogat offret - HD nekar PT

En idag 30-årig man dömdes i Gävle tingsrätt för våldtäkt samt en mängd andra brott – bland annat rattfylleri, grov skadegörelse och olaga hot. Mannen ska ha bjudit en kvinna på cider i sin lägenhet i Gävle vid 17-tiden på kvällen den 14 april 2018. Cirka 30 minuter senare ska hon ha börjat känna sig ”konstig och yr”. Kvinnans nästa minnesbild är från sjukhuset. Mannen menar att kvinnan självmant tog cirka 5-7 tabletter av det lugnande läkemedlet Xanor och att de sedan hade samlag med kvinnans samtycke. Två polismän som kom till mannens lägenhet, för att utreda de andra brott som mannen sedermera åtalades för, vittnade dock om att kvinnan inte var kontaktbar utan låg ”helt livlös” och naken på sängen. Enligt dem avslutades samlaget i samband med att de kom till platsen. De uppfattade det som att kvinnan hade blivit ”drogad”. Kvinnan hade inte vaknat för än flera timmar senare på sjukhuset. Tingsrätten konstaterade att kvinnans och polisernas berättelser stöds av den tekniska bevisningen i målet, bland annat de uppgifter om kvinnans tillstånd som sjukhuspersonalen lämnat. Samtidigt betraktades 30-åringens uppgifter inte som tillförlitliga. Han dömdes därför till tre års fängelse för våldtäkten ihop med övrig brottslighet och ålades att till kvinnan att betala 112 500 kronor i skadestånd. Domen överklagades av både 30-åringen och åklagaren till Hovrätten för Nedre Norrland. Hovrätten konstaterade att kvinnan på grund av drogpåverkan befunnit sig i ett tillstånd där hon helt saknat förmåga att freda sin sexuella integritet och framhöll att detta måste ha varit helt uppenbart för 30-åringen. Liksom tingsrätten fäste hovrätten tilltro till de uppgifter som polismännen lämnat om händelseförloppet. Kvinnans uppgifter om att hon sett något flyta upp ur glaset tidigare under kvällen gav enligt hovrätten stöd för att det var 30-åringen som försatt henne i den utsatta situation som hennes drogpåverkan senare medförde. Kvinnan har uppgett att hon släppte glaset i marken så att det gått sönder, vilket fick stöd av den tekniska utredningen. I ett delvis sönderslaget glas kunde polisen konstatera att det funnits vätska innehållande narkotika. Dessa omständigheter var dock inte tillräckliga för att, som tingsrätten gjort, sluta sig till att 30-åringen drogat kvinnan utan hennes vetskap. Hovrätten mildrade därför straffet något och dömde 30-åringen till två år och åtta månades fängelse i stället för tre år. Högsta domstolen beslutar nu att inte pröva målet. Hovrättens dom står därmed fast.
Högsta domstolen B 4540-18 - Våldtäkt m.m.
Brott mot person, Påföljd
 

 

Grönt ljus i HD för tillämpning av skärpta vapenbrottsstraff - trots bristfällig beredning

En man i 30-årsåldern dömdes i Malmö tingsrätt till två års fängelse för grovt vapenbrott. Mannen hade i början av 2018 ertappats i en bil i Malmö med en skarpladdad revolver. Han medgav själv innehavet som sådant, men ansåg att det handlade om ett brott av normalgraden. Revolvern är nämligen en ombyggd startpistol som enligt mannen har ”mycket liten effekt”. Polisens tekniska undersökning av vapnet visade dock på en anslagsenergi och utgångshastighet som gjorde pistolen till ett fungerande skjutvapen i lagens mening. Eftersom vapnet påträffats skarpladdat på allmän plats bedömdes gärningen som grov och mannen dömdes till minimipåföljden på två års fängelse. En nämndeman var dock skiljaktig och ansåg att gärningen skulle rubriceras som vapenbrott av normalgraden. Hovrätten över Skåne och Blekinge gjorde senare motsvarande bedömning och fastställde tingsrättens domslut. Domstolen betonade att mannen lämnat oförenliga uppgifter, där han dels sagt sig tro att revolvern var ett ofarligt och icke tillståndspliktigt luftvapen som han dessutom trodde vara oladdad – dels att han haft behov av ett vapen eftersom han känt sig hotad. Hovrätten drog slutsatsen att mannen måste ha känt till att det handlade om ett tillståndspliktigt skarpladdat vapen. Vid innehav av ett sådant på allmän plats krävs det enligt praxis omständigheter som talar starkt i annan riktning för att gärningen inte ska bedömas som grov. Hovrätten instämde i och för sig i att vapnets anslagsenergi föreföll relativt låg, men betonade att det ändå handlade om ett vapen som varit tillräckligt kraftfullt för att orsaka allvarlig skada. Omständigheterna kring innehavet pekade också på att revolvern kunde befaras komma till brottslig användning. Gärningen skulle därför bedömas som grov, ansåg hovrätten. Det tvååriga fängelsestraffet fastställdes också, även om en nämndeman var skiljaktig och ville skärpa straffet till två och ett halvt års fängelse. Högsta domstolen, HD, fastställer nu hovrättens domslut. Straffen för vapenbrott skärptes genom en lagändring vid årsskiftet 2017/18, som fått kritik både av lagrådet och i riksdagen. HD instämmer i att det finns anledning att se kritiskt på beredningen av lagstiftningen: remisstiden har varit för kort och detta har inte motiverats. Detta skulle kunna aktualisera ett förbud mot att tillämpa lagstiftningen i enlighet med regeringsformens bestämmelser om lagprövning. Även om ”stadgad ordning” inte följts fullt ut är dock bristerna enligt HD inte så allvarliga att reglerna inte får tillämpas och hovrättens domslut fastställs därför.
Högsta domstolen B 2646-18 - Grovt vapenbrott
Brott mot samhället, Domare, Konstitutionell rätt, Polis, Påföljd, Straffprocess, Åklagare
 

 

HD stoppar utlämning av rysk desertör - blev politisk flykting efter offentlig kritik

Ryska federationen har i en framställning till Sverige krävt att en rysk 28-årig man ska utlämnas med anledning av brott. 28-åringen häktades 2009 i sin frånvaro av en rysk militärdomstol misstänkt för desertering och stöld. Enligt häktningsbeslutet hade mannen en natt i juli 2009 lämnat sin militärtjänstgöringsplats i Sydossetien och då tagit med sig vapen och ammunition. Mannen har i allt väsentligt bekräftat anklagelserna – och berättat att han efter att ha lämnat sin postering korsat gränsen till Georgien, där han sökte asyl och fick flyktingstatus. Mannen har förklarat att han under tjänstgöringen i Sydossetien uttalat sig kritisk om den ryska militära närvaron där – något som lett till att han både trakasserats och misshandlats. När hans uppfattning om situationen i den ryska armén fick spridning i massmedia och uppmärksammades av georgiska politiker bestämde sig mannen för att fly. Han visades sedan i Georgien i många år, men efter en försämring i säkerhetsläget i Georgien kom han 2013 till Sverige med hjälp av FN:s flyktingorgan UNHCR. Han beviljades sedan permanent uppehållstillstånd i Sverige och fick även flyktingstatusförklaring här. Migrationsverket konstaterade då att det finns en konkret och reell risk att mannen vid ett återvändande till Ryssland skulle utsättas för flyktinggrundande behandling av företrädare för ryska myndigheter. Risken beror i sin tur på mannens ”uttalat och kända negativa inställning till Rysslands militära närvaro i Sydossetien” – samt hans asylansökan i Georgien. Enligt Högsta domstolen, HD, finns det inget som idag talar för att göra en annan bedömning än den Migrationsverket tidigare gjort. Flyktingdefinitionen i utlänningslagen och i utlämningslagen är också avsedda att överensstämma och enligt 7 § utlämningslagen får utlämning inte ske av den som på grund av härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiös eller politisk uppfattning eller annars på grund av politiska förhållanden löper risk att utsättas för förföljelse av den anmodande staten. Det finns därför hinder mot att lämna ut mannen och den ryska framställningen kan alltså inte bifallas.
Högsta domstolen Ö 2073-18 - Prövning enligt 18 § lagen (1957:668) om utlämning för brott
Europakonventionen, Mänskliga rättigheter, Utlämning på grund av brott, Övrig internationell rätt, Övrig migrationsrätt
 

 

Rullstolsburen beviljas serviceboende med beaktande av social isolering - HFD nekar PT

En stadsdelsnämnd i Stockholms stad beslutade i juli 2017 att avslå en 47-årig mans ansökan om bistånd i form av bostad med särskild service. Som skäl angav nämnden att mannens behov inte var så omfattande att han behövde personal dygnet runt – utan att dessa kunde tillgodoses på annat sätt, exempelvis genom hemtjänst. Mannen uppgav i Förvaltningsrätten i Stockholm att han lider av en kronisk progressiv sjukdom, att han sitter i rullstol som han inte kan köra själv samt att han behöver hjälp av minst en person vid alla dagliga aktiviteter. Han kan heller inte förflytta sig från sitt rum utan liggande sjuktransport. Domstolen noterade att mannen bor på övervåningen hos sina föräldrar som även sköter hans omvårdnad. Han är beviljad hemvårdsbidrag men har för närvarande ingen hemtjänst. Domstolen ansåg att det inte var visat att mannens omvårdnadsbehov var så omfattande att det inte kunde tillgodoses genom insatser i det egna hemmet. Att hans nuvarande bostad inte är tillräckligt anpassad är inte en sådan omständighet som i sig kan leda till ett bifall av ansökan, menade domstolen. Mannen överklagade till Kammarrätten i Stockholm och anförde bland annat att ett socialt liv med andra som befinner sig i en liknande situation skulle vara mycket välgörande för hans mående. Att isoleras hemma utan socialt liv blir i längden mycket deprimerande, framhöll han. Kammarrätten hänvisade i sitt beslut till ett rättsfall, RÅ 2007 ref. 86, där Högsta förvaltningsdomstolen noterat att förarbetsuttalandena i första hand visserligen riktar sig mot det fysiska omvårdnadsbehovet, men att det av förarbetena samtidigt inte framgår något hinder mot att beakta andra faktorer såsom sociala och psykologiska. Kammarrätten ansåg att utredningen visade att mannen har ett omfattande behov av tillsyn och fysisk omvårdnad. Dessutom skulle hans upplevelse av social isolering och även att hans sjukdom är progressiv beaktas vid bedömningen. Kammarrätten fann därför att mannen var i behov av boende med särskild service för att tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Överklagandet bifölls därför. Högsta förvaltningsdomstolen beslutar nu att inte meddela prövningstillstånd i målet. Kammarrättens avgörande står därmed fast.
Högsta förvaltningsdomstolen 2099-18 - Bistånd enligt socialtjänstlagen; fråga om prövningstillstånd
Hälso- och sjukvårdsrätt, Kommunalrätt, Socialrätt
 

 

HFD meddelar ytterligare PT i fråga om livsvarig och temporär pension utgör kapitalförsäkring för anställd - men bolaget får avslag

Ett företag i säkerhetsbranschen gjorde under 2009 utfästelser om pensionsvederlag till ett stort antal anställda – däribland en man som erbjöds att gå i förtida pension. Erbjudandet omfattade en temporär ålderspension som motsvarade 65 procent av lönen fram till 65 års ålder som betalades till en tjänstepensionsförsäkring samt en så kallad direktpension för samma tid som betalades till en kapitalförsäkring. Dessutom tecknades en livsvarig tjänstepensionsförsäkring som skulle gälla från 65 års ålder i syfte att kompensera pensionsbortfall på grund av förtida pensionering. Skatteverket, SKV, ansåg dock inte att den temporära och livsvariga pensionen utgjorde pensionsförsäkringar utan en kapitalförsäkring och upptaxerade mannen – ett beslut som han överklagade. Förvaltningsrätten i Malmö ansåg att den temporära pensionen ryms inom beloppsbegränsningen enligt allmän pensionsplan gällande förtidspension och att det saknar betydelse att en extra pensionsersättning utgår efter 65 år. SKV:s beslut upphävdes därför. Kammarrätten i Göteborg gjorde senare en annan bedömning och menade att utfästelsen för livsvarig pension ska ses som en del av utfästelsen för avgångspension eller temporär pension. Utfästelsen sedd som en helhet var därmed fördelaktigare än den pension som ITP-planen erbjuder. Den temporära försäkringen kunde därför inte anses utgöra en pensionsförsäkring, fann kammarrätten, utan skulle betraktas som en kapitalförsäkring. SKV:s överklagande bifölls alltså. Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, upphävde i juli 2018 kammarrättens dom och fastställde förvaltningsrättens domslut. ITP-planen medger den kortare utbetalningstid som följer av den temporära ålderspensionen, konstaterade HFD, och den uppfyller därför kraven på att vara en pensionsförsäkring. Eftersom den livsvariga pensionen inte ersätter lönebortfallet fram till 65 års ålder utan istället ersätter minskningen av intjänad pension från 65 år, utgör den ett komplement till den allmänna pensionen. Den medför därmed inte rätt till utbetalning av pensionsförmåner under samma tid som den temporära pensionen. Vid bedömningen av om den temporära pensionen ryms inom en allmän pensionsplan ska därför inte den livsvariga pensionen beaktas. Även den temporära pensionen utgör alltså en pensionsförsäkring, fann HFD. Till följd av avgörandet i juli meddelar HFD nu prövningstillstånd i ytterligare ett liknande mål gällande en anställd. HFD beslutar samtidigt att inte meddela prövningstillstånd gällande bolaget.
Högsta förvaltningsdomstolen 4841-17, 4842--4845-17 - Inkomstskatt; fråga om prövningstillstånd
A-kassa, pension m.m., Inkomstskatt - företag, Inkomstskatt - individ, Sociala avgifter
 

 

HFD fastställer beslut om utvidgat strandskydd i Botkyrka kommun

Länsstyrelsen i Stockholms län fattade beslut om att utvidgat strandskydd fortsatt skulle gälla kring sjön Uttran i Botkyrka kommun. Vretabergs Gård AB – som äger flera fastigheter vid sjön – överklagade beslutet till regeringen och menade att det i första hand skulle upphävas eller i andra hand att vissa delar av bolagets fastigheter skulle undantas från det utvidgade strandskyddet. Regeringen avslog dock överklagandet eftersom man delade länsstyrelsens bedömning avseende områdets natur- och friluftsvärden. Enligt regeringen hade länsstyrelsen haft fog för beslutet och vid en avvägning mellan allmänna och enskilda intressen ansåg regeringen inte att det framkommit något som innebar att det finns skäl att ändra strandskyddsbeslutet. Bolaget överklagade också regeringens beslut, till Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, och menade att beslutet strider mot den grundlagsstadgade äganderätten och mot Europakonventionen. Enligt bolaget saknades det skäl att besluta om utvidgat strandskydd för hela området. HFD anser inte att det finns skäl att ifrågasätta det underlag angående områdets värden som länsstyrelsen presenterat. I det område där bolagets fastigheter är belägna finns allmänt sett höga natur- och friluftsvärden. Såväl skälen som omfattningen och avgränsningen av det utvidgade strandskyddet redovisas tydligt i beslutet, menar HFD. Regeringens beslut som hänvisar till länsstyrelsens beslut kan därför inte anses innehålla brister gällande motivering. Det finns vidare ingen skyldighet för länsstyrelsen att göra en individuell bedömning avseende varje enskild fastighet inom det aktuella området. Miljöbalkens bestämmelser är allmänt hållna, framhåller HFD, och lämnar därmed förhållandevis öppet för myndigheterna att göra egna bedömningar. Ingenting tyder på att regeringen skulle ha felbedömt fakta eller överskridit sitt handlingsutrymme enligt lag. Inte heller framgår att några andra handläggningsfel skulle ha förekommit i ärendet, menar HFD. Regeringens beslut fastställs därför.
Högsta förvaltningsdomstolen 2070-17 - Rättsprövning
Europakonventionen, Konstitutionell rätt, Naturskydd, Plan- och byggnadsfrågor
Läs mer

 

JO kritiserar socialnämnd - ensamkommande fick bo i undermåligt familjehem i ett år

Justitieombudsmannen, JO, kritiserar Socialnämnden i Uppsala kommun för en bristfällig utredning av ett familjehem som en ensamkommande pojke placerades i hösten 2015. Pojkens gode man anmälde nämnden till JO efter att det framkommit att nämnden inte hade utrett familjehemmet före placeringen. Utredningen skedde först drygt ett år efter att pojken flyttat in. Då upptäcktes sådana brister att pojken i februari 2017 omplacerades. Nämnden uppgav att situationen uppstått som en följd av den påfrestning som kommunen utsattes för hösten 2015, då många ensamkommande kom till kommunen. JO menar sig ha full förståelse för att situationen varit ansträngd, men konstaterar att det inte är acceptabelt att en socialnämnd placerar ett barn i ett familjehem som nämnden över huvud taget inte utrett samt att nämndens underlåtenhet ledde till negativa konsekvenser för pojken. Därmed anser JO att nämnden inte kan undgå kritik för sin underlåtenhet att utreda förhållandena i hemmet före placeringen.
Justitieombudsmannen 1142-2017 - Kritik mot Socialnämnden i Uppsala kommun för dröjsmål med att inleda en utredning enligt 6 kap. 6 § andra stycket socialtjänstlagen om ett familjehems lämplighet
Övrig offentlig rätt
 

 

Arbetsförmedlingen lämnade sekretesskyddade uppgifter till praktikhandledare utan samtycke - JO kritisk

Justitieombudsmannen, JO, kritiserar Arbetsförmedlingen för att ha lämnat ut en handling med sekretesskyddade uppgifter till en praktikhandledare. En person har anmält Arbetsförmedlingen till JO efter att en arbetsförmedlare överlämnat en journal från en arbetspsykolog till anmälarens praktikhandledare. Arbetsförmedlingen har anfört att handledaren varit närvarande då anmälaren och arbetsförmedlaren talade om innehållet i journalen i fråga, och att utlämnandet av journalen därmed inte innebar utlämnande av en sekretesskyddad handling. JO konstaterar dock att Arbetsförmedlingen brustit redan i samband med samtalet mellan de tre parterna. Eftersom uppgifterna i journalen var sekretesskyddade borde Arbetsförmedlingen ha inhämtat ett uttryckligt, skriftligt samtycke från anmälaren innan samtalet ägde rum. Arbetsförmedlingen kritiseras nu därför både för utlämnandet av handlingen och för mötet med handledaren.
Justitieombudsmannen 3507-2017 - Kritik mot Arbetsförmedlingen för att man utan samtycke lämnade ut sekretesskyddade uppgifter
Förvaltningsrätt, Offentlighet och sekretess, Personuppgifter och integritet, Övrig arbetsrätt
 

 

Halverat momsavdrag för stallägares ombyggnationer - hälften av hästarna var hans egna

En stallägare begärde avdrag för ingående mervärdesskatt på kostnader för ny-, till- och ombyggnation av byggnader och markanläggningar på sin fastighet, avseende stall, paddock, en gammal maskinhall samt bygget av en ny maskinhall. Han ansökte även om avdrag för inköp av en traktor. Skatteverket, SKV, beslutade i november 2015 att ge mannen ett lägre avdrag, med hänsyn till att stallet, paddocken och den gamla maskinhallen användes i både ekonomisk verksamhet och för privat bruk. Eftersom det finns sex boxplatser och mannen under den aktuella perioden använt tre av dem privat för sina egna hästar, ansåg SKV det vara skäligt att beräkna den avdragsgilla momsen till 50 procent. SKV medgav inte avdrag för den nya maskinhallen, eftersom det inte ansågs finnas ett samband mellan den och boxuthyrningen – det vill säga den ekonomiska verksamheten. Mannen fick inte heller avdrag för traktorn. Förvaltningsrätten i Göteborg konstaterade att mannen sålt hästarna och att det var en sådan objektiv omständighet som pekade på att hästverksamheten enbart skulle vara en momspliktig verksamhet. Det faktum att det hade skett privat användning innebar dock att mannen inte hade rätt till fullt avdrag. Mannens överklagande gällande avdraget om 50 procent för stallet, paddocken och den gamla maskinhallen avslogs därför. Beträffande den nya maskinhallen ansåg förvaltningsrätten att övervåningen – som bland annat hyste mötesrum – inte hade sådan koppling till den ekonomiska verksamheten att avdrag skulle medges. Istället medgavs avdrag om 25 procent för halva nedervåningen. Förvaltningsrätten ansåg att traktorn var en del av den ekonomiska verksamheten och medgav fullt avdrag för den. SKV överklagade domen i delen som avsåg traktorn, och poängterade att myndigheten redan hade beviljat avdrag för den. Kammarrätten i Göteborg konstaterar nu att mannen genom förvaltningsrättens dom fått dubbelt avdrag för traktorn och bifaller därför SKV:s överklagande.
Kammarrätten i Göteborg 3619-18 - Mervärdesskatt
Mervärdesskatt
 

 

Nekas högre arvodesnivå - inte ”synnerliga svårigheter” att hitta tolk i norska

En tolk i norska yrkade 2 367 kronor i ersättning i Kammarrätten i Göteborg efter att ha fullgjort sitt uppdrag som tolk under en muntlig förhandling. Mannen begärde att han skulle beviljas den högre taxan, arvodesnivå 4, eftersom det bara finns två tolkar i norska i Sverige, varav han är en. Han anförde att han skulle tacka nej till uppdrag i norska om han inte beviljades den högre taxan, och framhöll att det därför skulle ”uppkomma synnerliga svårigheter att få tag på tolk i norska” framöver. Kammarrätten konstaterar att tolken varken är auktoriserad eller registrerad i Kammarkollegiets register som utbildad tolk i norska. Enligt domstolen har han därför rätt till ersättning enligt arvodesnivå 1, om det inte föreligger synnerliga svårigheter att finna en tolk. Eftersom kammarrätten inte har haft någon svårighet att boka tolk till förhandlingen i fråga slår domstolen fast att mannen inte ska ersättas med en högre arvodesnivå. Mannen ersätts därför enligt den lägsta arvodesnivån med 1 297 kronor. Kammarrätten sänker också ersättningen för tidsspillan och bestämmer beloppet till 3 771 kronor, jämfört med de 7 310 kronorna som mannen yrkat.
Kammarrätten i Göteborg 4296-18, 4297-18 - Ersättning till tolk
Advokat, Civilprocess, Domare
 

 

KamR återförvisar mål om psykiatrisk tvångsvård på grund av bristfällig ansökan

En chefsöverläkare ansökte vid Förvaltningsrätten i Malmö om medgivande till sluten psykiatrisk tvångsvård av en kvinna i 50-årsåldern. Till stöd för sin ansökan anförde läkaren bland annat att kvinnan hade vanföreställningar, samt ”expansivt och forcerat tänkande”. Förvaltningsrätten avslog chefsöverläkarens ansökan om sluten tvångsvård mot bakgrund av att rättens sakkunnige läkare bedömde att förutsättningarna för sluten vård inte var uppfyllda. Under handläggningen i förvaltningsrätten kompletterade dock chefsöverläkaren sin ansökan med ett yrkande om att förvaltningsrätten i andra hand skulle lämna medgivande till fortsatt öppen psykiatrisk tvångsvård med särskilda villkor. Förvaltningsrätten fann att förutsättningarna för att bevilja fortsatt öppen psykiatrisk tvångsvård var uppfyllda och biföll chefsöverläkarens andrahandsyrkande. Kvinnan överklagade därefter domen till Kammarrätten i Göteborg, som nu anser att chefsöverläkarens ansökan om fortsatt öppen psykiatrisk tvångsvård varit så bristfällig att den inte borde ha lagts till grund för förvaltningsrättens prövning. Bristen består enligt kammarrätten i att chefsöverläkaren inte har lämnat in någon uppföljning till den samordnade vårdplan som ska lämnas in vid ansökan om fortsatt psykiatrisk tvångsvård. Domstolen påpekar att ”en samordnad vårdplan och en uppföljning av den samordnade vårdplanen är viktiga underlag vid förvaltningsrättens bedömning av frågan om en patient behöver iaktta särskilda villkor under öppen vård”. ”Utöver att tillgodose förvaltningsrättens behov av underlag för sin prövning fyller kraven att chefsöverläkaren ska ge in en samordnad vårdplan och en uppföljning av planen en annan funktion, nämligen att säkerställa att öppen psykiatrisk tvångsvård inte beslutas utan att patientens behov blir ordentligt utredda.” Kammarrätten konstaterar att det visserligen bifogades två äldre vårdplaner, men dessa kan enligt domstolen inte karaktäriseras som "en samordnad vårdplan" enligt 7 a § lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, eftersom båda saknar en bedömning av kvinnans behov av insatser från kommunen. Förvaltningsrätten borde mot bakgrund av detta inte ha prövat ansökan, utan istället gett chefsöverläkaren tillfälle att avhjälpa bristerna. Målet återförvisas därför till förvaltningsrätten för ny prövning.
Kammarrätten i Göteborg 3731-18 - Psykiatrisk tvångsvård
Förvaltningsprocess, Förvaltningsrätt, Hälso- och sjukvårdsrätt, Tvångsvård m.m.
 

 

AEA ska återbetala statsbidrag - gav ersättning till personer som sagt upp sig på egen begäran

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, beslutade i december 2015 respektive januari 2016 att Akademikernas erkända arbetslöshetskassa, AEA, skulle återbetala sammanlagt drygt 25 000 kronor i statsbidrag. Bakgrunden till besluten var att AEA, enligt IAF:s mening, hade betalat ut arbetslöshetsersättning till två personer som självmant sagt upp sig från sina arbeten, vilket strider mot 43 b § lagen om arbetslöshetsförsäkring, ALF. AEA överklagade besluten till Förvaltningsrätten i Linköping, där man framhöll att det inte hade varit fråga om egen uppsägning utan giltig grund eftersom arbetstagarna hade ingått varsin överenskommelse med arbetsgivaren om att anställningarna skulle upphöra, samt att avgångsvederlag hade betalats ut av arbetsgivaren motsvarande en månadslön. En av arbetstagarna hade dessutom uppgett att hon känt sig tvungen att säga upp sig eftersom hon blivit utsatt för mobbning av sin närmaste chef. AEA ansåg mot bakgrund av detta att det även hade funnits intresse från arbetsgivarens sida att avsluta personernas anställningar, och att det därför hade varit korrekt att betala ut arbetslöshetsersättning till personerna. Förvaltningsrätten gick dock på IAF:s linje och konstaterade att det inte finns några undantag från bestämmelsen i 43 b § ALF för det fall att någon säger upp sig i samband med en överenskommelse om avgångsvederlag. ”Att den sökande har lämnat sitt arbete på egen begäran som en del i ett avtal med arbetsgivaren kan inte i sig anses utgöra giltig anledning att lämna sitt arbete utan frågan om det funnits giltig anledning att lämna arbetet måste prövas i varje enskilt fall”, konstaterade domstolen. Eftersom det inte ansågs styrkt att arbetstagarna haft giltig anledning att lämna sina arbeten fann förvaltningsrätten att AEA hade betalat ut ersättning i strid med 43 b § ALF. IAF hade därmed haft fog för att återkräva statsbidraget. Nu konstaterar även Kammarrätten i Jönköping att personerna borde ha blivit avstängda från ersättningen eftersom de avslutat sina anställningar på egen begäran utan visad giltig anledning. Överklagandena avslås därför också av kammarrätten.
Kammarrätten i Jönköping 474-17, 475-17 - Återbetalning av statsbidrag enligt lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor (LAK)
A-kassa, pension m.m., Anställning, uppsägning och avskedande, Socialförsäkring
 

 

KamR återförvisar sekretessprövning till FR - "e-brevhuvud" utgör allmän handling

En man begärde hos Förvaltningsrätten i Växjö att få ta del av så kallade e-postbrevhuvuden till e-postmeddelanden som förvaltningsrätten under perioden juli–augusti 2018 mottagit från en specificerad avsändare. Förvaltningsrätten bedömde, utan närmare motivering, att den efterfrågade informationen inte utgjorde allmän handling och avslog mannens begäran. Mannen överklagade då beslutet till Kammarrätten i Jönköping, där han vidhöll sin begäran och framhöll att informationen han begärt ut utgör en del av en inkommen allmän handling som ”kan tas fram på nolltid” med hjälp av de program som används för att läsa e-post. Han ansåg därför att målet skulle återförvisas till förvaltningsrätten för sekretessprövning. Nu instämmer kammarrätten i mannens bedömning och konstaterar att e-postbrevhuvudena utgör allmänna handlingar, eftersom de dels är tillgängliga för förvaltningsrätten med tekniska hjälpmedel som myndigheten själv utnyttjar, dels får anses inkomna till förvaltningsrätten tillsammans med e-postmeddelandena. Eftersom förvaltningsrätten inte har gjort någon sekretessprövning avseende handlingarna återförvisar dock kammarrätten målet dit för sådan prövning.
Kammarrätten i Jönköping 2475-18 - Rätt att ta del av allmän handling
Domare, Förvaltningsrätt, Offentlighet och sekretess
 

 

Demenssjuk 86-åring kan inte lämnas ensam - men nekas särskilt boende

Kommunstyrelsen i Tranemo kommun beslutade att inte bevilja en 86-årig man med demenssjukdom plats på ett vård- och omsorgsboende. Som skäl angavs att mannen till största delen klarar att utföra sin personliga omvårdnad med hjälp av påminnelser. Eftersom det ännu inte hade prövats om mannens behov kunde tillgodoses genom insatser i hemmet – såsom hemtjänst, trygghetslarm och hemsjukvård – förelåg det enligt kommunen inte förutsättningar att bevilja mannen plats på vård- och omsorgsboende. Förvaltningsrätten i Jönköping instämde i bedömningen att det krävdes ständiga påminnelser för att mannen skulle kunna ta hand om sin personliga hygien och ”en hel del annat i vardagen”. Mot den bakgrunden bedömde rätten att det skulle krävas mycket frekventa besök från hemtjänsten för att mannens behov skulle kunna tillgodoses i det egna hemmet. Dessutom var det enligt rätten tveksamt om mannen skulle kunna klara av att hantera ett trygghetslarm i akuta situationer. Med beaktande även av mannens höga ålder, och att det därför var troligt att hjälpbehovet skulle komma att öka ytterligare, bedömde rätten att mannen hade rätt till en plats på vårdboende. Kammarrätten i Jönköping river nu upp domen och fastställer kommunens beslut. 86-åringens anhöriga har i och för sig uppgett att mannen inte kan lämnas ensam och att han känner oro om han inte har andra människor omkring sig, men eftersom det saknas utredning i form av exempelvis läkarintyg anser rätten att behovet av en plats på särskilt boende är visat. Kommunstyrelsen bedöms därmed ha haft fog för sitt beslut att avslå mannens ansökan.
Kammarrätten i Jönköping 975-18 - Bistånd i form av särskilt boende enligt socialtjänstlagen (2001:453), SoL
Hälso- och sjukvårdsrätt, Socialrätt
 

 

Peab nekas mångmiljonavdrag för underskott i kommanditbolag - trots överenskommelse mellan kommanditdelägarna

Skatteverket, SKV, beslutade i december 2015 att minska Peab Drivarena AB:s avdrag för underskott i kommanditbolag med drygt 13,6 miljoner kronor. Swedish Arena Management KB – där Peab är andelsägare – redovisade ett skattemässigt underskott på drygt 223 miljoner kronor avseende inkomstår 2012. När kommanditbolaget bildades utfäste sig Peab att göra en kapitalinsats motsvarande 11,1 procent av kapitalet – det var också så stor andel som Peab ägde vid utgången av 2012. Genom en senare överenskommelse från 2013 förvärvade Peab ytterligare 6,1 procent av kommanditbolaget och ägde med andra ord 17,2 procent. Bolagsmännen i Swedish Arena Management beslutade samtidigt att motsvarande 17,2 procent av underskottet skulle fördelas på Peab. Peab lämnade samtidigt ett kapitaltillskott till kommanditbolaget för att täcka sin andel av 2012 års underskott. Enligt SKV hade Peab inte rätt att göra avdrag för den del av 2012 års resultat av kommanditbolagets verksamhet som är hänförlig till den under 2013 överlåtna andelen. Detta skulle enligt verket strida mot principen om beskattningsårets slutenhet – det vill säga att bara det som skett under beskattningsåret ska påverka taxeringen. Peab överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm. Förvaltningsrätten konstaterade att det är ägarförhållandena vid årets utgång som i regel styr beskattningen av ett handelsbolags inkomster. Har delägarna kommit överens om en viss fördelning av beskattningen ska den i allmänhet godtas. Förvaltningsrätten ansåg dock att avdragsrätten är begränsad till vad som avtalats under beskattningsåret med hänvisning till ett av SKV:s ställningstaganden. Ingenting antydde att Peab redan under 2012 gjort en utfästelse om att tillskjuta medel motsvarande förvärvets storlek eller att en överenskommelse redan då träffats mellan kommanditdelägarna. Förvaltningsrätten instämde därför i SKV:s bedömning att det skulle strida mot principen om beskattningsårets slutenhet att låta en överenskommelse som slutits senare påverka beskattningen. Överklagandet avslogs därför. Också Kammarrätten i Stockholm avslår nu Peabs överklagande utan närmare motivering än att man delar underinstansens bedömning.
Kammarrätten i Stockholm 7111-17, 7808-17 - Inkomstbeskattning för beskattningsår 2013 m.m.
Associationsrätt - övrig, Deklaration och förfarande, Inkomstskatt - företag, Övrig skatterätt
 

 

Delvis bifall i KamR i mål om båtförmån

Skatteverket, SKV, beslutade i februari 2017 att höja ett bolags underlag för arbetsgivaravgifter för icke redovisad förmån av fri båt samt att påföra bolaget skattetillägg med anledning av höjningen av bolagets arbetsgivargifter. Bolaget överklagade beslutet och yrkade att beslutet skulle hävas eller i vart fall att förmånsvärdet skulle reduceras. Den aktuella båten var enligt bolaget, efter en krasch i juni 2015, färdigrenoverad i slutet av juni 2016. Motorerna som installerades i båten – tolvcylindriga Rolls Royce Meteor-motorer på över 1 000 hästkrafter styck – utgjorde enligt bolaget större delen av båten. Båten saknar faciliteter, funktioner och bekvämligheter som finns på normala båtar och är endast att se som en uppvisningsbåt som varken kan eller har använts för privat nyttjande. Båten hade dessutom förvarats på land vid ett varv under hela juli 2016. Dispositionsrätten har på grund härav varit helt inskränkt. Förvaltningsrätten i Stockholm konstaterade att det beträffande förmånsbeskattning saknar intresse huruvida företagsledaren utövat dispositionsrätten eller inte. Förvaltningsrätten ansåg att bolaget inte hade styrkt att båten varit obrukbar på grund av reparationer och inte heller att förvaringen av båten på land hade inneburit att dispositionsrätten begränsats, och avslog därför överklagandet. Bolaget överklagade domen. Parterna var vid det laget överens om att båten varit obrukbar fram till den 25 juli 2016 på grund av skada och från 17 augusti på grund av vinterunderhåll. Mot denna bakgrund bedömer Kammarrätten i Stockholm att företagsledaren endast har kunnat disponera båten i sammanlagt cirka tre veckor. Överklagandet bifalls därmed på så sätt att underlaget för arbetsgivaravgifter sätts ned med totalt nästan 28 000 kronor. Skattetillägget sätts också ned i motsvarande mån.
Kammarrätten i Stockholm 7044-17 - Arbetsgivaravgifter för redovisningsperioderna maj-september 2016 samt skattetillägg m.m.
Deklaration och förfarande, Inkomstskatt - individ, Skattetillägg
 

 

Luleå Lokaltrafik behöver inte lämna ut sammanställning över anställdas jourtid, mertid och övertid

En person begärde hos Luleå Lokaltrafik AB att få ta del av bolagets anteckningar om jourtid, övertid och mertid för åren 2016, 2017 och halva 2018. Personen begärde också att anteckningarna skulle vara sammanställda i handlingar utformade i enlighet med Arbetsmiljöverkets författningssamling och med gällande kollektivavtal. Begäran avslogs eftersom bolaget bedömde att handlingarna inte var förvarade hos bolaget då de inte kunde sammanställas med en så kallad rutinbetonad åtgärd. I beslutet angavs dock att personen fick ta del av uppgifterna utan att den begärda sammanställningen gjordes. Personen överklagade beslutet till Kammarrätten i Sundsvall och anförde att ”en begäran om utlämnande av allmänna handlingar även gäller ett omfattande material”. Kammarrätten går nu dock på bolagets linje. Domstolen påpekar att en handling inte anses förvarad hos en myndighet om den inte kan tas fram med en begränsad arbetsinsats, samt att bedömningen får göras med hänsyn till såväl den allmänna tekniska utvecklingen som den tekniska kompetensen och utvecklingen hos myndigheten i fråga. Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, har i avgörandet HFD 2015 ref. 25 bedömt att en arbetsinsats om fyra till sex timmar, för att sammanställa uppgifter ur en upptagning för automatiserad behandling, inte kan anses vara en begränsad arbetsinsats. Bolaget har uppgett att det saknas handlingar av det slag personen har begärt ut och att arbetet med att skapa sådana handlingar innebär "manuellt arbete under flera månaders tid". Kammarrätten finner inte skäl att ifrågasätta denna bedömning, och anser att en arbetsinsats av sådan omfattning går utöver vad som kan anses som rutinbetonade åtgärder. Handlingarna anses därmed inte förvarade hos bolaget och de utgör därför inte allmänna handlingar.
Kammarrätten i Sundsvall 2043-18 - Rätt att ta del av allmän handling
Förvaltningsrätt, Offentlighet och sekretess
 

 

Före detta VD:s e-postlogg ska lämnas ut till SVT

En reporter på Sveriges Television, SVT, begärde hos Östersundshem AB att få ta del av en logglista för bolagets före detta VD:s e-postmeddelanden för oktober 2017. Uppgifterna avsåg datum, avsändares och mottagares e-postadresser samt ämnesrad. Bolaget avslog delvis begäran och lämnade inte ut uppgifter avseende 32 e-postmeddelanden. Som skäl för avslaget angav bolaget att meddelandena ”berörde VD:n i en annan ställning än anställd i bolaget”. Reportern överklagade beslutet till Kammarrätten i Sundsvall och yrkade att logglistan skulle lämnas ut i sin helhet. Kammarrätten konstaterar nu att det av rättsfallet RÅ 1998 ref. 44 följer att e-postloggar utgör allmänna handlingar. ”Att e-postmeddelandena i förteckningen inte alltid är att beteckna som allmänna handlingar förändrar inte förteckningens karaktär som allmän handling”, konstaterar domstolen. Eftersom innehållet i logglistan inte heller omfattas av sekretess åläggs bolaget att lämna ut logglistan i dess helhet.
Kammarrätten i Sundsvall 1850-18 - Rätt att ta del av allmän handling
Offentlighet och sekretess, Tryck- och yttrandefrihet
 

 

Oenig MÖD fastställer ersättningsfri andel för kraftverk till en tjugondel - trots osäkerhet om framtida omprövningar

Ett bolag ansökte hos Mark- och miljödomstolen i Nacka, MMD, om tillstånd att utföra ombyggnation och effektivisering av ett kraftverk i Örebro. Bolagets tidigare tillstånd omfattade en rätt att genom kraftverket avleda en vattenmängd om 16,4 m3/s, och en skyldighet att tappa en minimivolym om 0,5 m3/s. MMD ansåg att frågan om minimitappning var viktig, och konstaterade att det måste finnas ett vattenflöde som är stort nog för att verksamheten inte ska riskera att medföra sådana konsekvenser för ekosystemet som enligt de allmänna hänsynsreglerna inte kan accepteras. MMD fann att bolaget inte hade visat att behovet av minimitappning var lägre än det som den fiskesakkunnige i målet anfört, nämligen 1,25 m3/s under vinterperioden och 2,0 m3/s i övrigt. MMD ansåg att verksamheten, med de villkor som föreskrivs i domen – i huvudsak i enlighet med bolagets ansökan, tillsammans med villkoret om minimitappning – inte innebär någon försämring av förutsättningarna för att uppnå en god ekologisk status. Något hinder mot att ge tillstånd för verksamheten fanns därför inte, ansåg MMD. Domen överklagades till Mark- och miljööverdomstolen, MÖD, som beviljade prövningstillstånd endast avseende fråga om ersättningsfri andel – alltså vilken förlust av vatten eller annat som bolaget vid en omprövning måste underkasta sig utan ersättning enligt 31 kap. 22 och 23 §§ miljöbalken – något som inte fastställts av MMD. Bolaget yrkade att andelen skulle bestämmas till en tjugondel, vilket också är den andel som MÖD fastställer. MÖD konstaterar att hänsyn vid bedömningen ska tas till främst verksamhetens inverkan på vattenstånds- och avrinningsförhållandena, den fördel eller olägenhet som verksamheten väntas medföra från allmän synpunkt samt graden av nytta för tillståndshavaren och mottagare av andelskraft. MÖD anför att domstolen har att tillämpa en ”ganska fri skälighetsbedömning”, och kommer vid en sådan bedömning fram till att andelen ske bestämmas till en tjugondel. En rådman är dock skiljaktig och menar att andelen ska bestämmas till en femtedel, mot bakgrund av att MMD gett uttryck för viss osäkerhet i fråga om förutsättningarna för att uppnå en god ekologisk status och även angett att de åtgärder som bolaget fått tillstånd till inte begränsar framtida möjligheter att släppa mer vatten. Därav bör andelen bestämmas till högsta möjliga, menar den skiljaktige ledamoten.
Mark- och miljööverdomstolen M 11699-17 - Ersättningsfri andel avseende tillstånd till ombyggnad och effektivisering av Karlslunds kraftverk i Svartån i Örebros kommun
Djur- och växtskydd, Energirätt, Tillståndsfrågor, Täkt- och vattenverksamhet
 

 

Snusbolag får inte använda påståenden som "EKO" och "ekologisk tobak" i marknadsföring

Konsumentombudsmannen, KO, väckte i talan vid Patent- och marknadsdomstolen, PMD, mot Skruf Snus AB och yrkade att bolaget vid vite om två miljoner kronor skulle förbjudas att vid marknadsföring på försäljningsställen använda påståenden som ”EKO” och ”ekologisk tobak”. KO menade i första hand att innebörden av påståendena fick anses uppmana till bruk av tobak och att det därför skulle förbjudas generellt. I andra hand framhöll KO att meddelandena om ”ekologiskt snus” hade utformats på ett sätt som både till sitt innehåll och sin grafiska utformning uppmanade till bruk av tobak. Bolaget bestred talan och framhöll att det var fråga om ”sakliga och vederhäftiga påståenden” om deras produkter. PMD konstaterar nu att det enligt 14 § tobakslagen som utgångspunkt är förbjudet att göra reklam för tobaksvaror. Det är dock tillåtet att marknadsföra tobak inne på försäljningsställen om reklamen inte är påträngande eller uppmanar till bruk av tobak. Av förarbetena till tobakslagen framgår vidare att budskap om tobaksprodukter ska presenteras i saklig form, samt att näringsidkaren ska iaktta särskild måttfullhet. Det framgår också att undantagen från förbudet mot att marknadsföra tobak inne på försäljningsställen ska tolkas restriktivt. PMD delar KO:s uppfattning att frågan om bolagets påståenden varit sakliga inte är av betydelse i målet. Domstolen håller dock inte med KO om att påståenden och upplysningar om att en tobaksvara är ekologisk bör förbjudas generellt. "En sådan utsträckning av möjligheten till förbud kan inte sägas vara i överensstämmelse med marknadsrättslig praxis", konstaterar PMD. KO:s förstahandsyrkande ogillas därför. Gällande den i målet specifika marknadsföringen anser dock domstolen att genomsnittskonsumenten kan ”uppfatta begreppet ekologisk som att varan i fråga har hälso- och/eller miljöfördelar”. Begreppet ”EKO” får dessutom sägas ha en intresseväckande effekt hos genomsnittskonsumenten, menar PMD. Marknadsföringen anses mot bakgrund av detta inte ha varit återhållsam och neutral på det sätt som krävs för att uppfylla kravet på särskild måttfullhet, utan har uppmanat till bruk av tobak. Skruf förbjuds därför att vid vite om en miljon kronor använda påståenden som "EKO" och "ekologisk tobak" på skyltar, snuskylar och skärmar inne på försäljningsställen.
Patent- och marknadsdomstolen PMT 12882-17 - Otillbörlig marknadsföring
Konsumenträtt, Marknadsrätt, Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, Övrig immaterial- och marknadsrätt, Övrig miljörätt
 

 

Revisor varnas för undermålig dokumentation i gemensam revision

Revisorsinspektionen varnar en revisor för brister i dokumentationen. Revisorn har uppgett att han tillsammans med en revisor från en annan byrå genomfört en så kallad gemensam revision. Av utredningen framgår att revisorn inte har vidtagit samtliga åtgärder som en revisor som ett minimum ska utföra i samband med en gemensam revision. Bland annat har revisorn inte deltagit i planeringen av granskningen på det sätt om fordras och inte heller dokumenterat att han gått igenom medrevisorns rapporter något revisorn själv påstår har skett via ett telefonmöte. Han har även åsatt revisionsberättelsen ett datum som inföll innan den uppdragsanknutna kvalitetskontrollen var slutförd. Den särskilde kvalitetsgranskaren har begärt viss dokumentation som vid tidpunkten för revisionsberättelsens datering inte fanns tillgänglig. Revisorn har heller inte skriftligt bekräftat sin opartiskhet och självständighet till revisionsutskottet. Sammanfattningsvis anser Revisorsinspektionen att revisorn åsidosatt sina skyldigheter som revisor och därför ska ges en varning.
Revisorsinspektionen (Revisorsnämnden) 2018-621 - Disciplinärende; Varning
Associationsrätt - aktiebolagsrätt, Compliance - finansiella bolag, Revision och granskning
 

 

Dråpförsöksdömd fälls även i HovR - ingen nödvärnssituation vid skjutning med pistol

En nu 37-årig man dömdes av Falu tingsrätt för försök till dråp, ringa narkotikabrott och grovt vapenbrott till åtta års fängelse. Dråpförsöket avser en händelse som inträffade i slutet av november 2017, då 37-åringen sköt två skott mot en annan man, varav ett träffat mannen i överkroppen. 37-åringen hävdade att han handlat i nödvärn, då den andre mannen uppträtt hotfullt mot honom och 37-åringen var rädd att han skulle utsättas för en svår misshandel. 37-åringen uppgav också att han trott att han lurats in i ett bakhåll vid tillfället, då den skjutna mannen samt två andra män närvarat. Tingsrätten anförde att ”nästan alla vuxna och friska människor förstår att skott som [det avlossade] innebär en överhängande risk för att den träffade skall dö”. Genom detta ansåg tingsrätten att 37-åringen haft uppsåt att ta livet av den andre mannen. Tingsrätten konstaterade sedan att den andra mannen ”må ha ett farligt rykte om sig”, men att det klarlagts i målet att han inte framfört några hotelser vid tillfället och tillsynes varit obeväpnad. Även om 37-åringen hade uppgett att han fått ett slag i ansiktet strax innan han skjutit, menade tingsrätten att detta angrepp var över och omständigheterna gav inte skäl att tro att ett nytt angrepp var överhängande. I vart fall, anförde tingsrätten, var ett pistolskott mot en obeväpnad man uppenbart oförsvarligt i situationen. Inte heller ansåg tingsrätten att 37-åringen hade befunnit sig i ett tillstånd av så kallad excess. Åtalet var därmed styrkt för försökt till dråp, och tingsrätten fann att straffvärdet, tillsammans med de övriga brott 37-åringen dömdes för, uppgick till åtta år. 37-åringen överklagade till Svea hovrätt som nu fastställer tingsrättens domslut. Hovrätten finner att det inte har rört sig om en nödvärnssituation – hovrätten menar att 37-åringens egen berättelse om hur han blivit slagen är oförenlig med hans beskrivning om hur den andre mannen på ett hotfullt sätt närmat sig 27-åringen, trots att han varnat honom och riktat pistolen mot honom. Inte heller något av vittnena har berättat att situationen varit hotfull före skjutningen. Hovrätten menar därför att någon nödvärnssituation inte har förelegat och att åtalet är styrkt. Hovrätten fastställer sedan den av tingsrätten bestämda påföljden på åtta års fängelse. En nämndeman är skiljaktig avseende påföljden och menar att straffet borde bestämmas till fängelse i sju år.
Svea hovrätt B 7850-18 - Dråpförsök m.m.
Brott mot person, Brott mot samhället, Narkotikabrott, Påföljd
 

 

Oenig HovR lindrar rubricering - innehav av obrukbar pistol inte grovt

En i dag 40-årig man åtalades vid Falu tingsrätt för sex inbrottsstölder, ett försök till stöld samt ett fall av grovt vapenbrott. Merparten av stölderna hade utförts i januari 2018 i Falu kommun i olika privatpersoners hem. Vid inbrotten fick 40-åringen bland annat med sig mobiltelefoner, smycken och datorer. Tingsrätten fann att mannen kunde dömas för fem av de sex stölderna, varav två rubricerades som grova. Han dömdes också för försök till stöld – för att ha tagit sig in i en avliden mans tomma bostad i syfte att stjäla. Åtalet för grovt vapenbrott bestod i att mannen hade innehaft en automatisk skarpladdad pistol utan tillstånd. Som grund för att brottet skulle rubriceras som just grovt angav åklagaren dels att pistolen under några dagar hade förvarats hemma hos 40-åringens vän där två barn bodde och vistades, dels att pistolen hade byggts om och saknade säkring. Tingsrätten gick på åklagarens linje och ansåg att omständigheterna kring vapeninnehavet medförde att brottet skulle rubriceras som grovt. För den samlade brottsligheten dömdes 40-åringen till två år och nio månaders fängelse. Nu gör dock Svea hovrätt en annan bedömning avseende vapenbrottet. Vid förhandlingen i hovrätten har förhör hållits med en forensiker vid Nationellt forensiskt centrum, NFC. Av utlåtandet framgår att pistolen nu har klassats som obrukbar eftersom en kula har suttit fast halvvägs in i piploppet, innebärande att det ”sannolikt skulle ha blivit en så kallad pipsprängning med metallsplitter som följd” om en kula hade avfyrats. Av utredningen framgår att NFC inte har testskjutit pistolen med kulan kvar i pipan eftersom det ”skulle vara för farligt”. Forensikern har också berättat att ”för att avfyra pistolen i befintligt skick så krävdes att manteln hölls framtryckt i stängt läge”. Utifrån detta konstaterar hovrätten att fara främst har förelegat för den som skulle avfyra pistolen. Hovrätten anser att omständigheterna inte är sådana att brottet kan sägas vara av ”särskilt farlig art”. Vapenbrottet rubriceras därför som brott av normalgraden och påföljden sänks därmed också till två års fängelse. En nämndeman är skiljaktig och anser att bland annat risken för pipsprängning medför att gärningen varit av särskilt farlig art och att brottet därför ska rubriceras som grovt.
Svea hovrätt B 7922-18 - Grovt vapenbrott m.m.
Brott mot person, Egendomsbrott, Övrig straffrätt
 

 

Ingen sänkning av hyresnivå för hyresgäster som påpekade eftersatt underhåll

En grupp om 18 hyresgäster begärde hos Hyresnämnden i Göteborg att nämnden skulle ändra en förhandlingsöverenskommelse avseende hyresnivå. Överenskommelsen hade gjorts i april 2017 och innebar att hyrorna höjdes med 1,6 procent. Hyresgästerna anförde att skötseln av fastigheten hade försämrats sedan den nuvarande hyresvärden tog över. Bland annat framhöll hyresgästerna att det luktade sopor i trapphusen, i cykelrummet och i vissa lägenheter samt att det varit stopp i sopinkastet. De gemensamma utrymmena städades enligt hyresgästerna dåligt eller inte alls. Vissa av lägenheterna ansågs av de boende ha undermålig ventilation och vara bullerstörda. Hyresvärden motsatte sig en ändring av överenskommelsen och anförde bland annat att den förhandlade hyran är skälig. Värden bestred också att det föreligger brister i förvaltningen av fastigheten. Hyresnämnden besiktigade vissa lägenheter, såväl som gemensamhetsutrymmen. Nämnden konstaterade att vissa lägenheter av samma storlek hade olika höga hyror, vilket enligt nämnden måste godtas eftersom bruksvärdena skiljer sig åt som en följd av att lägenheterna renoverats vid olika tidpunkter. Nämnden fann inte att huset eller lägenheterna i fråga är ”föremål för ett eftersatt underhåll som påverkar bruksvärderingen”. Med hänsyn till vad som framkommit av utredningen och under besiktningen av fastigheten ansåg hyresnämnden att hyrorna som bestämts i överenskommelsen ska anses skäliga. Nämnden avslog därför hyresgästernas begäran om en ändring av överenskommelsen. Hyresgästerna överklagade beslutet till Svea hovrätt och yrkade även att hovrätten ska utfärda ett åtgärdsföreläggande mot hyresvärden. Hovrätten konstaterar att det inte framgår av utredningen att frågan om åtgärdsföreläggande prövats i hyresnämnden. Hyresgästernas yrkanden om åtgärdsföreläggande avvisas därför. Gällande omprövningen av förhandlingsöverenskommelsen gör hovrätten samma bedömning som hyresnämnden och avslår därmed överklagandet.
Svea hovrätt Avdelning 2 ÖH 3845-18 - Prövning av förhandlingsöverenskommelse
Bostadshyra - hyresnivå, Bostadshyra - underhåll och renovering, Övrig nyttjanderätt
 

 

Får behålla hyreslägenhet i Bromma trots att hon "inte synts till på ett år"

En hyresvärd sa upp hyresavtalet avseende en lägenhet i Bromma till upphörande i juni 2017 och hänsköt förlängningstvisten till Hyresnämnden i Stockholm. Hyresvärden anförde att hyresgästen, som bott där sedan år 2005, numera bodde i ett radhus tillsammans med en man och deras gemensamma barn. Hyresvärden anförde också att kvinnan olovligen hyrt ut lägenheten i andra hand till mannens pappa. Av utredningen framgår att kvinnan var folkbokförd på radhusets adress fram till det att hyresvärden sa upp avtalet. Kvinnan bestred upphörsyrkandet och uppgav att hon tidigare bott tillsammans med mannen, men att de valde att separera år 2016 och att mannen då köpte radhuset. Vidare uppgav kvinnan att hon äger hälften av radhuset och folkbokförde sig på radhusets adress ”[f]ör att få godkänt av banken”. Kvinnan uppgav också att barnen mestadels bor i radhuset, men att de bor i lägenheten med henne cirka två till tre dagar i veckan. Fyra grannar till lägenheten vittnade i hyresnämnden och uppgav att de inte sett kvinnan sedan ett år tillbaka, utan att de i stället sett mannens pappa använda lägenheten. Detta beror enligt kvinnan på att han ibland hjälper till med hämtning och lämning av barnen, och ”[d]et har hänt att han övernattat” i samband med detta. Kvinnan, mannen och mannens pappa förhördes under sanningsförsäkran och samtliga uppgav att kvinnan har sitt permanenta boende i lägenheten. Nämnden uttalade att trots de ”minst sagt anmärkningsvärda förhållanden” som värden pekat på, kan nämnden inte bortse från vad som har uppgetts av hyresgästen och hennes närstående under straffansvar. Hyresnämnden menade att kvinnan måste anses ha ett behov av lägenheten som bostad. Nämnden avslog därmed hyresvärdens upphörsyrkande och förordnade att hyresförhållandet ska löpa på oförändrade villkor. Ordförande förklarade sig dock skiljaktig och ansåg att kvinnans beskrivning av sitt boende var ”mindre trovärdig” och att det inte kan antas annat än att ”den ändrade folkbokföringen har skett för att förbättra hennes processuella läge i ärendet”. Ordföranden ansåg att hyresvärdens yrkande borde ha bifallits. Hyresvärden överklagade beslutet till Svea hovrätt och anförde att hyresnämnden har ”tillämpat bevisbördereglerna på ett felaktigt sätt”. Värden begärde också omförhör med de fyra grannarna. Hovrätten konstaterar att det inte har framkommit ”något som tyder på att det finns synnerliga skäl för att bevisens värde är ett annat än det som hyresnämnden antagit”. Domstolen är därför förhindrad att ändra hyresnämndens beslut och hyresvärdens överklagande avslås därmed.
Svea hovrätt Avdelning 2 ÖH 5741-18 - Förlängning av hyresavtal
Bostadshyra - förlängning, Bostadshyra - överlåtelse och andrahandsuthyrning
 

 

Dotter får inte överta avliden mammas lägenhet - bodde hos gudföräldrarna under sjukdomstiden

Hyresnämnden i Stockholm prövade ett ärende efter att en hyresvärd sagt upp avtalet avseende en lägenhet på Östermalm i Stockholm till upphörande i januari 2017. Hyresgästen hade avlidit i november 2016 och dödsboet ansökte om att få överlåta hyresavtalet till kvinnans 13-åriga dotter, som kvinnans son är vårdnadshavare för. Hyresvärden anförde att dödsboet saknade behov av lägenheten och att värden inte skäligen kan nöja sig med hyresgästerna. Av utredningen framgår att kvinnan och dottern bodde periodvis i lägenheten och periodvis i Australien. Värden menade att dottern, som gått i skola i Australien och därför varit utvandrad mellan år 2014 och 2016, inte sammanbott med kvinnan i lägenheten under den tid som krävs för att en överlåtelse ska kunna medges. Värden framhöll också att sonen år 2016 hade en årsinkomst på 20 100 kronor och därför inte uppfyller de ekonomiska krav som värden ställer. Sonen invände att han bland annat får fullt studiestöd samt barnbidrag för systern. Nämnden konstaterade att kvinnan alltid bott tillsammans med sin dotter, även vid tidpunkten för hennes bortgång, och att sammanboendet därför varit varaktigt. Av utredningen framgår också att sonen skött hyresbetalningarna sedan kvinnan avled och att värden inte haft några anmärkningar. Hyresnämnden beslutade därför att värden skäligen kan nöja sig med kvinnans barn som hyresgäster och dödsboets ansökan om överlåtelse bifölls. Svea hovrätt har nu, sedan värden överklagat, tagit upp ärendet för prövning. Hyresvärden vidhåller sitt tidigare yrkande och anförde också att kvinnans dotter inte är bosatt i Sverige, utan i Slovakien där hon går i skolan. Enligt värden bor flickan tillsammans med två personer som hon kallar för ”mamma” och ”pappa”. Dödsboet framhåller att dottern sedan mammans sjukdomstid bott hos sina gudföräldrar i Slovakien, men att hon ska flytta tillbaka till Sverige under hösten 2018. Hovrätten anser mot bakgrund av detta att kravet på varaktigt sammanboende inte är uppfyllt. Dödsboet har inte heller anfört att sonen har varaktigt sammanbott med mamman, utan endast att han är vårdnadshavare för sin syster och därför har rätt att få hyresrätten överlåten på sig. Hovrätten ändrar således hyresnämndens beslut genom att lämna dödsboets yrkande om överlåtelse utan bifall. Domstolen bifaller därmed hyresvärdens yrkande om hyresavtalets upphörande.
Svea hovrätt Avdelning 2 ÖH 1303-18 - Förlängning av hyresavtal m.m.
Bostadshyra - överlåtelse och andrahandsuthyrning, Vårdnad, umgänge och boende
 

 

Inget ”skyddsvärt behov” vid jourarbete och äktenskapsproblem - förlorar Göteborgstvåa

En hyresvärd sa upp hyresavtalet för en tvårumslägenhet i Göteborg till upphörande i september 2017. Förlängningstvisten hänsköts till Hyresnämnden i Göteborg och värden angav som grund för uppsägningen att hyresgästen inte har sin permanenta bostad i lägenheten. Vidare anförde värden att hyresgästen hyrt ut lägenheten olovligen i andra hand. Av utredningen framgår att mannen äger en bostadsrätt tillsammans med sin hustru, där han tillsammans med henne och deras gemensamma barn varit folkbokförd sedan november 2014. Enligt värden konfronterades mannen med denna uppgift, varpå han ändrade sin folkbokföring till hyreslägenhetens adress. Det framgår också av utredningen att andra personer bott i lägenheten, bland annat när Störningsjouren gjort besök där i samband med störningar under åren 2016 och 2017. Enligt mannen bor han både i bostadsrätten och lägenheten, eftersom han och hans hustru ”har problem i äktenskapet och inte klarar av att bo tillsammans hela tiden”. Mannen anförde också att han arbetar inom vård och omsorg, och att han sover i lägenheten ibland när han har jour. Han uppgav även att hans vänner samt hans lillebror och dennes vänner vistats i lägenheten när han själv inte varit där. Hyresnämnden fann att det var utrett att mannen har haft bostadsrätten som sin permanenta bostad. Eftersom lägenheten och bostadsrätten ligger inom pendlingsavstånd ansåg nämnden inte att mannen har behov av lägenheten som komplementbostad på grund av jourarbetet. Nämnden biföll därför hyresvärdens upphörsyrkande. Mannen överklagade beslutet till Svea hovrätt, som dock delar hyresnämndens uppfattning. Hovrätten finner att mannen inte har ett skyddsvärt behov av lägenheten vare sig på grund av jourarbete eller de äktenskapsproblem som han uppgett att han har. Domstolen avslår därmed mannens överklagande och han åläggs att flytta genast.
Svea hovrätt Avdelning 2 ÖH 3276-18 - Förlängning av hyresavtal
Bostadshyra - förlängning, Bostadshyra - överlåtelse och andrahandsuthyrning
 

 

Fick 18 års fängelse i TR - men bevisning om Katrineholmsmord håller inte

Svea hovrätt river delvis upp den tidigare domen från Nyköpings tingsrätt och friar en 22-årig man från ansvar för att han skjutit en annan man till döds i centrala Katrineholm i maj 2017. Hovrätten delar här inte tingsrättens uppfattning att bevisningen håller för slutsatsen att 22-åringen hämtat mordvapnet, avlossat de dödande skotten och sedan sprungit från platsen. 22-åringen frias dock inte helt. Enligt hovrätten räcker bevisningen för att slå fast att han senare på mordkvällen transporterat bort mordvapnet. 22-åringen har därigenom gjort sig skyldig till grovt vapenbrott och grovt skyddande av brottsling. Med hänsyn till den ändrade bedömningen i mordfrågan lindras dock påföljden dramatiskt, från 18 års fängelse till fängelse i två år och fem månader. En man i 40-årsåldern som i tingsrätten fick 14 års fängelse för medhjälp till mordet fälls dock även i hovrätten. Mannen har inte varit närvarande vid mordögonblicket, men det har varit hans vapen som använts och han har bland annat kommunicerat med mordoffret på mordkvällen och därigenom sett till att han befunnit sig på mordplatsen. Han har också tagit emot mordvapnet från 22-åringen och efter mordet grävt ned detta. Hovrätten anser, till skillnad från tingsrätten, att den äldre mannen haft avsiktsuppsåt till att främja mordet – något som gör att straffvärdet är högre. Det objektiva straffvärdet för mannens brottslighet – som även innefattar en rad andra gärningarna – motsvarar 15 års fängelse. Mannen döms dock nu till 14 år och nio månaders fängelse – med hänsyn till att han i målet suttit häktad med restriktioner i 14 månader. Hovrätten fastställer samtidigt i allt väsentligt domen mot en 20-årig man som i tingsrätten dömts för grovt vapenbrott och grovt skyddande av brottsling. 20-åringen döms till ett års fängelse. I och med att 22-åringen nu frias från mordet behöver han inte längre betala skadestånd till mordoffrets anhöriga. Mannen i 40-årsåldern som döms för medhjälp ska nu istället själv betala ett skadestånd på sammanlagt närmare 350 000 kronor.
Svea hovrätt B 5444-18 - Mord m.m.
Brott mot person, Brott mot samhället, Polis, Påföljd, Åklagare
 

 

Haparanda kommun måste betala miljonersättning för översvämningsskador - trots att va-anläggning uppfyller rekommendationer

Haparanda kommun måste betala drygt 1,4 miljoner kronor till ett försäkringsbolag, som i Mark- och miljödomstolen i Umeå, MMD, väckt talan mot kommunen med en regressfordran uppgående till samma belopp. Under sommaren 2016 drabbades nio av försäkringsbolagets försäkringstagare av översvämningsskador på sina fastigheter till följd av spillvatten från kommunens va-nät trängde upp genom golvbrunnar i fastigheterna. Detta inträffade efter två större nederbördstillfällen, i juli och augusti 2016, då det vid båda tillfällena kom omkring 40 millimeter regn. Försäkringsbolaget har i målet hävdat att kommunen åsidosatt sin skyldighet enligt lagen om allmänna vattentjänster att ordna den allmänna va-anläggningen på ett tillfredsställande rätt. Kommunen, å sin sida, har menat att översvämningarna inte berott på några brister i anläggningen, vare sig till konstruktion eller underhåll, utan att anläggningen är utformad i enlighet med branschrekommendationer på området. Kommunen har anfört att det handlat om sådana regnmängder att det varit objektivt omöjligt att konstruera ett system som inte påverkas av sådana extrema fall av nederbörd. MMD konstaterar att det är ostridigt i målet att avloppssystemet i Haparanda kommun är ett så kallat duplikatsystem, där spillvatten och dagvatten går i olika ledningar. Det är också ostridigt att översvämningarna orsakats av att spillvatten trängt upp genom golvbrunnar – vilket orsakats av att dagvatten, till följd av den stora regnmängden, kommit in i spillvattenledningarna som därför inte kunde avbörda allt vatten. MMD anför att det i praxis fastställts att en fastighetsägare som är ansluten till en separerad spillvattenledning inte ska behöva räkna med att en översvämning sker via den ledningen. En sådan ledning ska i princip vara helt tät, och dimensioneras därför inte efter regn. Kommunen har anfört att enligt kommunens föreskrifter ska dagvatten inte anslutas till en spillvattenförande ledning, men MMD menar att kommunen inte kan fritas från ansvar när så har skett. Det måste vara kommunens ansvar att tillse att sådan inkoppling inte sker, liksom att tillse att omfattande läckage förhindras genom underhåll av spillvattenledningen, anser MMD, som här hänvisar till ett antal avgöranden i praxis. Försäkringsbolagets talan bifalls därför, och kommunen åläggs att betala drygt 1,4 miljoner kronor till bolaget.
Umeå tingsrätt M 2739-17 - Regressfordran, Haparanda kommun
Försäkringsrätt, Kommunalrätt, Täkt- och vattenverksamhet, Övrig fastighetsjuridik